1572: Med hög moral i ett hierarkiskt samfund

Idag skall jag fortsätta diskussionen med Peter Ekström om konstvärlden och dess moral (Kulturdelen). Vad Ekström tycks ha svårt med är att erkänna att konstvärlden är utomordentligt hierarkisk. Mitt påstående om att vad som gäller i konstvärlden är just den internationella samtidskonsten (DIS) tycks han inte vilja gå med på. Han skriver:

”Vilks verkar lägga ansvaret för moralisk bedömning hos konstvärldens bestämmande elit. Maria Lind får vara med och döma, vi andra får hålla käften.

En sådan hållning är varken rimlig eller acceptabel.”

Eliten skapar den moraliska halten, liksom konstens program och agenda. Den är inte helt strömlinjeformad men det är ändå tämligen enkelt att vaska fram vad som är gångbart. Nog så väsentligt är att komma ihåg att konstnären inte befinner sig utanför konstvärlden utan att denne är en del av den. Konstnärer som är aktiva i DIS vet vad som gäller och delar i regel dess ståndpunkter. Dess grundläggande politiska moral är säkert ungefär densamma som Ekströms: utmana och kritisera makten, den neoliberala kapitalismen och kommersialismen, avvisa nationalism och patriarkat. Stöd feminism, miljörörelser, globalisering och antirasism, se till att inte tredje part (från en svagare grupp) drabbas etc. etc. Att fylla i listan kräver ingen avancerad hjärngymnastik. Med allt detta goda som utgångspunkt kan elittrupperna berömma sig av att hysa den godaste av moraler. Och likafullt erkänna sin skuld som strukturella rasister i ett postkolonialt samhälle. Att en spelare i konstvärlden som t ex Maria Lind har större inflytande än t ex Peter Ekström är väl inget att diskutera. Man kan relativt lätt göra en bedömning av vilka som har stort eller för den delen mycket stort inflytande i DIS. Man skall dock komma ihåg att det inte finns någon klar gräns mellan DIS och konstvärldens numerärt mycket större del (den modernistiska traditionen). Man får här tala om ett kontinuerligt avtagande inflytande ju längre bort från DIS man befinner sig. Men det borde inte vara någon svårighet för Ekström att förstå att Daniel Birnbaum eller Sara Arrhenius har en annan tyngd när de sätter agendan än vad man kan förmå i Örebro konsthall. Och DIS är inte bara ett ändlöst nätverk av biennaler, utställningar, tidskrifter, curatorer, kritiker utan även en produktion av konstens diskursiva premisser. Socialkritiken formuleras och diskuteras genom en ständig ström av seminarier och andra sociala sammankomster. De som är med här har varierande grad av inflytande. De som inte är med har givetvis betydligt mindre inflytande. Direkt medverkan är inte heller nödvändig. På dessa sammankomster diskuteras utställningar, konstprojekt, ny litteratur och forskningsresultat och det som blir samtalsämne (konstvärldens svar på ”dagens snackis”) kommer att fungera som kvalitetskriterium.

