Några kommentarer med anledning av konstdebatten i Örebro har skrivits av Kerstin Björsson. Angående den institutionella konstteorin menar hon att: ”Dilemmat i den essentiella konstteorin är att det inte finns något som tydligt går att sätta fingret på vad konstverkets integritet består av. Om man skulle kunna sätta ord på det skulle vi kunna ge ett kort och allmängiltigt svar på frågan ’vad är konst?’”
I min bok Art har jag svarat utförligt på detta, men här följer en sammanfattning. Om vi utgår ifrån att den institutionella konstteorin är en beskrivning av en social konstruktion är allt man behöver göra att sammanfatta konstvärldens uppfattning i frågan. Man kan börja med den vanligaste åsikten: Konst kan inte definieras. Då är konstvärldens definition att konsten är något som inte kan definieras. Det kan knappast sägas vara en kontroversiell uppfattning. Även i samtidskonsten råder, som jag brukar påpeka, åsikten att konst både är och inte är en social konstruktion. Att man lutar sig mot något mer än en uppfinning har en tradition som går tillbaka till romantiken. Från den tiden, då det moderna konstbegreppet skapas, ser man något outgrundligt överväldigande både hos den geniale konstnären och hos dennes upphöjda verk. En så rak betraktelse står sig inte längre men traditionen är tydligen oemotståndlig och har ersatts med tankegångar om konsten som ”alternativ”. Ibland ser konstvärlden konsten som något som i sin känslighet avslöjar det som ännu inte är känt. Oftare hör man idag att konsten kan förmedla en fördjupad och alternativ bild av den sociala och politiska verkligheten samt att den har kraft att förändra världen. Eller som kunskapsform; ett annat sätt att nå kunskap än den ensidiga vetenskapen. I båda fallen menas att det rör sig om något sjusärdeles djupsinnigt och värdefullt. Allt detta är konstens kvardröjande och förvillande hokus pokus men man kan inte bortse från att konstvärlden på fullt allvar äger en sådan tro. Detta ogripbara kan man givetvis inte definiera eftersom det med största sannolikhet inte är något annat än spekulationer och förhoppningar.
Däremot är det inte svårt att med den institutionella teorin definiera konstens särart och på ett enkelt sätt besvara Björssons invändning. Konst är en verksamhet som strävar efter att överskrida sina egna gränser. Detta sker i en kontext med anspråk att förmedla upplevelser och erfarenheter av komplexa själsliga tillstånd eller penetrera sociala och politiska frågeställningar på existentiell basis. Verksamheten är alltid övervägande subjektiv och alltså inte i huvudsak begreppslig. Av det skälet kan den inte heller förklaras och definieras. I och för sig är detta inte något märkvärdigt eftersom det mesta som sker inte är begreppsligt åtkomligt. Men det finns alltså ett bestämt och ”särskilt” anspråk i konstens utspel. ”Konst är viktigt”, ”konst är farligt”, som några schablonuttryck lyder.
Samtidigt skall man inte glömma att överskridande konst är sällsynt, det mesta som produceras är ordinärt och standardiserat. Det går likafullt att hävda att även sådan konst är överskridande och risktagande. Och att den förmedlar djupa och gåtfulla tillstånd som betraktaren kan korrespondera med.
För att lättare uppfatta skillnaden kan man t ex jämföra konsten med mode. Mode är också en överskridande verksamhet med har ingen djuplodande diskurs att falla tillbaka på. Inte heller hävdar modeskapare existentiella anspråk eller att en modekollektion skulle äga något allmänmänskligt innehåll som måste nå så många som möjligt för att världen skulle kunna bli bättre.
Sanning och dess konsekvenser är konstens dilemma. Ibland uppenbar, allt som oftast inte. Därav debatten. Teori i all ära men det är i praktiken den prövas.
