1508: Pussy Riot versus RH

I en artikel på SVT-debatt drar Elena Namli en högst subjektiv skiljelinje mellan Pussy Riot-fallet och den evigt återkommande rondellhunden:

”I Väst har kommentarerna kring rättegången mot punkbandet Pussy Riot hittills handlat om yttrandefrihet. Utan tvekan har fallet med yttrandefriheten att göra. Till skillnad från t. ex. Lars Vilks meningslösa men grova kränkningar av muslimer hade de ryska sångerskorna ett kritiskt budskap. Ändå finns det något ytterligare i Pussy Riots fall som vi borde fundera över.”

Emellertid är Namlis (teolog) uppfattning inte någon som helst överraskning. Jag har kommenterat hennes idéer tidigare. Pussy Riot är ett lätt fall för den västliga världen. Visserligen vill en del skribenter göra reservationer för deras utspel som kränkande för den enskilde religiöse. Men så har vi det med ”budskapet”. Namli, som de flesta politiska debattörer, vill ha enkla lösningar. Pussy Riot protesterar mot Putin och det ryska samhället och med den inramningen är det gott och väl. Men det verkligt intressanta är just överdriften i handlingen: att estetisera den politiserade heligheten på ett så flagrant sätt. Namli ser detta som problematiskt, att vår kultur har blivit sådan att något måste skandaliseras fram för att skapa en reell debatt. Så har det fungerat länge för att inte säga alltid i den moderna världen. I Ryssland är även mera hovsamma företag skandaler. Vi erinrar oss Jerofejew och Samodurow, de båda curatorerna som gjorde en utställning om blasfemi angående religiösa och statliga symboler. De fälldes och fick rejäla böter. Trots att utställningen krävde att publiken gick upp på en stege för att se genom ett titthål. Så nog är det intressant att Pussy Riot sätter fingret på en öm punkt. ”Budskapet” har vandrat in i rättsprocessen och i den politiska opinionen och formas efter dessa villkor. Inte minst handlar det om den ryska statens internationella anseende. Putin är pressad.

Rondellhundens budskap är däremot inte något kristallklart. Den nöjer sig med att just sätta fingret på en synnerligen öm punkt, men här rör det sig inte om något som västvärlden kan bemästra. I själva verket är punkten så öm att vilket budskap som än skulle produceras kan det ersättas av ett annat. Då debattörerna, liksom Namli, vill ha enkla grepp, kan man efter behag tillskriva konstnären sina uppfattningar. Men en sak kan man inte komma undan. Den religiösa symbolen profeten Muhammed är en stötesten som i praktiken censureras.

I konsten är raka budskap nästan aldrig rekommendabla. Verkets doxa skapas bäst av åskådaren. För vilket budskap hade t ex James Joyce med Finnegans Wake? Eller Kafka med Processen? Eller Duchamps pissoar?