En sak kan man vara säker på: Det måste hända något i konsten. Och det skall vara händelser som innebär en mindre eller helst en större skillnad mot det tidigare. Seglen är som sagt tämligen slaka i samtidskonsten men någon ny vindriktning kan man åtminstone fundera över. Nils Forsberg skrev i gårdagens Expressen att han ”blir mer och mer intresserad av det där andra som också är konst, av gestaltningen, av hur man säger något snarare än vad.”
En lans för estetiken i kontrast till den sedan länge etablerade innehållsliga (socialkritiska) dominansen. På något sätt måste det nog röra sig i den riktningen. Konstens identitet är uppbyggd av några (i praktiken orubbliga) förutsättningar. Begreppsutvidgningen är en sådan. Genom förskjutningen från form till innehåll kunde det behovet stillas, dvs. för en tid. De försök som vi har sett under de senaste åren att låta detta innehåll bli till en upplysande politisk agenda har nu hamnat i konflikt med en annan förutsättning, nämligen estetiken. Den handlar om, som Forsberg säger, att betona hur något är utfört, mera allmänt att hålla en distans till det innehåll som verket eventuellt kan bära med sig. Och nära ansluten till estetiken finns så obegripligheten, alltså att konstverket i sin huvudsak inte har något specifikt att säga; betraktaren kan fullgöra ett sådant behov efter eget gottfinnande.
Nyskapande genom det estetiska är dock svårt. Det konsthistoriska arkivet täcker det mesta. En möjlighet är att indirekt få fram de värden som tidigare har varit möjliga i romantiken och i modernismen. Vanligtvis har det skett genom dekonstruktion, alltså en kritisk granskning av det historiska. Ofta har det visat sig vara mer återbruk än dekonstruktion men det är en annan historia. Ett sätt att lyckas är att utnyttja andra tekniker än dem som tidigare stod till buds. Video är ett sådant medel och idag finns det alltjämt ett öppet fält i videons multikanaler.
Något sådant kan man se hos islänningen Ragnar Kjartansson en konstnär som är på stark uppåtmarsch. Hans internationella genombrott kom 2009 på Venedigbiennalen då han representerade Island. I år deltar han i biennalens internationella utställning. Nyss avslutades hans utställning på Luhring Augustine i New York. Kritikern Ben Davis är entusiastisk (Artinfo) och ser i Kjartan en romantiker som lyckas med konststycket att väcka något av den klassiska estetiken till liv genom nya former. Hans utställning The Visitors visar ett antal musiker som i skilda rum spelar tillsammans. En återkommande referens är Kjartanssons minimalistiska repetition: En kort text eller ett kort utdrag upprepas i det oändliga. Ett annat, kritikerrosat verk är Bliss (2011) där avslutningen på Mozarts Figaros Bröllop spelas upp om och om igen. Man kan se ett utdrag här.
Kjartanssons verk har knappast något socialkritiskt innehåll, det handlar mer om det existentiella som ständigt återkommer i konsten. Men även till detta håller han en distans. Hans verk har ett betydande mått av absurdism och humor men detta hindrar inte att det samtidigt bär med sig det emotionella. Hans arbeten blir trots allt gripande och är minst av allt dekonstruerande. En liten poäng i The Visitors är att det är namnet på ett album av ABBA från 1981. Omslagsbilden till skivan är tagen i Julius Kronbergs ateljé på Skansen.
Om det finns någon trend i det här är svårt att säga men det är inte omöjligt. I varje fall är Kjartansson en något udda figur bland toppnamnen i den internationella samtidskonsten. Det han gör är inte precis något upprörande men det skär sig mot den officiella agendan. Ett utdrag ur The Visitors kan man se här.
Skivomslaget till ABBA:s The Visitors
…far mot de blånande bergen. Över staden, där de nya påskhälsningarnas stråk ligger i ny estetik. ABBA spelar eastern parade för min ande. Jag fångas av stråkernas röst, och utropar maniskt, som med en hög stämma falla, en GLAD PÅSK till er alla.
Konstvideor är tortyr för mig: för varje sekund jag utsätter mig för en sådan blir jag mer och mer stressad och uttråkad; eftersom jag vill vara en god konsthallsbesökare är jag rädd att ha missat något och får dåligt samvete när jag avbryter tittandet. Är det bara jag som känner så?
