Den påbackning som Charlie Hebdo bestod med tycks inte ha haft någon större betydelse i det stora blasfemisyndromet. På det hela taget blev reaktionerna begränsade jämfört med de stora vågorna 2006. Antagligen är det så att ifrågasättandet av profetens absoluta position bara kan genomföras med provokationer. Allt annat, respekt, dialog eller vad det kan vara, är ett teoretiskt stadium. Upprepade provokationer brukar inte kunna upprätthålla samma glöd och intresse. Hade de kommit ännu tätare hade det förmodligen blivit ännu mindre engagemang. Men det var ändå en del bråk och åtskilliga människor miste livet i Pakistan som i praktiken är en helt islamistisk stat. Den pakistanske järnvägsministerns dusör för den som tar livet av filmskaparen väckte dock inte någon entusiasm.
Vänsterns insats i detta ärende hänger samman med att dess huvudsakliga uppgift har blivit att agera kulturvänster. Inget nytt men det kan vara värt att påminna om förflyttningen från ekonomiska frågor till kultur, alltså identitet och erkännande. Vänstern känner sig tvingad att ingripa till den religiösa fanatismens försvar. Ett sätt att avvärja problemet har varit att hänvisa till att de protesterande utgörs av extrema grupper som är helt marginella. Problemet är ändå större än så men det hindrar inte att en och annan på vänstersidan ser våldsprotester som medvetet politiska. Så t ex Torsten Kälvemark (Aftonbladet).
Kälvemark gick för en tid sedan hårt ut i Jämtlisaken. Han tycks helt sakna sans för att det skulle vara möjligt att tänka sig att det finns ett konstprojekt involverat. Det kan vara svårt för den som alltför starkt rycks med i den politiska ruljansen och därför omedelbart ser det som en enkel och självklar uppgift för ett kulturvänsterperspektiv. Jag har ett visst intresse att inte bara låta konstverket befinna sig i sin naturliga rörelse och har funderat en hel del på hur Konferensen skall kunna presenteras. Ett sätt är att återanvända en del material från konstvärlden. Den här, som jag med lätt hand korrigerat något, är inte så oäven:
”The conspicuous position of Lars Vilks’ exhibition in public space was an important element in the artist’s wish to appear in a wider public context with an incitement to further discussion at several levels. As a new stage in the dialogic development of the project we present an exhibition that looks like a conference and some of the reactions that arose in its wake. The exhibition is an attempt to break down the traditional dynamics of the exhibition format, where the conference as postulate is answered by public discussion, criticism from the expert milieux and coverage in the media, but where it is rare to return to the exhibition and look at it again in the light of these reactions. To what extent can such a project contribute to public debate beyond the traditional art-critical discourse? What is the potential of art to engage in criticism with the artwork as language, and to make an impact in the larger public forum?”
Texten är hämtad från en nyligen genomförd publikation (klicka på Marianne Heier) i Bergens kunsthall.
En annan är de tre presentationer som Adrian Searle (The Guardian) gör från den nu pågående biennalen i Liverpool. Lägg märke till den vidare referensen genom Guest + Host = Ghost som härstammar från en Duchamputställning 1953.
Lars Vilks Islam engagemang är tydligt kontraproduktivt.
De egna skrivningarna synes också bli mer och mer desperata.
Varje ny Islam provokation för oss istället närmare blasmefilagar och yttrandefrihetsinskränkningar.
Religionskritiken uteblir och ”kränkarna” står fram i all sin perversion.
Varje kraft föder en motkraft…
Det syns tydligen vara något som bekymrar dig, mohammad, att följa Koranens ord,
trots alla dina tidigare kommentarer innehållande ett konstant islamkramande. Om det nu är så att du närs ett litet tvivel om islams förträfflighet, så kan det väl då också var på sin plats att även du kommer med förslag till lösningar på nämnda motsättningar.
Mohammad har rätt. En kränkning är en dålig början på en dialog, en ännu sämre fortsättning, och en katastrofal avslutning.
Aj aj, nu är den särskrivande Mohammad tillbaka på banan. Islam provokation, illvilliga själar skulle faktiskt kunna tolka det som att det är Islam som är provokationen.
Mohammads implicita lösningsförslag förefaller dock lika enkel som elegant: för att undvika censur och blasfemilagar ska man självmant avstå från att provocera. Religionskritik bör hålla sig inom råmärken som sätts av de mest lättkränkta religiösa grupperna.
Den yttersta yttrandefriheten är att hålla tyst.
Frihet är slaveri.
Mohammad. Jag skulle gärna vilja veta vad som är desperat i mina skrivningar. Jag tror inte vi har kommit närmare några blasfemilagar. Att politikerna uttalar sig i den riktningen får främst ses som en diplomatisk åtgärd.
Petter. Om konsten har något att erbjuda är det hur kränkningen skapar just dialog. Om det inte finns någon kränkning har man just inte mycket att diskutera i den här frågan.
Det är snarare så att varje ny våldshandling från muslimernas sida är kontraproduktivt och befäster en syn på islam på som en våldsideologi där dialogen uteblir.
Varje sådan våldshandling tyder också på att vissa muslimer blir alltmer desperata och för oss allt närmare ett förbud av islam i västvärlden.
Frågan är endast vad våra folkvalda politiker och lagstiftare i Sverige har för mandat att hota med blasfemilagar, och begränsa yttrandefriheten, utifrån vad muslimska länder tycker i frågan?
