1492: Klasshatet och det afrikanska hoppet

Sedan luften gått ur Occupy-rörelsen och sedan den arabiska våren har kommit på avvägar i det ointressanta Syrien söker sig den svenska upprorspolitiken till klassamhällets återkomst. Inte så att det vid något tillfälle skulle ha upphört. Det handlar istället om att få fart på den gamla politiska medvetenheten om underklassens medvetenhet om befintliga orättvisor. Därför har ett pärlband av debattartiklar ägnat sig åt att på olika sätt försöka framställa den alarmerande situationen. Och hatet: Nuförtiden kommer klasshatet inte naturligt genom det stora partiets program. Det måste läras genom övning. Postmodernt och fint: Hata dem! Underhållningsvärdet i dessa utspel är inte alldeles oävet. Inte minst svårigheten att få igång hatet inom själva ”arbetarklassen” som, hur man än vänder och vrider på det, inte är vad den en gång var. Åsa Linderborgs senaste artikel i ämnet är ett exempel på att även den radikala politiken har hamnat i nöjesbranschen.

Egentligen behöver man inte bry sig om dessa debatter eftersom det inte är annat än västerländska utspel. Enligt senaste numret av tidskriften Kaleidoscope får vi veta: “In a time when the once-dominant western model is collapsing, the impressive growth of Africa’s economies looks likely to continue and its cultural offer is growing more and more vibrant, exposing the international audience to an incredible offering of art, music, architecture, film, and design.”

Afrika går tydligen strålande även med reservationen att tidskriften ifråga har sitt säte i Milano. Hur man än predikar att den västerländska modellen kollapsar tycks den västerländska kulturdebatten mirakulöst leva vidare.