”Konst är en verksamhet som strävar efter att överskrida sina egna gränser. Detta sker i en kontext med anspråk att förmedla upplevelser och erfarenheter av komplexa själsliga tillstånd eller penetrera sociala och politiska frågeställningar på existentiell basis”
Varför inte jämföra konsten med musiken istället om nu jämförelser ska göras. Där upplevelsen av det ogripbara och odefinierbara är uppenbar för alla som som har förmågan att påverkas.
Det som är musik definieras inte av musikvärlden utan av sändaren och mottagaren. Likaså kvalitetsbegreppet, vad som är bra respektive dålig musik.
Krister,
Ögats och örats uppfattning handlar kanske om två olika saker/funktioner?
Då de allra flesta har mycket bättre synminne än hörselminne – åtminstone i alla fall idag, har jag förstått – så talar väl minnena av intryck av dessa sinnen, till helt olika sorters förståelse/upplevelse? Som nog idag ändå har lika olika funktioner som alltid, även om användbarheten ”tycks” ha formats av samhällsutvecklingen?
Krister. Det är ingen större skillnad gentemot musiken. Vi har dels musik och sedan sådan musik som är konst. Och hur bestämmer man vilken konstmusik som är den bästa?
Nu har jag svårt att hänga med. Konstmusik har väl liknande ismer som konst. Men vad är skillnaden mellan musik som är musik och musik som är konst?
Ett svar finns säkert att finna på annan plats.
Den institutionella teorin faller på sin egen förträfflighet. I samma ögonblick den iaktar konst, så uppfinner konst nya institutioner (antagligen för att undvika iaktagelse). Den kan inte både se och vara delaktig samtidigt. Ett fenomen som påminner om kvantmekanikens fundamentala problem, iaktagelsen i sig förändrar fenomenet.
Cecilia, alla sinnen hjälper väl oss att uppfatta människans syn på verkligheten från olika håll, både den uppenbarade och den ogripbara.
Lars, om musiken blir musik beror på om det upplevs som musik av mottagaren. Kanske finns det ett objektivt kvalitetsbegrepp inom konsterna som eliten har närmre tillgång till men upplevelsen kan ha samma värde för den som gillar schlager elle rock eller klassiskt.
Om det inte finns en objektiv aspekt i konstarterna går det ju inte att avgöra vad som är bäst. Då blir det ju bara ett kollektivistiskt elitistiskt subjektivt tyckande.
Väl inte ett problem egentligen – varken för kvantmekaniken eller annat i livet – utan alla möjligheters moder? (blink?)
Cecilia: Jag tror din feministiska tolkning är en nog så förträfflig kritik av den gubbiga institutionella teorin 🙂
anon. Nej, konsten uppfinner inga nya institutioner. Konstvärlden består i sin enhet. Och den har alltid en avdelning som har definitionsföreträde och den symboliska makten. Alltså i nuet den internationella samtidskonsten. Det är skillnaden gentemot äldre teorier som alltid kunde överskridas genom att det skapades verk som inte passade in.
Krister. Igen kan man bestämma kvalitet med den institutionella konstteorin. Var och en kan naturligtvis tycka om vad de önskar men det är självklart att det finns en musikhistoria som t ex framhåller att Beethoven är en större tonsättare än de flesta andra symfoniker. Dessutom vimlar det av tonsättare som inte är särskilt lyssnarvänliga men intar framskjutna platser i kvalitetshänseende, t ex Webern. Inte att förglömma Cages 4’33 som, trots sin avsaknad av något särskilt att lyssna på, utgör ett kvalitetsverk. I bildkonsten kan man t ex finna många som tycker att Grindslanten ger den största upplevelsen men att relativisera upplevelser på det sättet verkar mest enfaldigt.
Lars: Nu har du ju själv uppfunnit en institution, Nimis. En institution som inte till fullo befinner sig på den etablerade konstvärldens radar. Få skulle ju vikta Nimis mot säg, the land. The land är också en uppfunnen institutionalitet, under vissa tider klart på konstpatriarkens radar, men mestadels inte. Och så har vi alla intitutioner som vi inte ens känner till, undandragna av strategiska skäl.
