1461: Örebro och Berlin

Konstdebatten i Örebro konsthall fungerade väl. Genom de ofta motstridiga ståndpunkter som jag respektive Peter Ekström företrädde blev diskussionen livaktig och intressant. Många inlägg kom också från publiken.

Konstdebatt i Örebro

Samtidskonstens ljumma intresse för konstteori har vissa konsekvenser för den igår öppnade Berlinbiennalen. Biennalen med dess totala anspråk på politisk aktivism har hudflängts våldsamt i den tyska pressen och något annat var inte heller att förvänta sig. Occupyrörelsen fick ordet under pressvisningen och började med att läxa upp den talrika mediebevakningen för att de inte gjorde tillräckligt mycket för att organisera om världen till det bättre. Det beteendet blir mer än lovligt naivt i ett konstsammanhang. Och ännu en del av den kraftfulla provokation som biennalen utgör. Är det en bra provokation? Ja, egentligen är den det men knappast på det sätt som curator Artur Zmijewski har tänkt sig. Någon politisk effekt kommer den inte att få, däremot är den konstteoretiskt intressant. Blir hela den politiska representationen (det mesta av de välkända ”angelägna” frågorna är med) konst? Jadå, konstbegreppet och konstens identitet är starka saker i det läget och förvandlar, självfallet oönskat, hela spektaklet till ett kontemplationsobjekt. I vilken stil är den utförd? Bortsett från några få kända konstnärer som Zmijewski själv, Yael Bartana, Teresa Margolles, Pawel Althamer är den helt dominerande mängden av deltagare politiska aktivister. Nämnda konstnärer rör sig i de sedvanliga samtidskonstuttrycken medan resten kommer att visa fram sig som föga stilmedvetna ockupanter och demonstranter med handtextade plakat och diverse finurliga slagord. Om man så önskar kan man se helheten som en relationell tillställning på gränsen till det verkliga. Men bara på gränsen eftersom konstinstitutionen (Berlinbiennalen är en kraftfull institution) kommer att åstadkomma den konstnärliga distansen eller estetiseringen av tillställningen. I och för sig är denna konsekvens välkänd men den här Berlinbiennalen går längre än någon annan biennal i en blind tilltro till att nödvändighetens uppror skall öppna mediernas och besökarnas ögon vilket skall leda till att världen skulle kunna förändras genom konsten när den uppger att vara konst. Det alltför ogenomtänkta och återkommande uttrycket ”det spelar ingen roll vad man kallar det” kan med största sannolikhet visa sin begränsning i det här fallet. Det spelar all roll.

Om hela tillställningen hade varit sinnrikt arrangerad som ett metaverk av Zmijewski skulle man bara kunna buga sig: En dynamisk teater, allkonstverk med sina levande och pulserande enheter som ett upphöjt verk fjärran från politiska resultat. Men sådant är dock främmande för curatorn som vill lite för mycket.

[youtube]QZcGjB3qIa8[/youtube]