1490: Världens elände

För ett par dagar sedan skrev Jan Guillou en artikel i Aftonbladet och läsvärdet är främst dess meningslöshet. Han ger sig alltså på Reinfeldts uttalande om ”etniska svenskar”. Men det var ju ett tag sedan det var aktuell. Guillou tycks inte längre ha något att säga, han har inte ens tagit reda på att begreppet är vanligt och att det används på samtliga politiska kanter. Rätt använt är det dessutom mer än korrekt. När det meddelades att gärningsmannen på Utøya var ”etnisk norsk” kom det ingen storm av protester. Guillou tycks inte längre ha något att säga som inte han och andra har sagt otaliga gånger. Jag har haft en del erfarenheter av honom. Rondellhundshistorien har fängslat honom och jag lärde mig snabbt att han inte är intresserad av annat än att använda ett tillfälle som ett politiskt tillhygge. Kanske får man säga att det är sorgligt att han inte kan annat än att måla ut ett kommande politiskt förfall intill undergång. Eller så är det ett omedvetet självporträtt: ”en mardröm där allt går åt helvete”.

Vänstern har svårt att skapa några intressanta synpunkter. Förvisso är det inte lätt. Världen förefaller inte fungera som den skall, det konsumeras för mycket och kapitalismen härjar. Fast så har det varit väldigt länge. Knappast var det bättre förr. Problemet i nuet är att det inte är så lätt att finna den skyldige. Aftonbladets debattörer väljer i detta läge att gå ner sig i rasistträsket utan att ställa frågan vems fel det är. Ja, vem har skulden till främlingsfientligheten? Antagligen folket men eftersom det inte går att göra något åt den saken får debattörerna skylla på varandra och om och om igen granska samma saker. Guillou försöker med att göra Reinfeldt till den skyldige men han är redan utpekad som motsatsen. Petter Larsson gör (Aftonbladet) en stor sak av att Herman Lindqvist svarat på frågor som ställts av den rasistiska sajten nationell.nu. Inte särskilt smart av Lindqvist men en bjudning som tas emot med tacksamhet: En ond till utpekad. Frågan är vad man vinner på att jaga misstänkta rasister och att försöka få hela den konservativa sidan att framstå som en enda stor främlingsfientlig härd. Det har blivit en rituell tvagning.

Nå, det finns även bra artiklar i Aftonbladets kultursektion. Natalia Kazmierska skriver om biennalen i Kiev, Arsenale 2012. Biennalen är en helt korrekt sådan, curaterad av David Elliot. I det här sammanhanget har konsten en uppgift, att visa landets öppenhet för radikala samtidsuttryck. En mera välvillig recension kan man se här.