1597: Om den estetiska resningen

Lars O Ericsson skriver i en krönika (SvD) om vad han tror skulle vara det mest radikala en konstnär kunde göra idag. Han kommer fram till att det skulle vara chockerande med traditionellt måleri: ”till exempel ett färglyriskt måleri à la Karl Isaksson, Åke Göransson eller Carl Kylberg. Inte av nostalgiska skäl, utan för att radikalt avvika från i dag gängse uttryck.”

Så enkelt är det inte. Sådant måleri förekommer i rikliga mängder. Merparten av det som görs i konsten är den traditionella modernismen och de ovannämnda portalgestalterna är ingalunda bortglömda. Vad som däremot skulle vara en chockerande omsvängning vore om den internationella samtidskonstens elittrupper förde fram ett sådant intresse. För det är i det ledet som konsten sorteras med avseende på vad som är kvalitet och vad som skall gälla. Att vi har gott om målare som odlar Isakson (hans namn stavas med enkelt s trots att hans far skrev med dubbelt) & Co är inget som intresserar eller chockerar dem som har definitionsmakten. Om man tänker sig en förändring skulle det vara nödvändigt att skapa ett motiv för varför det skulle vara intressant. Och just här ligger svårigheten. Hur skulle en sådan diskurs se ut? Konsten idag, cementerad i sin ambition att utöva socialkritik och genomföra undersökningar av kön, etnicitet, identitet etc., får oerhört svårt att få ihop tråden från måleriet som ett rent estetiskt uttryck. Visserligen kan man använda måleriet som socialkritik och ge sig på att undersöka måleriet med måleriet (som det också finns en hel del exempel på) men det finns inga uppenbara fördelar.

Lars O Ericsson har sina funderingar om varför måleriet skulle kunna bli intressant igen. Han menar att idag går allting så snabbt och måleriet skulle vara något som stod i motsats till detta, den långsamhet som betraktandet av den enskilda bilden kan erbjuda. Jag tror inte alls på det. Konsten idag har länge varit medveten om snabbhetens ytlighet och om Lars O Ericsson studerar t ex videokonsten är det inte svårt att hitta mängder av verk där det går långsamt, ibland synnerligen långsamt. Man behöver bara nämna Steve McQueen och Craigie Horsefield som båda ligger långt framme som rekordhållare i utdragna videoarbeten.

Måleriet är ingalunda dött och allt tal om dess död har ingenting för sig. Däremot får man nog anta att måleriet som konstens helt dominerande medium tillhör en svunnen tid. Visserligen kan man även idag säga att måleriet utgör det mesta av vad som produceras, säkert kan det röra sig om 90 %. Men alltså inte bland konstvärldens elittrupper, där procentsatsen ligger på högst 5. Och det är det som räknas.

Ericsson är något naiv när han drar till med en summering av konstens historia:

”Konsten gör inga framsteg – men heller inga baksteg – den bara förändras. Utan slut. Allt är numera samtida. Också färglyriken.”

Först som sist måste man inse att konsten gör framsteg. Konstbegreppet utvidgas och medvetenheten om vad som kan och bör göras ökar. Idag kan konstnärer använda sig av vad som helst vilket tidigare var helt otänkbart. Idag kan man också acceptera att konst kan skapas utanför den manliga genikretsen. Däremot är det intressant att fundera på varför äldre konst inte behöver förlora sin aktualitet utanständigt kan ses om och diskuteras. Jag tror att skälen är två. Det kan handla om verk som har varit banbrytande. Duchamps Fountain är exempel på en helt ny konstsyn och eftervärlden kan bara bekräfta detta och fortsätta att intressera sig för den. En annan sak är vad man kan kalla för ”estetisk kraft”. Det finns bilder som är bra och som fortfarande har full aktualitet som bilder. Samtidigt är det praktiskt taget omöjligt att ”återuppföra” gamla bilder, de har redan gjorts och var och en som försöker återgå till de gamla mästarna kommer att misslyckas. Däremot är det inget hinder att använda dem som utgångspunkt för att skapa nya verk.

Och som sagt, när Ericsson skriver att allt är samtida är det naturligtvis riktigt. Men vad hjälper det när samtidighet inte är ett tillräckligt kriterium för samtidskonstens kvalitet? Och givetvis inte heller färglyriken. Den kan beundras och beaktas även i avancerade kretsar men den är varken nödvändig eller tillräcklig för att prestera det som eliten anser vara bra konst.

Tyvärr är det nog så att det mest radikala en konstnär kan ta sig för idag är att göra en bild av en viss profet. Då drar en våg av indignation genom de övre leden i konstvärlden – och även utanför.

Karl Isakson: Kruthuset, Christiansö, 1920-21