1577: När åt fel håll blir rätt

Den kommande måndagens PK-debatt har redan skapat en intensiv protestvåg på Facebook. En sådan reaktion är en god mätare på den grasserande rasistfebern.

Debatten kommer alltså att handla om konst och medier. En angiven referenspunkt är Dan Jönssons bok Estetisk rensning. I den redovisar han och kommenterar en rad uppmärksammade konsthändelser under 2000-talet.

Jag skall idag bara säga några ord om Jönssons behandling av konstnären som ”the bad guy”. Han skriver om detta i kapitlet om Pål Hollender. Knappast någon lär ha glömt det famösa inslaget i Hollenders film från 2001 Buy Bye Beauty, alltså när konstnären tar för sig av den prostituerade som han köpt för statliga pengar. Jönsson skriver:

”Men om nu konstnären träder ut ur offerrollen, och som Hollender istället väljer att framställa sig som förövare? Här finns egentligen inga historiska föregångare. Det överskridande som sker, sker så att säga åt ’fel’ håll. /…/ Att träda ut ur offerrollen är alltså i princip detsamma som att träda ut ur konstnärsrollen.”

Här får man tillägga att det finns historiska föregångare. Jag nämnde för en tid sedan John Duncans nekrofila arbete från 1980. Men man kan med större fog tillägga Santiago Sierra som i en lång rad installationer har utnyttjat svart arbetskraft som mot betalning har fått agera enligt hans önskan. Bland annat genom att låta sig tatueras. Säkert kan man hitta många fler. En vändning är det fråga om, eftersom det handlar om ett beteende som bryter mot konstregeln att inte utsätta tredje part för kränkning eller skada genom konstaktivitet. Att denna regel bryts är nog inte så egendomligt. Den traditionella konstframstöten mot makten har varit att förhåna och provocera borgaren och kapitalet. Då dessa instanser är ytterst flexibla (och målgruppen får idag snarare ses som vita västerlänningar) och då konstnären själv alltmer har intagit en plats som borgerlig medelklass skall man inte förvånas över det överskridande som Jönsson talar om. Man kan säga att det rör sig om en högre grad av verklighet, att publiken konfronteras med en fysisk närvaro istället för dokumentationer som iakttar ett passande dekorum. Emellertid är det inte bara fritt fram, konstvärlden prövar alla avvikelser med största noggrannhet och vände måhända sitt ansikte till konstnären och give denne nåd. Hollenders fall har prövats och diskuterats och så här långt kan man utan vidare säga att hans konstnärskap har gett honom en plats i svensk konsthistoria.

För konsten är alltid god (så är den definierad) och så även Hollender. Men det slutgiltiga omdömet tillkommer alltid konstvärlden. Om denna inte finner att konstnären har handlat på ett acceptabelt sätt blir följden marginalisering.