Mårten Arndtzén har försökt sig på att sammanfatta konståret 2012 (P1). Det har han lyckats väl med. Han nämner konstmarknaden som, trots att ekonomin har börjat bli skakig, har haft en god säsong. Så årets stora nummer Documenta i Kassel som på bred front har mötts av positiva omdömen från kritikerna. Därigenom kan man också säga att den är representativ för den konst som gäller det här året. Man kan inte heller komma ifrån att den blev en styrkedemonstration från elittruppen, den internationella samtidskonsten. Arndtzén, liksom många andra, klagar lite över det diskursiva underlaget. Curatorn Carolyn Christov-Bakargiev valde att ta med allt som kunde tänkas vara intressant varför det fanns många spår, mycket att fylla ut med teori. Det här betyder också att det inte finns något som utgör det dominerande temat i dagens konst. Delvis var det också så att mycket av det utställda klarade sig med mindre teori än brukligt. Nå, kan man fråga sig, vilken riktning tar konsten efter den här väldiga demonstrationen? Ingen som vet, dock kan man nog se att den politiska ambitionen har passerat sin högsta punkt. Arndtzén nämner Berlinbiennalen som också är något som präglat 2012. Det var då vi skulle se den politiska konstaktivismen gå lös på världen. Det visade sig att det fungerade mindre väl. Arndtzén framhåller dock från Berlinbiennalen ett exempel som han tror lite på, Nada Prlja vars provocerande mur i stadslandskapet markerade gränslinje mellan rika och fattiga kvarter. Han frågar sig om den lyckades med att sätta igång något. Förmodligen gjorde den inte det, konstaterandet att det finns ekonomiska klasskillnader i en stad är svårt att göra något åt och särskilt svårt för konsten. Protesterna mot hennes mur kom inte att handla om kapitalismen utan om dess utseende och intrång i gatubilden. Och inte var det heller någon anarkistisk gest, Berlins borgmästare hade godkänt projektet och försvarade det. Det här visar hur svårt det är för biennaler att få igång någonting. Det som visas är förhandsgranskat och måste också tillfredsställa arrangörer och sponsorer.
Med hjälp av Makode Lindes tårta tar sig Arndtzen in på den svenska konstscenen, som under det här året har åstadkommit några skandaler, och fortsätter med en aktuell käpphäst, den strukturella rasismen. Han menar sig se den uttryckt i debatten kring Tintin och Lilla Hjärtat: ”Som om det vore farligt att lyssna på dem som vet hur det känns, att bli brännmärkt som mindre värd, genom ord eller bilder. Men vet ni vad? De är här nu. De har vuxit upp här. De vill och kan berätta om det. Tystnaden är bruten, och Sverige på väg att bli modernt.”
Det är lömskt med det strukturella eftersom detta handlar om hur ett samhälle är uppbyggt och om relationer mellan dess olika delar. Att det finns en strukturell främlingsfientlighet är nog så självklart, liksom det finns strukturella klassmotsättningar eller strukturell diskriminering av kvinnor. I det svenska kulturetablissemanget har vi ofrånkomligen en klassdiskriminering osv. Den intressanta frågan är vad man kan göra åt dessa strukturer, vilket är betydligt svårare. Och angående Tintin och Lilla Hjärtat kan man spörja sig om ett eventuellt avlägsnande av dessa kultursymboler åstadkommer någon positiv förändring.
Nadja Prljas mur för Berlinbiennalen
Ett riktigt GOTT NYTT underbart ÅR från mig, till er alla. Och ett varmt tack till alla er härliga människor som jag haft så många givande diskussioner med.
Också Ett stort tack för din jättefina blogg Lars.
Tack för att du finns. Du har ett stort värde för alla oss i Sverige som kämpar för ett bättre land och liv.
Apropå ditt inlägg. Det är DU som kommer att hålla i taktpinnen för det nya året Lars. Det är jag övertygad om. 🙂
Må det bli ett splendigt bra år. Ha det ett så superbra år och liv allihop.
Hej från mig.
Hej, vart tog min nyårshälsning vägen?
GOTT NYTT ÅR allihop då igen, och tack för det gågna året. Må kommande år bli ett fantastiskt år för alla och envar på denna blogg och vårt land. Man måste tro i alla fall. ”Det sista som överger människan är, the jump.”
Lars är väl någon man kan kalla en – slow starter.
Han börjar med en drivvedspinne och bygger ett Nimis.
Han gör en liten streckteckning och blir världskänd.
Han låter saker gå sin gång och ta sin tid.
Han skyndar inte på men blir ändå först och störst.
Lars är den sanne konstnären.
Dessutom är han jävligt snygg!
Ja det var ju lustigt att min sista kom som första men sist ändå. Men så bra då.
Har du träffat Lars då? Men då har du inte träffat mig. Det vore konst det. 🙂
Jag har följt konstlivet lite närmare de senaste åren, bl a Lars Vilks modiga insats. Det har slagit mig hur konservativa och fast i gamla förhållningssätt (skrå- och särartstänkande) som konstvärldens aktörer är. Och hur man lätt gifter sig med spekulationsekonomins värsta profitörer. Den enda ”sanna konsten” är väl den som produceras utan någon tanke på att behaga de domare och den publik som anser sig vara utvald att vara en del av den s k ”konstvärlden”? Allt annat är verk av fäsörer.
Du är nämnd ett flertal gånger i en rapport av Expo Lars:
http://expo.se/www/download/Organiserad%20intolerans%20i%20Finland%20och%20Sverige_SLUTLIG.pdf
Köpte du Mirandatavlan, Robert Stenkvist?
Lite tanklöst av mig att ställa den frågan. Du skriver ju under ditt namn och att gå ut med att man införskaffar en tavla av denna hemska konstnär som kränker värnlösa människor det kan inte var klokt.
Dessutom kan det ju också utlösa våldsamheter.
Nej, för säkerhets skull berätta inte vare sig om du köpt tavlan som jag tipsade om eller inte. Tavlan är i vilket fall såld.
Bra att du Lars också ser att det finns strukturell rasism, även om du kallar den för främlingsfientlighet, men frågan jag ställer dig är varför du vill vara en del av den? Vad ger det dig konstnärligt att få stöd och uppmuntran från mörkermän och tok-nationalister?
Tok-nationalsiter? En rysk liberal är betydligt mer nationalistisk än vilken SDare som helst.
Nä, jag köpte inte Miranda-tavlan.
Tydligen någon annan som förstod att uppskatta den.