1475: Äntligen?

Ett helt osannolikt genombrott utlovas på söndag av Maria Lind på Tensta konsthall. Det konstverk som vi har väntat på är en performance, T 451, av Dominique Gonzalez-Foerster och Ari Benjamin Meyers. Den utgår från Ray Bradburys Fahrenheit 451. Vad vi då garanteras vara med om är att ”konstverket blir en mångdimensionell föreställning där musik och visuella intryck tillsammans med den redan existerade omgivningen gör verket till en upplevelse som uppenbarar konstens potential att skapa en imaginär, såväl som en reell, förändring.”

Ja, torde man kunna säga, det skall nog till en uppenbarelse för att konsten skall nå hela vägen. Och tydligen är Groys religiösa funderingar (se i förrgår) inte helt isolerade. Dock, om man skulle vara något skeptisk kan man ana att reklamen, såsom oftast sker, inte kan hålla vad den lovar. Problemet ligger i att konsten är ett alltför avancerat språk för att kunna förstås utanför konstvärlden. Förenklas språket blir konsten utarmad och förlorar sin kvalitet. Möjligen kan det vara så att det fattas några ord i slutet av meningen ovan som sålunda kunde lyda: ”uppenbarar konstens potential att skapa en imaginär, såväl som en reell, förändring i konstvärlden”. Då befinner man sig på betydligt säkrare mark.

Vanligtvis är det så att i de fall där konsten spelar en politisk roll utanför konstvärlden opererar den inte längre som konst. Något har stigit ur sin kontext och försetts med en helt annan och brutalare. Förvisso kan konstnären låta en sådan händelse bli det huvudsakliga konstprojektet som en social process men då måste verket tillbaka i konstvärlden för att läsas av på rätt nivå och bekräftas.

Vi kan backa på dessa tankar med ett uttalande från den ryska konstnärsgruppen Woina. De fick av Frankfurter Allgemeine frågan ”Måste konst vara politisk?” och svaret blev: ”Konst kan idag endast vara politisk eller inte alls. Allt, som inte är politik är inte konst, utan bara en död fågelskrämma fylld med skräp och reflektion.”

Ser man till hur definitionsmakten utövas i konstens spetsfunktion är Woina på rätt spår. Den internationella samtidskonsten definieras genomgående politiskt vilket var och en lätt kan förvissa sig om genom att läsa några ”curator’s statement” i samband med en adekvat biennal eller liknande. Det är på intet sätt begränsat till curatorerna, den samtida konstvärlden intar denna hållning. All konst som är värd att inrangeras i den internationella samtidskonsten är politisk. Att all konst är politisk är ingen ny tanke. Den är i praktiken oundviklig. Konsten, vars ambitioner och status är så kolossala att de åtminstone når yttre rymden, kan inte undvika världens orättvisor. Tidigare fanns det en utväg. T ex kunde en konstnär lägga in hela sin medvetenhet om den politiska situationen i en komposition med lila trianglar. ”Man ser det inte, men det finns där, helt säkert”. Lite mer än så kunde krävas ibland. Picassos Guernica är lättare att läsa som en protestmålning men den bibehåller sin identitet i sin formestetik och i sin mångtydighet. I dagens videodominerade bildvärld krävs det mer klarhet som inte minst kan tillfogas varje konstprojekt genom en omfattande och politiskt vinklad diskurs.

Just nu är det högkonjunktur för raka och angelägna frågor men det kan säkert bli så att oklarheten i längden blir en intressantare möjlighet än att försöka konkurrera med journalister och politiska intressegrupper.