Lars Melin klagar i en artikel på Newsmill över kulturskribenternas sätt att skriva. Från konstvärlden hämtar han en rad av Dan Jönsson: ”Mer konsekvent än Damien Hirst, mer provocerande än Tracey Emin lyckas hon gång på gång hitta nya sätt att kortsluta den sociala dokumentarismens estetik – för att på så vis föra den ett stycke vidare.”
Det han har att anmärka är att ingen vet vad dokumentarism betyder. Tämligen tunn kritik, hur många tecken tror han DN har gett Jönsson? Visserligen är det säkert svårt att förstå för den som inte hänger med i samtidskonsten men om man inte gör det är det inte troligt att man läser den här recensionen av Gilliam Wearings utställning på Whitechapell i London. För det är inte så lätt att skriva på annat sätt utan att bre ut sig. De mer traditionella dokumentärfilmerna och andra typer av dokumentation i sociala ämnen har sin estetik, Wearings projekt kortsluter dessa. Eller hur man nu skulle kunna förtydliga det. Men det behövs knappast i det här fallet.
En helt annan sak är Jönssons påstående om att Wearing skulle vara mer provocerande än Hirst och Emin. För vem kan man fråga sig? Jönsson verkar inte särskilt provocerad. Emellertid är det vanligt att kritikerna drar till med provokationer utan att man får veta vem som blir det. Om en provokation skall ha något för sig får man nog tänka sig att en och annan betydande konstkritiker blir upprörd. Men man kan naturligtvis också mena att den mindre konstkunniga allmänheten blir det. Om det senare skulle vara fallet är Damien Hirst och Tracey Emin i klart överläge. Jag skulle tro att den enda hit i det sammanhanget från Wearings sida är hennes beställda bidrag till The Guardian Supplement 2003. Fuck Cilla Black är en kritik av brittisk tv, dock något för subtilt för ordinära läsare.
Gilliam Wearing Fuck Cilla Black, 2003
I dagens Avpixlat kan man läsa om ett och annat, bla försöker försvarsminister Karin Enström att sopa överhettningens konsekvenser i Saudi under niqaberna.
Man kan även få sig ett och annat till livs från Täppas,
bla kommentarer om Lars Vilks, och någons invändning;
”Ta reda själv på fakta, Täppas”.
Visst är den skapande processen fantastisk och än mer om dess resultat lyckas ta sig ut och påverka människor i en eller annan riktning!
Måste bara än en gång pusha för serien ”Work of art” som avslutades på SVT i söndags. Tre unga konstnärer stod som finalister, där den som tog hem vinsten hade byggt upp skulpturer av muskulösa kroppar som han sedan placerade ut på golvet i Brooklyn Museum of Art -där finalen ägde rum, tillsammans med en del färgstarka målningar som ännu en hyllning skapelsen, vår människokropp.
Fascinerande vad vi människor åstadkommer när vi låter oss inspireras av den skapande andan.
http://www.svt.se/work-of-art/
Lars, du frågar vem som blir provocerad. Det kan jag svara på: kälkborgaren. Visste du inte det?
Ja TJ, det kan nog vara på det sättet: Kälkborgaren i det utvidgade fältet.
Det finns knappast vare sig kälkar eller borgare längre.
Så varför inte använda sig av en mer tidsmässig vokabulär i försöket att beskriva ett nutida fenomen.