Den svenska kulturdebatten kan någon gång producera artiklar och inlägg med avsevärd humoreffekt. Parodier som inte på något sätt är avsedda att vara det. Läsaren bör inte missa Patricia Lorenzonis artikel i Feministiskt Perspektiv. Här lyckas hon på ett överflödande sätt vända Uppdrags Gransknings program om de fatala imamerna till en kritik av den svenskhet som programmet ger uttryck för. Edda Manga ger en påbackning skönt befriad från intellektuella ambitioner.
En helt annan sak dök upp i gårdagens kommentarer. Signaturen Jan skriver:
”Konstens storhet ligger i att kunna på ett lekfullt och fantasifullt sätt visa på möjligheten av andra sätt att se på världen, bortom dagens ’verklighet’ och självklart bortom ’kritik av kapitalismen’ och dagens ’konstvärld’ och bortom Vilks nihilism.”
En sådan definition är sålunda stipulativ och i det här fallet bärs den helt och hållet upp av skribentens personliga konstuppfattning. Skribenten önskar en snäll och menlös konst som inte skall beröra sociala och politiska problem. Inte ens Picassos Guernica platsar eftersom det knappast är möjligt att säga: ”Picasso utförde en lekfull målning av terrorbombningen av Guernica”. Han förordar en konst som befinner sig bortom allting och som tydligen endast kan återfinnas i hans hjärta som inhalerat alltför stora mängder romantisk konstuppfattning.
Kommentatorn ”Believe the Hype” undrar vad jag anser om de berlinska konststudenterna Iman Rezai and Rouven Materne. Dessa båda herrar har genomfört ett projekt ”Giljotinen”. En omsorgsfullt tillverkad och färgdesignad giljotin skulle användas till att eventuellt avrätta ett får. Om det skulle bli någon avrättning avgjordes genom en demokratisk omröstning på nätet. 2,5 miljoner röster var emot avrättning, 1,7 för. Uppmärksamheten har det inte varit något fel på. Så använde man sig också idén om att skada ett djur. För att få full uppmärksamhet för ett konstprojekt rekommenderade jag och Martin Schibli i vår bok ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar” att man väljer sex, våld eller skadade djur. Säkra vinnare för medieintresse men med osäker kvalitetssäkerhet.
Djurvännerna har naturligtvis dragit sina strån till stacken liksom polisen som har varit och letat efter får hos konstnärerna. I den video som konstnärsduon har producerat ser man visserligen ett tamt och trevligt får men de hade aldrig för avsikt att genomföra någon avrättning. Det var liksom onödigt, betraktarnas fantasi utförde allt som behövdes.
Och hur är det då med kvaliteten? Det förefaller inte som konstvärlden har mött upp med något större intresse. Man kan nog slå fast att det är lite för enkelt, lite för sensationellt och framför allt rör det inte vid frågor som ligger rätt i den rådande agendan. Projektet innebär dock möjligheter för konstnärerna att fortsätta den inslagna banan med något mer genomarbetade projekt. Mycket mer än så kan man inte säga.
Har också läst de två artiklar som du hänvisar till i första stycket och jag fick för en stund lite svårt för att andas.
Lorenzoni misstar sig, målgörande frisparkslägen visar sig oftast inte i egen zon. Hen bör bolla i backlinjen, ett tag till.
*.morr: ”Hen”? Personen i fråga, Patricia, är en kvinna och omnämns då ”hon”.