Petter, gör ett försök att föra en dialog med en islamist. Du hamnar i ett samtal med ett radband.
Hovrätten friade! Vart är Sverige på väg?
Du verkar hoppas att Vilks ska tryckas ned och hånas på bred front. Ta inte ut segern i förskott: om publicisternas och kulturvänsterns låtsasreaktioner står oemotsagda tillräckligt länge så kommer till slut en motreaktion, kalla det nyktert uppvaknande: Vilks målar, reser och talar – detta har han rätt till – är vi motståndare till detta? Ja eller nej.
Reaktionen och motreaktionen är inte de du beskriver när du exemplifierar med islamofascisterna. Sistnämnda kan beskrivas som det obegripliga hot som genererar reaktionerna.
Aftonbladet är alltså rädda för muslimer, de är islamofober.
En islamist med kniv i handen är inte ute för att rispa.
http://www.domstol.se/Om-Sveriges-Domstolar/Pressrum/Nyheter-och-pressmeddelanden/Hovratten-ogillar-ett-atal-for-forberedelse-till-mord/
Jaså? Annars brukar det ju heta att muslimer är för demokrati och yttrandefrihet och att det är en liten marginaliserad grupp extremister som vill ha bort yttrandefrihet. Men då vet vi nu att det ligger i muslimers intresse, annars skulle ju de få gaphalsarna ignoreras och kritiseras. Intressant.
mohammad,
Att stå upp för demokratiska rättigheter har alltid provocerat antidemokratiska krafter. Tack Mo SKINKA för den träffande analysen.
Idag friade hovrätten de tre män som enligt åklagaren haft planer på att mörda Vilks. Det fanns inget som tydde på några sådana planer, enligt rätten.
Jag undrar förstås vad det innebär, kommer andra att fortsätta där dessa slutade, eller kommer lugnet att återställas..?
Man har föreslagit att heligheten skulle vara roten till allt ont. Vilken utmärkt idé! Det skulle göra historiens alla tyranner till helgon.
Pingback: Vilks performance kostar massor av skattepengar | Bilderblogg.se
Heligheten har med sina politiska ambitioner verkligen givit upphov till mycket ont genom historien. Det är nog snarare så att när yttrandefriheten anses vara roten till allt ont som diktatorer helgonförklaras.
Men Petter Helje vet säkert åt vilket håll de politiska vindarna blåser idag och förstår nog att inom några få år kan han glömma alla bidrag för sin konstnärliga gärning och se fram emot ett livsvarigt arbetsförbud. Detta är inget hot utan ett löfte!
Bälteslagen är analog med inskränkt yttrandefrihet. När det införs är bara en tidsfråga.
Lars Vilks,
Svagt att du inte släpper fram vare sig kommentar eller trackback.. // Jinge
Jinge,
Vilks släpper fram allt, till skillnad från dig, som inte tål en enda motsägelse. Du är ett fä.
Jinge, är det han som aldrig tog sig ur puberteten.
Ojdå, ”Humanisten”, då hoppas jag att du inte blir statsminister alltför snart… Men när du väl blir det får jag åtminstone veta vad du heter. Eller tänker du också vara statsminister under pseudonym?
🙂 Praktfullt självmål av Jinge.
Tror inte alls att det för närmare en egentlig blasfemilag. Nu kanske iofs ”vi alla”, ser på det hela i lite olika tidsperspektiv. Men just genom det, så drar vi kanske alla våra enskilda strån till stacken?
Däremot har du nog alldeles rätt om inskränkningar i yttrandefriheten. Bara en publik dito, än så länge…
För hur det hela ”började”, har ju inget med Lars Vilks i sig att göra, mer än att han råkade bli en katalysator.
Tack och lov är han en klartänkande människa- för tänk om han varit dogmatisk på ett eller annat sätt… – likt en hel del som citeras och lovordas jäms med honom.
Lars Vilks tror inte på varken gud, allah eller tomtar – om jag har förstått det rätt. Men han tycker att de som gör det, kan få tro så i allsköns ro. Om bara nu han och alla andra likasinnade, också kan få ägna sig åt sina egna intressen.
Kanske hela diskussionen om vänster/höger – åtminstone i denna fråga – egentligen handlar om att de gamla fajterna bara kläds i den form som till synes stå till buds.
Inte om sakfrågan i sig, eller om de fajter som kanske skulle vara lite mer up-to-date idag… Ja, det är ju nästan pinsamt att tänka så!
Och det ska komma från en bloggare som är rikskänd för att censurera andra:-)
mohammad,
För övrigt så är jag rätt fascinerad av en del av amerikanska tv-serier folkbildning idag.
Folkhem i US-tappning kanske?
Humanist,
?
Jag förstår inte hur du kan dra slutsatser om att hela vänstern bara sysslar med kultur, efter att en skribent skrivit om protesterna. En person som arbetar som kulturskribent. Från den breda vänstern, typ Vänsterpartiet, har det varit helt tyst om protesterna (som sig bör).
Crew. Jag drar inga slutsatser, det är helt mainstream. Läs t ex Nancy Frasers bok Rättvisans mått. Det är alltså inte fråga om kultur som konst i en eller annan form utan om t ex utsatta grupper, identitet, erkännande. Vänstern har stora problem att formulera ekonomiska teorier och har istället koncentrerat sig på detta. Det har f ö diskuterats mycket i den här frågan, en diskussion som har pågått sedan slutet av 1990-talet.