Varför gör man överhuvud taget konstvideor? Är det för att plåga folk? Varför annars?
Sverige är den främsta konstvideon av idag. Ett substitut för sund verklighet. Och Ja, det är för att plåga folk, för att det är PK-folkets läggning.
Jag känner mig hemma är med ABBA:s Waterlo klingande i bakgrunden, nära till sjukom genom doktorerna Doktor Scholl och Dr. Troll. Och avsaknaden av allt, i den tomhet och ödslighet som nu här råder. Dessutom en brist på händelse inom konsten tilltalar mig. När allt är stilla tomt och tyst, som ”Som Ett Spöke” så fint beskriver det om sin stad. Allt detta känns uppmuntrande, att allt är nedstämt och dystert. Det gör ett gammalt dödshjärta glatt och på gott humör, att kunna vältra sig i mörker och svärtans djup. Så dödspåsk på er allihop, må ni snart gräva er egen grav, som ännu mörkare krafter faller i, så jag får mera liv.
Döden är dagens tema. Så…
Utsattheten för det muslimska hotet.
Korsfästelsen av vår Svenska kultur, och lidandet som därav följer.
Så att döden härskar i denna kommentar och tidigare är bara estetiskt naturligt och orsaksbetingat.
Framtiden och nuet är DÖDEN i all sin fulla mörka varelse. Det är där jag kommer in i denna tavla av liv och sätter min prägel på er upplevelsetillvaro. Så därför inget liv i konsten förren nya vägar finnes och prövas. Innan dess död…bara mycket död.
Lars, du kan väl ta upp det här med dödens estetik en dag som denna. Långfredag som det är och allting. Det vore intressant tycker jag.
GLAD PÅSK på er alla förresten. Piiiiiiip 🙂
Wow DÖDEN. Du gav verkligen en kontnärlig dödsupplevelse. 🙂
Tyvärr så har Lars Vilks sida mer och mer ockuperats av diverse signaturer som spammar och tillför ingenting (det sista är min subjektiva mening, det första är fakta). Klemkäck, Döden, Stor-skämt, Buskis…hur fega är ni egentligen när ni inte vågar stå fram med era riktiga namn? Jo – jättefega!
Mitt telefonnummer: 0034 600385099. Mitt namn: Kenneth Karlsson.
Genom mina vandringar i staden ser jag många olika frisinnade islamkritiska människor. Och alla har något att bidra med. Jag dömmer ingen efter dess yttre. Jag går efter inre egenskaper. Vad man har att komma med, räcker för mig.
Jag håller med. Följande fall har sina egenheter. Men behöver sannerligen inte nån bot. Det räcker med en natts god sömn, för att vara återställd, och åter kunna vandra i kuperat terräng.
Kenneth Karlsson,
En inte alltför djärv gissning är att det är samme patetiske spammare som förut kallade sig Johan den 1:e och Solis som döljer sig bakom signaturer som Klemkäck, Som Ett Spöke, Dr Troll, Stor-Skämt och Döden. Det är trist att den där sortens efterhängsna rudiment får breda ut sig i kommentarsfältet med sitt imbecilla svammel. Det skämmer en annars intressant blogg.
Allt som du skriver gör det väldigt klart att, du läser om helt fel saker, på helt fel sida.
Står vi inför Armageddon, med tanke på skeendena i Nordkorea.
Såklart. Enda fasta punkten är Lars Vilks blogg.
Lars Heman,
Lustiga och kreativa inlägg kan väl knappast kallas spam?
Att ständigt vara gravallvarlig och sofistikerad är inte heller bra för vigören ett riktigt gott skratt förlänger livet, sägs det 🙂
Ytan kan vara innehållet, men ”innehållet” kan också vara yta. Detta tycker jag ofta har varit smärtsamt tydligt då jag tagit del av flera konstvideor.
Konstens estetik är förförisk vare sig den består av penseldrag eller flimrande videokanoner i ett dunkelt rum som luktar plastfärg.
