Nils Forsberg har kommenterat Johan Wennströms uttalande om ”negativ” konst (i senaste numret av tidskriften Neo):
”Borde inte konstvärlden glädja sig över att någon utanför den faktiskt bryr sig och reagerar? Visst borde den det. Men i förlängningen sätter faktiskt den här sortens reaktioner fingret på något, tror jag, väsentligare. Som att provokation av borgerligheten som konstnärlig strategi verkligen är död.”
Han har rätt i den konklusionen. Vad borgerligheten anser påverkar inte elittrupperna i konstvärlden. Och dess publik är inte borgerligheten i allmänhet utan delar av den bildade medelklassen, en publik som inte har några problem med att hantera det socialkritiska utbudet. För övrigt är provokationer ytterst sällsynta på det planet. Den pågående Documentautställningen har t ex inget som kan kallas för provocerande. Det politiska innehållet är inte påträngande. Ämnena som tas upp, kritik av konsumtionssamhället, intresset för ekologi eller sökandet efter politiska konfliktzoner är redan välbekant. Inte heller Berlinbiennalens politiska aktivism åstadkom några svallvågor av indignation. Den bemöttes med intern kritik som framför allt påtalade svagheterna med att estetisera aktivismen. Ett litet undantag var Martin Zets insamling av Thilo Sarrazins bok Deutschland Schafft sich ab för att på något sätt göra sig av med den. Enligt rapporter kom det endast in fyra exemplar (av de beräknade 60 000) och i konstsammanhang kunde man främst se problematiken i hur man skall bemöta en åsikt som man ogillar. Är det någon större idé att försöka med att få bort den materiellt? Svaret blev att det inte var det och så var det med den saken.
En bärkraftig konstprovokation handlar om att angripa rådande ideologiska fundament i konstvärldens ledande skikt. Och det är svårt eftersom det råder en stark konsensus i konstvärlden om vad som är rätt och fel. En provocerande gest måste kunna definiera sig som ännu mera radikal än den rådande och måste dessutom i någon utsträckning bekräftas av den gruppering som provokationen riktas mot. Dagens konstsituation är ett resultat av tidigare provokationer som har riktat sig mot den estetiska konstuppfattningen (det formala/expressiva): Postmodernism mot modernism; genus, postkolonialism, identitet etc. Den konsensus som råder befinner sig ännu inte i något katastrofläge. Documenta är ett exempel på att den befintliga konstuppfattningen alltjämt kan skörda framgångar. Men det som dyker upp är vad som förväntas.