Hon blev frikänd, den dansk-iranska konstnären Firoozeh Bazrafkan, som skrivit att hon var övertygad om att många muslimer våldtar sina döttrar. Domaren menade att hennes uttalande inte var hennes eget utan ett inlägg i en debatt om kvinnors rättigheter i Iran, något som alltså bedömdes som rimligt. Bazrafkans bakgrund hade säkert också betydelse eftersom det särskilt nämns i domen.
Thielska galleriet har moderniserats sig. Det som utmärker en sådan process är främst två saker. Man skall visa samtidskonstnärer, gärna kvinnliga, som kommenterar museet och dess samlingar (eller utställningar). Just nu visas en installation av Meta Isæus-Berlin. Dessutom är det nödvändigt att presentera en aktualitetsdiskurs för utställningarna. Den kommande utställningen som öppnas den 21 december visar foton av den berömde Nobuyoshi Araki (175) vilka kombineras med etsningar av Zorn. Zorn (hans deltagande har i skrivande stund ännu inte kommit upp på hemsidan) tillhör Thielska galleriets profilkonstnärer men vill man vara samtida får man här tänka sig för. Det blir mycket nakna damer och sådant är eldfängt stoff. Aktualitetsskrivningen är något kortfattad och begränsad men så har man nyss inlett sin uppryckning:
”De båda konstnärernas huvudmotiv, den kvinnliga kroppen, har sedan årtusenden skildrats inom konsten. Kvinnor som objekt för den manliga blicken är ett ständigt aktuellt ämne att uppmärksamma, diskutera och ifrågasätta.”
Det allra sista ordet är naturligtvis nödvändigt. Araki är ändå acceptabel emedan man kan hänvisa till japansk kultur som alla sörjande bör respektera. Zorn är i det här sammanhanget svårare men kanhända räcker det med att han får draghjälp av Araki.
Ytterligare två detaljer brukar ingå i moderniseringsmetamorfosen. En välfylld shop samt en anständig servering. Det kommer nog så småningom.
För den som under en längre tid har följt samtidskonsten och lärt sig dess fasta normer kan det bli tröttsamt att se systemet upprepa sina manövrar till synes utan slut och utan någon betydande förnyelse. Samtidigt får man erkänna att det fungerar tämligen väl. Med sinne för rätt balans kan de ansvariga tillfredsställa såväl publik som kritiker.
En sådan utställning måste väl i dagens Sverige närmast betraktas som rasistisk då den utestänger en stor del av den multikultura publiken.
Hur hade utställningen mottagits i Tensta konsthall. Utgör geografin en avgörande faktor?
Bra att Bazrafkan blev frikänd. Ibland kan tydligen rättvisan segra!