”Det måste hända något i konsten”! Ja men tydligen inte i konstvideon. Det är det jag försöker förstå – varför gör man (Warhol var det väl som var först, eller?) filmer som bara upprepar sig? Är det meningen att åskådarna ska sitta snällt och pinas? Eller ska de bara titta in och säga – ’Jaha, det var ju tufft’ och gå vidare. Eller är det så att många tycker det är njutbart med upprepningar? (Själv står jag inte ut med till exempel rapmusik eller att sticka tröjor.)
…lägger sig till ro till nattens timma för att samla kraft i den nya spirande konstestetikens era.
Jag håller med dig Emmy. Ett skämt då och då, förlänger och utvecklar konstlivet.
Kanske föds nåt helt nytt i allt bubbel som kommer fram.
Ganska dumt uttalande, Kenneth Karlsson. I vilket avseende skulle dina kommentarer vara av ett större värde för att du visar ”modet” att fläka ut din identitet. Att du med det ev skapar några privata kontakter är väl helt ovidkommande för bloggens del.
Alldeles riktigt, Emmy. Men nu var det ju inte roliga och kreativa inlägg det gällde utan vissa signaturers tvångsmässiga och enfaldiga ordbajseri.
Du har helt rätt CeDe. Så är det.
CeDe,
Man bör inte vara anonym i ett öppet samhälle. Det är min point. Att stå upp för vad man säger och skriver, också med sitt namn. Vilket du inte gör. Och därav din aversion mot mitt inlägg. Då du troligtvis känner dig träffad.
Lars Heman,
Då återupprepar jag min undran, på vilket vis blir inlägg mera intressanta, ju gravallvarligare och mer sofistikerade de är, att ha en kreativ utsiktspunkt lämnar faktiskt utrymme för spontanitet, vilket faktiskt är en tillgång, då den smittar av sig på andra debattörer.
Ordet är viktigare än bäraren. Det är bara självgoda som anser tvärtom.
Lite naivt KK. Vilket öppet samhälle är det du åsyftar? Dina förhållanden är kanske sådana att du inte behöver värna någon familj. Och ditt så generösa uppgivande av telefonnummer har ju ett spanskt landsnummer. Så, så ädel tycker jag inte att du är.
CeDe,
Jag bor i Spanien. Därav mitt nummer. Varför vågar du inte framträda med ditt riktiga namn? Lars Vilks vågar, många andra vågar. Men inte du, eller?
Som jag inte är en känd person så säger mitt namn inte något till någon utöver vad mina ord säger.
Skulle jag lägga ut min identitet i detta sk öppna samhälle så skulle jag däremot riskera min familj om jag talar öppet, vilket jag ibland gör. Det är inte en fråga om att våga, utan en fråga om vad man är beredd att riskera. Lars Vilks kunde inte ana konsekvenserna av sin teckning, så jag tycker din jämförelse haltar. Men jag kan gärna ringa upp dig privat och berätta om mig ifall det kan stilla din nyfikenhet.
Vad ska det tjäna till att bli exhibitionist.
Och gnäll bidrar inte till kreativitet, Tjafs och gnäll dödar kreativiteten.
Det är orden som har mening här. Inte dom som framför dom. Tycker man att man själv är så viktig att man hellre än nåt annat, måste betäckna sig med ett signum, som inte betyder något, ska man inte vara här.
CeDe,
Nej tack. Jag är klar över att det i vissa tillfällen kan vara känsligt att stå upp för sina åsikter offentligt. Men min mening är: om ingen gör det så blir det ingen offentlig mening. Ska man låta andra göra det åt en?
CeDe,
Och frågan är: vad riskerar du? Rent konkret.
Emmy,
Jag tror du missförstår mig. Jag har aldrig förespråkat något gravallvar. Det är helt din egen tolkning. Precis som att sofistikation på något egendomligt vis skulle stå i motsatsställning till kreativitet och humor. Jag är för kreativitet och humor. Det är det bästa jag vet. Jag gläds åt det, inspireras av det och hyllar det var än jag möter det. Men om du tycker att inläggen från signaturerna jag nämnde i min första kommentar har med humor och kreativitet att göra, då befarar jag att vi står på varsin sida av en oöverbryggbar kommunikationsklyfta.
KK. För ditt eget bästa, säger inte mer. Du håller på att tappa det lilla anseende du eventuellt hade.
Det här verkar inte vara nåt annat än tjejhat.
