1539: Sopkvastsdebatt

Journalisten Annika Hamrud var på plats i New York och i hennes artikel (SDS) finns en del av intresse. Hon undrar t ex vilka frågor jag menade skulle diskuteras utifrån konferensen. Jag vill mena att först som sist bör det diskuteras om det skall vara möjligt att föra en balanserad diskussion kring islam, rasism och flyktingpolitik. Problemet är, och det torde inte vara obekant, att det inte finns någon plats annat än de två hörnen: Islamofoberna och de främlingsfientliga (rasisterna) i det ena hörnet och de rättänkande i det andra. Det som dyker upp sopas in i det ena eller det andra hörnet.

Jag menar också att konferensen ger en del andra uppslag. Vilken betydelse har egentligen SION? Är dess försök till expansion genom att sluta sig samman med diverse rörelser från andra håll något som kan förstärka rörelsen? Och vad skall man använda islamkritik till? Med lite nyfikenhet kan en journalist hitta en hel del utöver att utgjuta sina moraliska betänkligheter vilka knappast gör världen mycket bättre.

En något gåtfull formulering är det här:

”När Lars Vilks påbörjade sitt konstprojekt med rondellhunden handlade det om konstens gränser. Runt om i världen finns kränkta och lättmanipulerade unga män som kan utnyttjas till våld om de hetsas till det. Ritar man en karikatyr av profeten Muhammed riskerar man att användas av dessa krafter och det finns risk för att människor dör i andra länder.”

Jag kan inte förstå det här på annat sätt än att Hamrud menar att man inte bör karikera profeten, dvs. den auktoriteten bör man inte ifrågasätta. För då kan detta utnyttjas av hetsarna. Därmed skulle hetsarna stå som segrare i kampen om vad som får sägas.

Det är riktigt att mitt projekt inledningsvis handlade om konstens gränser men det blev snart något annat, nämligen ett processverk som förgrenade sig långt utanför konstens gränser. Och jag har fortsatt med att följa upp den processen varav SION-konferensen är en del.

Hamrud vänder sig sedan till Nathan Lean (välkänd och starkt engagerad anti-antijihadist):

”Nathan Lean ser ingen skillnad mellan Lars Vilks och Steve Klein, en av personerna kring filmen ’Innocence of Muslims’ som bland annat lett till upplopp och att upp emot fjorton personer dödats i Benghazi i Libyen och fyra människor i Sanaa i Jemen.”

Även om Lean tillhör det ”rätta” hörnet bör man nog inte tilltro honom alltför mycket. Likaväl som antijihadisterna är uppfyllda av sin övertygelse är anti-antijihadisterna uppfyllda av sin övertygelse. Om Lean inte ser någon skillnad på Vilks och Klein kunde Hamrud ha bett honom läsa på lite bättre. När Lean drar till med en sådan schablon är han lika enkelspårig som en del av sina motståndare.

Hamrud har känslor och det vibrerar en hel del i texten, t ex här:

”Han var ytlig, hans tal fullt med skämt som ledde till skratt. Han drev med dem som attackerat honom och de råaste skratten kom när han berättade om de som misslyckades bränna ner hans hus och istället fick brännskador.”

Jag tyckte inte själv att jag var ytlig, jag redogjorde klart för vilken position jag intog som konstnär och hur jag såg på mitt projekt. Tydligen tycker inte Hamrud om den stil som jag använder, men den är medveten. Det hon skriver i den följande meningen med att jag ”drev med dem som attackerat honom” ger intrycket av att detta skulle vara felaktigt. Jag kan emellertid inte se något moraliskt förkastligt i att driva med sina tilltänkta mördare. ”De råaste skratten”, med de orden vill hon tydligen demonisera publiken. Men jag kan säga att jag har berättat den här historien för många publiker och skratten skiljer sig inte åt. Åsa-Nisse-terrorister är en genre med komik och komiken drabbar ingen oskyldig.

Hamrud har hängt upp sig på att jag sade att folkmordet i Srebrenica har föranlett en del kritiska synpunkter. Allt som har lagts fram är dock inte kristallklart och detta är också välkänt vilket man lätt kan ta reda på. Gellers tvivel på folkmordet torde dock huvudsakligen bygga på konspirationsteorier. Jag har inte haft möjlighet att närmare studera det omfångsrika material som hon menar ger stöd åt hennes uppfattning. Kritik mot folkmordet finns sammanställt på Wikipedia för den intresserade.

En annan fråga som kan vara värd att diskutera är huruvida islamofobi är ett globalt begrepp. Om man tänker på Israel och Indien. Om man i dessa länder räds för islam och muslimer är man då islamofob? Eller skall man se en sådan oro som inte helt orimlig?

Jag håller med Hamrud om att konferensens råaste uttalande kom från hinduaktivisten och Indienamerikanen PhD Babu Suseelans ”Muslimer förökar sig som råttor” vilket följdes av ”Islam kan stoppas. Den kan sopas bort.” Bildade och långtgående antijihadister brukar uttrycka sin oro för den muslimska tillväxten med andra ordval. Oron grundas på det snabbt ökande antalet muslimer: Mellan 1970 och 2009 ökade antalet från 551 miljoner till 1,57 miljarder. Tanken att islam skulle ta över världen genom folkökning är en i dessa kretsar vanligt förekommande uppfattning men statistiska beräkningar visar att förändringarna inte kommer att vara särskilt stora: 2010 utgör muslimerna 23,4% av världens befolkning och kalkyleras 2030 till 26,4%.