Inte minst med anledning av den svåra debatten kring den besvärliga frågan om den svenska identiteten torde det vara skäl att presentera de främsta världsmedborgarna med svensk anknytning i den internationella samtidskonsten. På de tre månader som har förflutit sedan jag senast presenterade listan kan man konstatera att det råder stor stabilitet. Tendensen är fallande. Vårt främsta namn, Nathalie Djurberg har förmodligen toppat sin karriär men har också nått en imponerande placering. De intressantaste händelserna ser man längst ned. Jag har utökat 20-listan med ytterligare två placeringar eftersom Andreas Eriksson och Goldin + Senneby har gjort betydande kliv uppåt och tampas med Cecilia Edefalk som återigen har tagit sig in på listan. Återkomst också för Karin Mamma Andersson, vilket gör att listan faktiskt innehåller tre målare.
(Första siffran är aktuell placering, andra föregående (februari) och motsvarande placeringar i slutsiffrorna)
1.1. Nathalie Djurberg 364 337
2.2. Johanna Billing 549 539
3.3. Klara Lidén 599 575
4.4. Öyvind Fahlström 694 706
5.5. Karl Holmqvist 792 763
6.6. Henrik Håkansson 968 903
7.7. Annika Larsson 1021 949
8.8. Nina Canell 1067 1054
9.9. Ann-Sofie Sidén 1231 1166
10.10. Annika von Hausswolff 1380 1291
11.11. Carl Michael von Hausswolff 1469 1377
12.12. Jonas Dahlberg 1558 1521
13.14. Matts Leiderstam 1573 1555
14.13. Runo Lagomarsino 1615 1549
15.16. Annika Eriksson 1773 1820
16.15. Fia Backstrom 1892 1760
17. Karin Mamma Andersson 1901 2047
18. 20. Felix Gmelin 1936 1907
19.18. Miriam Bäckström 1974 1870
20. Cecilia Edefalk 1959 2009
21. Andreas Eriksson 1960 2106
22. Goldin + Senneby 1964 2491
Svensktoppen är väl egentligen en ganska oförarglig företeelse, även om det sjungs allt mer på engelska. Liksom Melodikrysset. Båda programmen har mycket höga lyssnarsiffror. Allsång på Skansen är väl också ganska oförargligt?
Melodifestivalen slutade jag titta på när de slängde ut den levande orkestern och den eminente kapellmästaren Anders Berglund. Numera är Melodifestivalen en omfattande miljonindustri. Men de har kunder i butiken.
Slutsats: ?
Det är många som sliter i Lars – jag är en av dem. Jag menar han är en glimrande konstnär. Därför vill jag promovera hans verk. Det är andra som menar han är bättra till att samla folk och så ta en ”chuck” av.
Jag har alltid vart rädd för det. Jag betalar mina hantverkare, mina flisläggare och mina konstnärer. Om de är vänner, hantverkare eller bara kör förbi betyder inget – betalning skall de ha. Respekt skall de ha och de måste bli behandlat på ett ordentligt sätt. När vi reser med dem, skall de behandlas respektfullt – om det bara är deras bilder, eller deras skulpturer.
I dag har jag lärt mig att en Cola, kan vara för mycket till en konstnärs följd! Det var tradigt!
En liten försynt fråga bara; Alla de nya konstverk som, vad jag förstår, Lars nu producerar på löpande band inför utställningen på R&R i sommar, kommer de tavlorna att även visas på Konstvilks? Eller är de för evigt ur synhåll för oss som inte har möjlighet att bevista galleriet.
Mårten Gantelius,
I P4 som ju Melodikrysset ligger i, är musiken till vardags, till ca 74% på engelska, ca 22% är svensk popmusik. Och enligt ”P4:s musikpolicy” är det i stort sett förbjudet att spela något som är äldre än trettio år.
Den internationella musikindustrin har Sveriges Radio i ett järngrepp med SRs styrelses tillåtelse.
Och måste jag tillägga Grammofonarkivet hotas också av nedläggning eller utförsäljning, SVD 29 december 2012.
Rune,
Ja, Rune, visst är det sorgligt. Men denna ”internationalisering” går antagligen inte att stoppa. Det svenska språket glider också i en utförsbana.
Mårten Gantelius,
Jo Mårten!
Den skulle kunna stoppas åtminstone på SR om korruptionen där kunde synliggöras för allmänheten.
Tänk bara på hälsingehambon som las ner, efter många, många år, förra året. Allt det äktsvenska försvinner nu i rasande takt och ersätts med islamsk sörja. Så är läget i dagens förfallna Sverige. Den enda tradition vi snart har kvar är Rondellhunden. Men alltid något. Man får vara glad för det lilla.
Stefan Edlund,
Hambon utvecklades ur en dans från Polen, den allmänt bekanta polskan, och är allt annat än ”äktsvensk”. Eller som gamle Tegnér skaldade nästan 150 år innan Hälsingehambon började sin kortlivade historia: ”Blott barbariet var en gång fosterländskt.”
Trams. Det som utvecklats med oss, och inte pådyvlats oss utifrån, är äktsvenskt. Barbari är snarare det utländska som vi skakat av oss, medan muslimerna har maximerat det. Och hur barbariskt börjar inte vårt land bli idag, med all denna utländska inkorporation av förfall.
Idag var jag på Malmö konsthall och tittade på internationell samtidskonst. Åtminstone tror jag att det var det. Tråkigt var det åtminstone till tusen, tråkigt och bitvis smärtsamt banalt.
Jag satte mig på gräsmattan utanför och fikade med familjen istället. Det var banalt men inte tråkigt på samma bedövande sätt.