När det handlar om konstens moral får man säga att problemen inte är stora. Det som kan skapa problem brukar åtgärdas på ett tidigt stadium: Sådant som inte passar in i bilden får inte medverka. Curatorn som har blivit den verkställande instansen är lyhörd för kritik. Det blir alltså sällan några större saker att ta ställning till. När några fåglar för ett par år sedan ingick i en installation i São Paulobiennalen, kom det klagomål från djurrättsaktivister. Fåglarnas lidande existerade knappast eftersom de flög fritt i den stora hallen, men för säkerhets skull tog man bort detta inslag. Man skulle kanske tycka att DIS skulle fördöma Sharjahbiennalen som rasistisk eftersom inga konstnärer med israeliskt pass får delta. Men det gör man inte emedan man kan försvara detta ur ett vänsterperspektiv. Samma sak gäller för Jonas Staals terroristkonferens (som jag har skrivit om vid ett flertal tillfällen). Terrorism är visserligen även i DIS oacceptabelt men man kan också mena att den har uppkommit genom västvärlden förtryck och att den förstärkts genom ”kriget mot terrorismen”. Att låta dessa organisationer få en röst blir alltså att vilja väl för den svage och marginaliserade. Samtidigt kan Staal ge sig på Wilder utan förskoning eftersom vi här har en skyldig vit med helt fel åsikter. Bedömningen av moralen genom DIS sker mer eller mindre automatiskt. De som medverkar har redan från början de rätta åsikterna och om det någon gång sker korrigeringar är det för det allmännas bästa. Jag har svårt att se att Ekström skulle ha något att invända eftersom han själv säger sig hysa samma åsikter. Konstnären (kvalitetssäkrad genom tillräckligt många utställningstester) har inte heller så mycket att ta ansvar för eftersom nästan allting passar in i den givna bilden.

Ekström skriver: ”Om konsten ’vaktas’ av konstvärldens vänsterinriktade elit så skulle den enskilde konstnären inte behöva ha något eget moraliskt ansvar. Då kan konstnären fortsätta med likskändningar, djurplågeri och barnpornografi och se vad som händer. Kanske kan konstvärlden ännu en gång ge sin välsignelse.”

Konstvärlden ägnar sig inte åt sådant och den som försöker blir snabbt eliminerad. Om det inte kan föras fram tillräckliga skäl, att det t ex kan vara en berättigad provokation mot västvärldens makthavare eller en protest mot könsdiskriminering. Ekström tycks sitta fast i en idé om att konstvärlden agerar lättsinnigt. Så är det naturligtvis inte. Den är uttalat politiskt korrekt men med vissa revolutionära anspråk som dock sällan stör någon.

Men ibland finns det konflikter och en sådan är den redan nämnda Lundin Oil. Sedan det har kommit fram att Astrup Fearnley Museet har Lundin som sponsor har det uppstått ett moraliskt problem också i Norge. En svensk föreläsare, Kim West, bestämde sig för att annullera sin föreläsning på museet som en protest. Ja, hur gör man här? Den norska konstvärlden har tills vidare funnit en lösning i att det är den enskildes sak att agera som man önskar (Kunstkritikk).

Till yttermera visso förtätas problematiken genom att Dokumentachefen Carolyn Christov-Bakargiev kommer till Oslo den 14 november för att tala om vilka kriterier som gäller för hennes urval till Documenta. Jag tror inte det blir särskilt upplysande. Otaliga curatorer har berättat om den proceduren: ”Som passar in i utställningskonceptet, som verkar intressanta, som engagerar sig i angelägna frågor med intrikata presentationer, osv.” Intressantare, som man också skriver, är att det efteråt skall bli reception på Astrup Fearnley Museet, troligen med champagne och snittar. Hur ställer sig dignitären och den norska konstvärlden till detta evenemang?

Nåja, jag kan också nämna fallet Vilks. Vilks har gjort fel enligt konstvärldens värdegrund. Han har därför satts i karantän. Inte så att jag behandlas direkt illa. Merparten av konstvärldsaktörerna är synnerligen älskvärda när jag träffar dem och säkert är detta uppriktigt menat, åtminstone av en del av dem. Det ansvar som kan åläggas mig är inte svårt att fastställa. RH-teckningen har visat sig vara kränkande för utsatta och oskyldiga grupper. Samtidigt får man inse att om det inte hade blivit några större palavrer hade det inte heller blivit någon sak. Utvecklingen av projektet ledde under oförutsägbara händelseförlopp till att det blev ett etsande moraliskt problem. En slutsats är att jag som konstnär borde följa det som gäller för företagsbot: Som konstnär bör man vara ytterst försiktig med kritik som kan missförstås. Önskar en konstnär provocera tillhandahåller DIS dessutom en mall för vad som är rekommendabelt.