Sedan Konferensen, som en av höjdpunkterna i RH-Projektet, framgångsrikt avslutats i sin dynamiskt-relationella fas fortsätter föreställning med något som kan bli minst lika bra, Utställningen.
I dagens text (SDS) skriver den något kontroversiella konsthallschefen i Trondheim, Pontus Kyander, om RH. Han anslår den ton som har blivit vanlig när konstvärlden närmar sig det svårgripbara och åtminstone delvis, motbjudande, verket, nämligen den elegiska: Det kunde ha blivit något men sorgligt nog gick det överstyr och avlägsnade sig från konstvärlden. Gentemot detta kan man tillägga att det vore högst rimligt att konstvärlden fann den sällsamma glädjen i den betingelsen. Ytterst sällan får konsten möjlighet att röra sig utanför sina egna salonger men RH demonstrerar tveklöst att det är möjligt. Att det då blir mindre konstuppmärksamhet är helt naturligt. Världen utanför konstvärlden är betydligt mera omfattande. Jämför man med konstvärldens reaktion på Pussy Riot kan man förstå något av problemet. Pussy Riots konstbidrag är – som konst – högst obetydligt men politiskt lämpligt varför världen och konstvärlden jublar tillsammans. Och konstvärlden reserverar sig inte i någon betydande utsträckning över att konstidentiteten är ytterst svag.
I RH-projektet är konstidentiteten synnerligen levande eftersom jag ser det politiska innehållet som sekundärt. Som jag har framhållit många gånger: Konstverk som agerar i världen utanför konstvärlden får återvända till sin hemvist för att där kunna stabilisera sin identitet. Uppföljningen av konstprojektet på en konstinstitution ger alla de nödvändiga referenser och den estetisering som ingår i den världen. Svårigheten för mig är att institutionerna inte är benägna. Jag tror inte heller att Kyanders konsthall kommer att ställas till min disposition även om en sådan handling skulle kunna fördriva konsthallschefens svårmod över vad han ser som ett vilset verk.
Utställningen, alltså det konceptuella projektet i vilket själva utställningen på Galleri Rönnquist & Rönnquist ingår, kommer att behöva en redovisning som inte kan ske på galleriet. Galleriet är inte lämpat för att installera ett så omfattande och undersökande socialkritiskt projekt. Det värdefulla här är att åtminstone delvis återbörda RH till en rad konsthistoriska referenser där också galleriet utgör en sådan referens.
Emellertid skall inte verket, som dynamisk och estetisk energi i den verkliga världen, underskattas. Då RH är svårhanterligt enär det inte är något entydigt politiskt projekt (även om många bedömare har fått det för sig) uppstår spontana och omedvetna aktiviteter vars performancekaraktär är överväldigande. Det senaste tillskottet utgörs av Helsingborgs Dagblads kulturchef Gunnar Bergdahl som i tidningens teve plötsligt reser sig och ger sig i väg. Sett från ett konstperspektiv ger det associationer till Fluxusrörelsen. Där var ofta konstaktionerna mycket enkla och jag skall erkänna att jag uppskattar den vinnande minimalistiska ekonomin i många av föreställningarna. Handlingen äger rum mot slutet av sändningen och föranleds av att Gunnar Bergdahl, med den estetiskt påfallande halsduken, inte vill diskutera Vilks utställning på Rönnquist & Rönnquist. För att undvika att bli en del av konstverket (”vill inte bli en planka”) bryter han därför upp. Effekten är förstås den motsatta, han skriver in sig i en av de första estetiska höjdpunkterna i Utställningen: Processverket RH ger: Uppbrottet. Medverkande: Gunnar Bergdahl, Linda Larsson och Stefan Lindqvist.
”Jag tror inte heller att Kyanders konsthall kommer att ställas till min disposition även om en sådan handling skulle kunna fördriva konsthallschefens svårmod över vad han ser som ett vilset verk.”
Skrattade så att tårarna rann – länge sedan sist. 🙂
Dagbladets kulturchef, en liten man som gör så gott han kan.
Herregud, den redaktören, han är ju bara så bedrövlig att han, alldeles omedvetet, sammanfattar hela den svenska, globala, kultursideskulturen. Man lutar sig ner i vinglaset, suckar och säger Halleluja! Utan att blinka. Närt man reser sig så inställer man sig i själva verket till den allians-sossedemokratiska värnplikten, och hade påven bara vetat hade han inte ens behövt avgå. En gång redo, alltid redo.
Det kanske är SDS som är konstvärlden. Och de konstnärliga som är betraktarna.
Lars Vilks, du är så överlägsen i din tankeförmåga, retorik och logik, så hur i hela fridens namn ska någon mänsklig varelse kunna hänga med dig. Du får helt enkelt kapitulera inför det faktum att du sitter ensam på toppen. Och det är ju som bekant en ganska dragig plats.
Hallå, det är väl bra att nån som Lars leder, och kan mer än många andra. Det är det allt för lite av i vårt arma land. Sånt ska hyllas och högaktas, i stället för dras ned. Var glad för den fina persolighet Lars är, istället för att kräva att allt ska vara på banalnivå.
