1607: Historieskrivningens vanskligheter

Å ena sidan den postmoderna relativiseringen av historieskrivningen, å den andra en fast ideologisk behandling av relativiseringens konsekvenser. ”Historiens slut” var ett återkommande tema under postmodernismens era. Uppföljningarna, som inte minst fick konsekvenser för konsten, kom att handla om historieskrivningens nödvändiga berättarstruktur vilket skulle föra med sig att den inte kunde skiljas från fiktion. Och sålunda blev dokumentärfilmen inte mer dokumentär än vilken annan film som helst.

Samtidskonsten går onekligen trögt men entusiasmen och optimismen är det inget fel på. Trots allt kan man lätt spåra att vi faktiskt är nära den slutgiltiga lösningen angående om hur världen och dess politik skall förstås. Sålunda kan allting relativiseras, eller åtminstone nästan allt. Mångkultur kan dock inte relativiseras men man kan försöka att påstå att den i sig är en nyttig relativisering av västerländsk hegemoni. Dock för man inskjuta att den inte består av relativiserade kulturer utan att den handlar om att fördriva den västerländska hegemonin. Detta sker för konstens del huvudsakligen genom västvärldens akademiska traditioner och referenser. Uppdelningen är sålunda en effektiv markering av vi i väst och de andra vilka nu blir omhuldade av det skuldbelagda väst. Dock är det inte rättvist betrakta samtidskonstens elitstyrkor på ett så simpelt sätt. Historia och historieskrivning är sedan ett bra tag heta ämnen i dessa områden vilket naturligtvis inte är något som de själv har kommit på. Med konstens akademisering hämtas material till den sociala kritiken från vad som är på gång på universiteten. Det tvekas inte angående vilka betydande bidrag konsten kan lämna i frågan om historieskrivningens framtid. Man kan ta del av funderingarna när Musée d’art contemporain de Montréal genomför en föreläsningsserie i ämnet: ”Contemporary Art between Time and History”. Som sagt har saken varit aktuell ganska länge och den vägledande skriften är History Painting Reassessed The Representation of History in Contemporary Art (2001) sammanställd av David Green och Peter Seddon. Jag är själv lite tveksam inför påståendet att samtidskonsten skulle lämna särskilt intressanta bidrag till ett nytt ”historiemåleri”, självfallet rör det sig om många tekniker. Vill man att det skall vara så kan nog varje konstnär användas. Även den subjektiva ståndpunkten är en historieskrivning och med en rejäl dos av relativism är det inte mycket att säga om det. I museets text nämns Michel de Certeau, jesuit och filosof. Han är en av den moderna mikropolitikens skapare och hans råd är att man skall vandra omkring i en stad eller på landsbygden för att kreativt förhålla sig till denna omgivning. Så bjuder man makten motstånd.

Nåväl, ämnet är faktiskt intressant och kan utan vidare inspirera konstnärer till sevärd konst. Konstens styrka ligger i att den i bästa fall kan bemöta brottsjöarna med sociopolitiska ämnen genom att åstadkomma något nästan helt annat. Så klarar sig konstens identitet, åtminstone än så länge.

Dario Robleto (1382) är en av konstnärerna som medverkar i Montréal. Hans ovanstående arbete uppges innehålla följande beståndsdelar:

“Homeopathic remedies: sound of glaciers melting, voice of oldest to ever live, last heartbeats of loved one, million-year-old blossom, million-year-old raindrop, deceased lovers’ heartbeats, extinct animal sounds, extinct languages […] black amber, willow, tears, mammoth hair, glacial runoff, voice of oldest widow, black swan bone dust, Sylvia Plath’s voice”

En alternativ historieskrivning.