I någon mån kan man dra en parallell mellan modernismens två huvudlinjer, expressionismen och formalismen och den internationella samtidskonstens politiska aktivism respektive politikens estetisering. Inom en månad är det dags för Berlinbiennalens aktiva politik samt Paristriennalen mera akademiskt framtonande socialkritik. Men det bjuds på mera i biennalernas värld, den estetiserande sektionen är också med i spelet. I den avdelningen finner man Sydneybiennalen som öppnar den 27 juni. Den är redan generöst presenterad. Curatorer är Catherine de Zegher och Gerald McMaster som har valt temat ”All our relations”. I curatorernas deklaration frammanas visionen av Sydneybiennalen som en levande organism som andas genom allt det kollektiva samförstånd och utbyte som skall ske. Det skall berättas historier för varandra vilket inleds med de två curatorernas relation för att sedan fortgå bland konstnärerna och vidareföras till publiken. Borta är den otrevliga konstuppfattningen där konsten framstått som, i sin förnyelse, upplösande, separerande och negativ. Inga provokationer utan idel samförstånd. Konsten, menar curatorerna, är numera en del av denna växande medvetenhet om den mångsidiga relationen mellan människor i alla världsdelar. Omhändertagna blir också de stackars ensamma konstnärerna som nu äntligen får träffa varande och skapa kollektivt. Resultatet, försäkrar curatorerna, kommer att bli ett Gesamtkunstwerk.
Utopiernas tid är tydligen ännu inte förbi. Möjligen skulle man kunna tala om ett stilla uppvaknade av neoutopier. Åtminstone (och kanske enbart) i Sydney. Sydneybiennalen har funnits sedan 1973 och tillhör därmed tiden före biennalgenombrottet som inleddes på 1990-talet. Den har aldrig lyckats dra till sig någon nämnvärd uppmärksamhet. Men alltid välgjord, påkostad och korrekt men samtidigt försiktig och steget efter.
Konstnärslistan är redan publicerad vilket som bekant gör det möjligt att få en mera ingående uppfattning om vad som kommer. Huvudsakligen är den fylld med mindre kända namn som självfallet täcker samtliga världsdelar. Några bekanta namn kan nämnas: El Anatsui, Nigeria, Eva Kotakova, Tjeckien, Guido van der Werve, Nederländerna, Latifa Echakhch, Marocko, Susan Hefuna, Tyskland/Egypten. Och ett svenskt deltagande med Nina Canell och Robert Watkins. Nina Canell, som ägnar sig åt poetiska och tekniska experiment, känd från Modernautställningen och Bonniers konsthall, är redan att räkna med som starkt uppåtgående internationell konstnär.