Är man inte offentlig, kan man inte vara med och prägla den offentliga mening! CeDe: Lägg ner din kamp! Det är kpntrproduktivt att dölja sig av rädsel. Jag förstår de, som gör det, men jag menar också att de bör stå fram. För det är just sådan politiker gör – de ser på någon som skrivar något, de skiter i om det er kreti eller pleti eller CeDe eller Solis, de refererer friskt utan att bry sig om vem som är vem.
det går inte. Här på sajten är det klart att det finns ett oerhört ofrisk människa, som skriver under det ene pseudonym efter det annat. Det gäller inte!
Ring och gärna till mig och ta en prat om det. Jag är som Kenneth en offentlig person – i alle fall er jag offentlig! 🙂
Nu skäller hundarna igen i källaren! Ajabaja….
Jag vill egentligen inte alls gå i polemik med dig, men jag reagerar på det du skriver om anonymitet. Det är att föredra att inte vara anonym, men ibland är det ju flera än en själv man kan utsätta för risk då man uttrycker vissa åsikter i ett visst sammanhang. Jag tänker framförallt på familjen, men det kan även vara släkt, vänner och bekanta som dras in i något otrevligt pga de åsikter man har.
Har funderat ibland över om bloggägaren, Lars Vilks, alls skulle ha tecknat den där rondellhunden om han visste att det skulle innebära och att han skulle komma att leva som han lever nu. Det är definitivt inte helt självklart att göra så stora uppoffringar som Vilks nödgats göra.
Utan att veta hur det egentligen är för honom, hoppas jag att de politiska, ideologiska och kulturella vindarna i framtiden kommer att vända så han inte längre behöver känna sig som en ensam måltavla på en i övrigt nästan tom skjutbana där de osynliga supportrarna (vi) sitter och ropar uppmuntrande kommentarer i bakgrunden.
Mitt starkaste bidrag är för närvarande att rösta på ett parti som jag gissar att Vilks inte alls sympatiserar med. Mer än så orkar jag inte just nu. Jag har för mycket att förlora.
Det är precis den här sortens idioti jag talar om, Emmy. Humor? Kreativitet? Tror inte det.
”Det är precis den här sortens idioti jag talar om, Emmy. Humor? Kreativitet?”
Tjejhat, självtillräcklighet och exhibitionism.
Precis det jag menar Emmy och CeDe.
Bäste Lars Heman,
Nu är det ju faktiskt Lars Vilks själv som väljer att publicera den kritiserade ordbajsande tillika antimuslimske och högerextreme skriftställaren…
Ohyra kommer sällan ensam. De är som sandloppor i öknen.
Anar jag här , för att bruka, en inte alltför oäven allegori, en skräck inför ett ”skrivandets hötorgskonst”, dvs, det alltför enkla och uppenbara skall ratas, bara för att det så skall vara, den du retar dig på, har mig veterligen aldrig brustit gällande några etikettsregler, så jag kan alltså inte dra någon annan slutsats, än den, om en alltför komplicerad inställning till det kreativa skrivandet.
För min egen del, är det den goda viljan och lusten som räknas, dessa två egenskaper har, som jag skrivit innan, en tendens att smitta av sig, de är uppfriskande och manar andra att inte ta sig själva på alltför stort allvar.
Ser fram emot att tjafset ska självdö!
Ja, bara folk tillåter varann att finnas som de är, om de tillåter varann att vara som de är.
Håller helt med dig Emmy. Det är det som är det stora felet i dagens samhälle, att det trycks ned istället för uppmuntras. Därför ser det också ut så illa som det gör, med allt för oss idag.
Så har det hänt. Lars har lämnat bloggen. ”Den får leva sitt eget liv”, sa han. ”Jag drar nu.” Så nu är vi helt utelämnade åt oss själva. Jaha det var det det.
Lars, jag måste ju tala om att det var ett aprilskämt det här om dig.
Stor-Skämt åsido, ditt lilla spex har slagit in så ansvaret för bloggen får väl du axla nu tills rättmätig ägare återvänder till illusionen.
Hoppas det här går för sig, Stor-Skämt?:
http://www.avpixlat.info/2013/04/02/feminist-ska-stenas-till-dods-om-aggressiva-salafister-far-bestamma/#more-52694