Av Moraliskt Mod finns intet kvar inom den svenska kultureliten, med undantag av Vilks då förstås, eller var det två utklädda kvinns i studion i Helsingborg, två Eunucker som aspirerar på en tjänstgöring som Haremsvakter i det framtida Sverige, där vi enligt ”jag backar fogligt normen”, snällt och beskedligt underkastar oss en lära från 600-talet.
Solis, vi och rätt många till högaktar och hyllar Lars, men vi når inte så långt. Däremot den kulturella och politiska eliten får han slå sig blodig mot utan att få något gehör. De varken vill eller kan förstå honom.
Ganska komiskt är att Malmö sammankallat ett konfliktråd för att sondera vad muslimerna har i kikaren inför utställning. Vilks har sin fulla rätt att ställa ut sina tavlor utifrån den yttrandefrihet som råder i landet. Ändå springer politiker runt och frågar folk hur de tänker reagera på en laglig handling. Låt de reagera, och låt de ta konsekvenserna av det. De kommer aldrig att ändra sin inställning eftersom de inte har någon, de handlar utifrån vad de tror är gudomliga dekret. De kan lotsas, med fingrarna i kors, att de är med på något kufiskt, men enbart för egen vinning.
Så kör så det ryker Lars, det där gänget går ändå aldrig att tillfredsställa.
Det är det som är bra med Lars, att han är en unik förebild för den fria rörelsens folk. Sen att förstå lättsmält, eller tvingas anstränga sig, och jobba med hjärnan, så är det så avsevärt mycket bättre med det senare, för vår utveckling. Total motsats mot det lättuggade hjärntvätteri som det nuvarande styret försöker proppa oss fulla med.
Elisabet Höglund har kräkt ur sig denna hatiska drapa i Aftonbladet! Bl.a. påstår hon att Lars Vilks hatar muslimer och att han missbrukar yttrandcefriheten.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/elisabethoglund/article16305418.ab
Håkan W,
Ja, tänk vilken frustande indignation som kan väckas upp p g a ett antal målningar av en man med skägg, man tillskriver t o m den tolerante och frihetsälskande Vilks, karaktärsdrag som befinner sig ljusår från de faktiska förhållandena.
Elisabet, med denna din kråksång till artikel, har du avslöjat mera om dig själv än om Vilks, du går nu till historien som den kvasi-journalist du faktiskt visat dig vara, tillika en urusel människokännare.
Precis.
Se Solis ovan.
Jag mailade Dialogforums kommunalt anställde tjänsteman och föreslog att om han nu befarade en konflikt pga Lars Vilks utställning så kanske det vore bra med en s.k. dialog mellan den ensamme, mordhotade konstnären och företrädare för de grupper som kan tänkas känna sig kränkta . Jag upplyste honom också att en s.k. dialog blir ofta inta bara bättre utan också värt sitt namn om den bedrives mellan de två trätande parterna. Jag tror att i motsatt fall heter det monolog.
Nu har ett stort antal företrädare för olika religiösa inriktningar i Malmö enats om att inte låta sig provoceras av Vilks.- Taqqiyya.- Hur många religiösa inriktningar finns det egentligen som retar sig på Vilks konst?
Elisabet Höglund, vilket spektakel hon har varit, och alltid kommer att vara. Så missbrukad etern är med henne i.
Den enda riktning jag kan komma på i religionsväg, som retar sig är väl hundarnas religion. Den som även är de skäggiga vildarnas religion. Men detta döljer de mycket väl, tills det en dag det smäller, och ingen fattar varför eller hur.
Alldeles utmärkt! Jag hoppas att du inte bara är glad, utan också alldeles lugn. (glad blink)
http://muslimskafriskolan.blogspot.se/2013/02/islamic-center-bjuder-in-llars-vilks.html
Stackars Bergdahl, som här försöker dra en Westerbergare eller Ohly, får mig genast att tänka på det gamla goda skånska uttrycket: ”Hur man än vänder sig har man ändan bak.”
Jag tittade på inslaget mest för att få se Bergdahl på film. Har ibland undrat hur denne kommunist ser ut i verkligheten och fann att han är lika arrogant i sitt sätt som han skriver i sina spalter.
Det är synd att det på kultursidorna bara finns plats för sådana som han. Resten av laget på HD:s kultursidor verkar vara kopior av honom. Det måste finnas hundratusen människor i vårt land som skulle kunna skriva läsvärdare kulturspalter än Bergdahl. Däribland du Lars.
Helsingborgs Dagblads kulturchef Gunnar Bergdahl?
Har någon koll på presstöd till tidningen? En feg uppviglare och medlöpare som Bergdahl kan ju omöjligen sitta kvar.
Gunnar Bergdahl skriver om ”vår solkiga drottning” och raljerar över hennes fars samröre med nazismen.
Detta var dock något som drottning Silvia föddes in i.
Solkigare tycker nog jag att Bergdahl är som själv valt sitt samröre med kommunismen.
Dessutom lider han av samma hattkomplex som Täppas och några fjantar till.
Dom har nog haft en taskig barndom och lider av oidipuskomplex.
Men främst är det nog hatblind avundsjuka. Av samma anledning blev också Jesus korsfäst.