Nej du lars, du är överfixerad vid en ordning där du kan placera in dig själv, om du släpper lite så lovar jag dig minst 1000 artfacts rankningar uppåt 🙂
Hjälper inte anon. Man kan uppfinna hur många institutioner som helst men det ändrar inget eftersom de kommer att värderas av konstvärlden. Och eftersom sådana institutioner skall vara konst måste de bekräftas för att få någon betydelse. Poängen med konstvärlden och dess institutioner är att de är strängt hierarkiskt ordnade. Den modernistiska institutionen ligger under den internationella och marinmålarna ligger ännu längre ner etc. Patriarkaliskt? Feministerna finner du i den internationella samtidskonstens framkant…
Så du menar då att The Land bara är konst när konstvärldens översteboss tittar, och är inte konst när bossen tittar bort? Vad är då the land i icke-iaktaget tillstånd? Kan du svara på det?
Och hur är det med dissidentkonst, vilken inte bekräftas av sin konstvärld, utan tvingas uppfinna xeno-institutioner för att existera eller undvika tortyr. Är det konst?
Konstvärlden har ingen överboss. Den tongivande delen av konstvärlden omfattar många tusentals aktörer. Men den fråga du ställer är en annan. Att något är konst är banalt, om något presenteras som konst och inte är ett totalt missförstånd är det konst. Men som jag har sagt många gånger, det som är intressant är vad som är bra konst. Jag är inte riktigt säker på vad du menar med dissidentkonst men jag antar att det kan handla om en sådan figur som Ai Weiwei eller en del ryska konstnärer. Den internationella samtidskonsten är intresserad av konst som social kritik och om dissidentkonsten passar in i schemat om postkolonial, feministisk etc kritik – enligt relevant diskurs, bör den ha goda utsikter.
Du verkar endast se genom ett snävt borgerligt perspektiv. Endast så blir konst banal, och fixeringen vid hierarki och klass allenarådande.
Institutionell teori är som multikulturalism, ett verktyg för medelklassen att känna sig delaktig i något den inte förstår. En kristen västerländsk uppfinning.
Undertiden kan du forska i detta:
Juan Borchers
När ”konstvärlden” eg. är socialantropologer. ”The professional stranger”. En återvändsgränd.
Eftersom konsten är en borgerlig västerländsk uppfinning är det inget märkligt att perspektivet tillhör densamma. Men det gör för övrigt även kritiken av den. Ditt eget kritiska perspektiv är detsamma. Något alternativ finns inte. Du skriver också att konst kan bli banal. Vilken konst då? Och vilken konst skulle inte vara banal? Om man är intresserad av konst får man vända sig till den västerländska kulturen. Konst finns som sagt bara där. Men man kan göra många andra saker. Frågan är bara varför du fixerar dig vid det västerländska konstbegreppet. Jag kan inte se annat än vad du eftersträvar är bekräftelse av konstvärlden. Annars hade du väl inte fört den här diskussionen. Tankegångarna kring relationen mellan konsten och socialantropologin tog på allvar fart med konceptkonsten i slutet av 60-talet. Som man lätt kan räkna ut kan konstaktörerna inte placeras där lika lite som bland de polítiska aktivisterna.
Lars Vilks är liksom Zlatan, ett långvarigt geni.
Lars tror att fotboll bara finns på VM-arenor och proffsklubbar. Jag vet att fotboll också finns på bakgårdar och i favelor. Tilloch med att den mest intressanta fotbollen finns just här.
