1434: Originellt och falskt

En av mina läsare, signaturen TJ, har uttalat sympatier för konstförfalskaren Wolfgang Beltracchi som länge härjat i spalterna. Nu avtjänar han ett sexårigt fängelsestraff. Clemens Poellinger har skrivit om saken i en artikel i SvD.

Först kan man fråga sig om förfalskningar är konst. Det ämnet var föremål för en dispyt mellan Arthur Danto och George Dickie på 1970-talet. Danto menade att förfalskningar inte är konst. Dicke hade påstått att de var det. Han ändrade sig efter Dantos påstötning för att sedan ändra sig igen. Dickie är korrekt här. En förfalskning är ett konstverk eftersom de används som konst och genom att upphovsmannen känner till reglerna för konstproduktion. Problemet ligger istället i kvaliteten. Och det sammanhänger med upphovsmannens och mottagarens tolkning av förfalskningarnas diskurs. Beltracchi är på intet sätt någon samtidskonstnär. Han kan kallas för modernist (ehuru falsk) eftersom han förfalskar modernister som t ex Derain, Max Ernst eller Pechstein. Men modernister arbetar inte med förfalskningar och när det inte finns något annat motiv än pekuniära intressen blir det naturligtvis inte tal om någon större konstnärlig kvalitet. Man kommer dock inte ifrån att kriteriet skicklighet är väl uppfyllt. Eftersom konstmarknaden är en ständig källa till irritation i stora delar av konstvärlden har Beltracchi ändå fått många sympatier. De välbesuttna har lurats, ingen fattig har drabbats.

Skulle man kunna tänka sig ett seriöst samtidsprojekt där en konstnär undersöker konstmarknaden genom att framställa och prångla ut förfalskningar? Alltså med all vederbörlig diskurs, moralisk indignation och där alla inkomster lämnades till välgörande ändamål? Problemen är att diskursbildningen är väl enkel och riskerna stora. Världen utanför konstvärlden skulle knappast godta de konstteoretiska motiveringarna. Poellinger drar i sin artikel paralleller till samtidskonstens intresse för kopiering. Just nu är detta särskilt aktuellt med Sturtevants utställning på Moderna. Hon var tidigt ute med att kopiera andras verk. Ett motiv till kopiering handlar om vad som är original. Är en exakt kopia identisk med ett konstnärligt original? I stort sett har konstvärlden övergivit idéerna om konstnärens andliga hand men ett original är formellt och faktiskt ändå ett original. Under 1980-talet blev approprieringar i postmodern anda vanliga. När Sherrie Levine kopierade Walker Evans fotografier var skillnaden teoretiskt betingad: Sammanhanget var ett helt annat och konstnären var en kvinna. Sådant är nu historia, tanken att verken talar för sig själv är sedan länge övergiven och ersatt av konstprojektet som inte kan vara något mindre än kontext, diskurs och eventuellt någon form av fysisk installation.

Poellinger citerar Sturtevant: ”Originalitet är bara en romantisk idé”. Originalitet i modern mening är onekligen en idé som skapades av romantiken. Men den har inte på något sätt förlorat sin betydelse. Någon gång kan det räcka med att verk har ett angeläget ämne eller är poetiskt men generellt gäller att det också skall vara originellt, nyskapande. Sturtevant är tveklöst originell med sina kopieringar och inte minst var hon tidigt ute.

Om Beltracchi menar Poellinger: ”Utan att bli varse det har han fullföljt postmodernismens dekonstruktion av konstnären som geni.” Det har han naturligtvis inte gjort. Det romantiska geniet har övergivits eftersom det är en besynnerlig och närmast religiös idé. En utvald man, närmast icke av denna världen, försedd med en himlastormande andlighet som han materialiserar med sin känsliga hand. Konstnärerna fortsätter dock att vara geniala och även dem som tidigare har burit genititeln. För hur mycket man än dekonstruerar eller kopierar kan man inte prestera samma original som det ursprungliga. Picasso kan vara lätt att kopiera men hans genialitet rår man inte på.

En Max Pechstein av Beltracchi. Det begåvade i Beltracchis arbeten är att han lyckas med att skapa variationer i mästarens stil. På det sättet blir det också möjligt att göra målningar som kan vara bättre än många av originalen. Man behöver inte vara bäst bara för att man är först.