Idag var det dags att besöka pressvisningen på Malmö konsthall av Pablo Pijnappel (2.632). En brasiliansk konstnär, född i Paris och verksam i Holland. I C-salen visas hans stillbildsfilm Fontenay-aux-Roses. En karusellprojektor matar fram bilder från Paris tillsammans med en berättarröst. Något har det att göra med konstnären som är född på den här platsen som är belägen i utkanten av Paris. Men berättelsen går snart isär och man märker att bilder kommer tillbaka med nya berättelser och att den börjar på nytt vilket gör att det inte finns någon riktig början eller något slut. En sådan teknik, både som bildberättelse (film) och den nu något ålderdomliga diabildsprojektionen, står starkt i den internationella samtidskonsten. Kronologiska berättelser och traditionella dokumentärer är inte vad som gäller. Den icke-lineära framställningen som problematiserar och undersöker filmen och berättelsens egenskaper är starka kort i samtidsvärlden. Pijnappel har hållit på ett tag med sina stillbilder och det är finstämda arbeten. Samtidigt får man säga att de vilar tungt på legenden Chris Marker (1921-2012) vilket Pijnappel villigt erkänner. För den som inte känner till Chris Marker (917) och hans mycket speciella och inflytelserika film La jeteé (1962) kan man se den här. Dock får jag säga att Pijnappels film är mycket sevärd och den är också ett exempel på hur samtidens estetik ser ut. Den socialkritiska aspekten är här en indirekt historia, det mediekritiska verket berör vår tids sätt att presentera sina berättelser i vår tids viktigaste mediet film.
Den avgående konsthallschefen Jacob Fabricius presenterade dessutom nästa års utställningsprogram. Inledningen i februari blir politisk konst med Sven Augustinjen, Dave Hullfish Biely och Alfredo Jaar. Förmodligen har konsthallschefen vädrat konjunkturerna som de har sett ut under det här året. Och man kan räkna med att den politiska trenden i dess mera måttfulla doser kommer att hålla i sig ett bra tag till. Särskilt belgaren Augustinjen (1.714) befinner sig i aktualiteten genom sin film Spectres (2011), en film om belgisk kolonialpolitik och mordet på Patrice Lumumba. Augustinjens film är inte någon traditionell dokumentärfilm, den kommer aldrig fram till någon definitiv slutsats och innehåller fiktiva inslag. Det är alltså den allmänna inställningen i konstvärlden angående problematiseringen av dokumentärfilmen. Den mycket sevärda filmen finns här.
Pablo Pijnappel: Fontenay-aux-Roses, 2010
Härligt att få lite mer konstinformation på bloggen igen från Lars imponerande kunskaper och koll på läget i ämnet.
Har just nu nått ett personligt mättnadsläge vad gäller diskussion kring rasism, yttrandefrihet, kränkningar och Sverigedemokrater……… konstpaus!