Eftersom Lars aldrig kommer att bli en proffsspelare, så försvarar han sitt eget utanförskap med att vi alla är marginaliserade av IOK eller liknande, och vill på så sätt ge sig själv en meta-position från vilken han kan kritisera sporten, från fjärrkontrolls avstånd.
anon. Och vem säger att den mest intressanta fotbollen spelas på bakgårdar? En mera verklighetsanknuten uppfattning är att bakgårdsfotbollen har proffspelet som förebild och att de en dag kan hamna där.
Att vara marginaliserad eller ej, det kan man själv styra över. Grundkvaliteten är som du säkert vet nätverksbygget.
Det är inte någon förutsättning att kritisera från en metaposition. Men om man önskar utöva sin kritik genom praktisk opposition mot konstvärldens agenda får man räkna med att inte mottaga några omfamningar.
Lars lär vara fena på two touch fotboll bland favelorna i nordvästra Skåne.
Och hårt måste han toucha också. När jag träffade Lars
såg jag att nageln på höger stortå var spräckt.
Grundkvaliteten? Otroligt.
Är ett offer för forna sammanskrivning.
O troligt, menade jag förstås.
forna tiders
Dagens stora input skojar ju med det mesta. Även med det man trodde ”satt där”. Eller så är det kanske åldern. Spelar väl inte så stor roll egentligen. Vilket. (glad, glad ändå)
Bakgårdsfotboll som exempel är ingen utmaning mot den institutionella konstteorin. Bakgårdsfotbollen ingår i fältet (sport-, fotboll-). Det befinner sig i vänstra hörnet längst ned vad gäller kapital (symboliskt och ekonomiskt). Och kämpar såklart mot övre högra (även om det säkert finns förnekelser, det har ju Bourdieu studerat).
Samma sak med bakgårdskonsten. Antingen är man med i konsten eller också spelar man i ett helt annat fält, t ex fotbollsfältet.
Cessan, du är för go när du snurrar till det sådär igen som du gör ibland om kvällningen.
(glad, glad ändå och igen)
Jag har naturligtvis inte samma sakkunskap om Vilks fötter som CeDe, som så gärna krälar vid dem, men det finns en möjlighet att den spruckna tånageln beror på nagelsvamp snarare än på bollsparkande på någon sydsvensk bakgård. Värt att undersöka. Hjälp finns säkert att få.
Angående min spruckna tånagel är det troligt (minnet sviker mig här) att den hänger samman med fotbollsspelet. Rörande bollspelet har jag personligen uppfattningen att vårt two-touch är betydligt intressantare än vad som produceras inom FIFA. Vi har t ex lyckats med att utöva sporten sedan 1979 utan att marknadskrafterna har tagit över.
Oavsett kvaliteten på gödningen så är väl i alla fall växtkraften i Vilks bloggrabatt god.
Markus:
Jag lämnade ju en ledtråd:
Juan Borchers
Om du vill ompröva dina utsagor om var bakgården positioneras…bakgården i detta fall är Pampas…
/a
Spelar ingen roll för teorin vad bakgården heter.
Teorier är väl uppfinningarnas moders barn? (sorry, för den mediokra hänvisningen, men jag har lärt mig att man måste vara lite tydlig).
Nåväl, vitsen med det hela – teorier t ex – är väl att det finns många? Och dessutom, så har man väl kommit på – för rätt ordentligt länge sedan – att det ena inte utesluter det andra; att det finns parallella ”sanningar”.
Begreppet paradigmer är till slut inne (nästan värt ett modernt halleluhja), och slängs runt lite här och var som argument (visst är det kul!)
Nu väntar jag bara med spänning på, att nyhetens behag ska sätta sig. Och ge ett helt annat sätt att utbyta tankar på, än det gammeldags polemiska… (jisses). (glad)!
Krister,
Hoppas att snurret hade något korn i sig.
Sammanskrivningarnas ”historia”, borde väl ändå vara lite intressant att fundera på?
Det går lika bra utan skymning.
Jovisst. För det sitter i ryggmärgen. (blink)
Nässelsoppa + rabarberpaj – vem vill smaka?