1610: Dispyt med Lars O Ericsson

Glädjande nog har intresset för konstteori inte helt försvunnet. Idag gjorde Lars O. Ericsson ett inlägg i SvD i vilket han ifrågasätter några uttalanden som har gjort. Jag kan naturligtvis inte avhålla mig från att gå i svaromål. Först har vi det här med huruvida konsten gör framsteg eller om den endast förändras. Ericsson säger det som konstvärldsmedlemmarna brukar säga, att konsten inte gör framsteg. Som ett bevis på detta nämner han egyptisk konst. Skulle den vara sämre än Robert Morris’ och Damien Hirsts bidrag? Jag skulle vilja mena att det är högst rimligt att just i detta uttalande se ett exempel på konstens framsteg. Genom konstbegreppets utveckling och konstens erövring av nya estetiska möjligheter blev det möjligt att inkludera den egyptiska konsten som en fullvärdig representant och inte, som rådde under en längre tid, enbart ett primitivt förstadium till den stora västerländska konstens verkliga höjdpunkter, den grekiska antiken och renässansen. Utvecklingen har gått ännu längre eftersom konsten efter hand har breddat sin uppfattning om vad som är bra nog. På 1950-talet var det t ex dags att definitivt acceptera senrenässansen som en fullvärdig epok. Och i våra dagar ger man på bred front företräde för konst från utomeuropeiska orter. Men det finns mer att säga. Vill man jämföra egyptiska skulpturer med Morris och Hirst kan man utan vidare säga att de senare lätt besegrar de förra om man med konstens kvalitet menar radikal och överskridande förnyelse. Ett sådant konstaterande är dock orättfärdigt eftersom egypterna inte ägde något konstbegrepp i vår mening, för dem, liksom för alla andra långt fram i tiden, betydde ”konst” inget annat än en form av teknik. Egyptisk konst blev konst mycket sent och då genom att det utnämndes som varande en del av det moderna konstbegreppet. Kant upprättade detta moderna konstbegreppet även om hans framställning visar en vinglig och tunn version. Den kom snabbt att utvecklas och göra vackra framsteg, både genom ivriga filosofer och minst lika ivriga tillämpare som snart insåg att konstens verkliga kvalitet handlade om att radikalt överskrida och i detta överskridande uttrycka konstnärsgeniets innersta. Men vi har ytterligare framsteg sedan dess. Lars O. Ericsson var själv med om att avveckla tron på konstens andliga uttryck tänkt att förmedlas med framför allt hetsig penselskrift vilken man antog direkt kunde avläsas (på avsevärt andligt djup) hos betraktaren. Detta slipper vi numera och det kan man väl kalla för framsteg.

Om man som Ericsson vill jämföra konst från olika tidsepoker kan man fråga sig vilka kriterier han utgår från. Väljer man det estetiska är det fullt möjligt att konstatera att det ena eller andra är tilltalande och vackert. Men det är ingen konstbedömning eftersom vi genom konstens framsteg har lärt oss att det estetiska varken är en nödvändig eller tillräcklig kvalitet.

Vidare tycks Ericsson irritera sig över att jag skulle vara ”fixerad vid konstvärldens elittrupper”. Jag tycker det är högst motiverat. Elittrupperna äger definitionsmakten och håller sin styrande hand över de ledande utställningarna etc. i världen. Vill man förstå hur konstens fungerar och vad som gäller får man följa med vad som rör sig där. Istället för att hymla om att konstens borde vara demokratisk och att elittrupperna minsann inte har någon rätt att bestämma.

Sedan skriver Ericsson något som är både underligt och intressant angående den institutionella teorin:

”Den institutionella teorin upphäver också skillnaden mellan vad som anses vara konst och vad som är konst. Vad skulle vi säga om en teori som upphävde skillnaden mellan vad som anses rätt och vad som är rätt? Det som anses rätt kan ju vara fel. Så varför skulle inte den konst som anses bra kunna visa sig vara dålig? Och varför skall vi fixera oss vid vad ”konstvärldens elittrupper” tycker? Den konst som konstvärlden hyllade vid förra sekelskiftet, är till stora delar bortglömd i dag. Eliten kan också ha fel.”

Lägg märke till den första meningen. Vad som framkommer är att Ericsson tydligen anser att det finns något som är konst även om det inte anses vara det. Med all sannolikhet är Ericsson (och han är långt ifrån ensam om det) är (trots sin pionjärgärning som dekonstruerande postmodernist) essentialist. Han menar, såvitt jag kan förstå, att det finns konst utanför konstbegreppet och konstvärlden. Jodå, vi har hört den många gånger, det uppstår i mänsklighetens gryning, spontant och överallt, liksom styrt av en eller annan gen. Om man nu inte sväljer denna gamla goding kan man säga att något blir konst när det bekräftas av konstvärlden. Konstvärlden kan ständigt komplettera och ändra sin uppfattning vilket det finns otaliga exempel på. När något bekräftas som konst blir det konst och när något bekräftas som kvalitetskonst blir det kvalitetskonst. Men innan detta sker är det inte konst resp. kvalitet. Man skall observera att den institutionella konstteorin alltid gäller i nuet: Det är som det är just nu, i morgon kan det ha införts en annan uppfattning. Men det brukar gå långsamt.