Konsten, inte minst i dessa tider, skulle inte må illa av en smula självkritik. Helt uppenbart är att konstvärldens retorik befinner sig på samma nivå som politikens. Under de senaste dagarna har jag igen stött på några återkommande begrepp som ingår i konstbegreppet men som tycks lida av allt svårare stelkramp. ”Risk” är ett exempel. Det som brukar tilläggas är vanligen att konstnären eller curatorn inte tar någon risk. Alltmer sällan kan man stöta på motsatsen. Jag kan förstå det eftersom det konstsystem som världen har fått mer eller mindre kan garantera riskfri konst. Ett annat begrepp, delvis släkt med ”risk” är ”motstånd”. Konstnären skall göra motstånd. Den icke bevandrade kanske undrar vilket motstånd det rör sig om. Historiskt sett utövades motståndet mot den konservativa konsten som backades upp av borgarbrackorna. Detta ersattes med att utöva motstånd mot den motståndskonst som etablerade sig och backades upp av borgarbrackorna. Sedan kom den internationella samtidskonsten då konstnären förlorade möjligheten att utöva motstånd mot konsten. All konst av betydelse blev motståndskonst och detta motstånd riktas mot den tilltagande kommersialismen, kapitalismen samt alla orättvisor i världen. Dessa åkommor backas inte upp av de traditionella borgarbrackorna utan enbart av segmentet de neoliberala som är svåra att komma åt eftersom de även är konstens finansiärer. Dessutom är målsättningen, kan man påstå, gränslöst ambitiöst och äger rum i gallerier och konsthallar där den bildade borgerligheten fängslas av konstnärernas kreativitet.
Det är så svårt med motståndet att konstnärerna kan bli elegiska inför den hopplösa uppgiften. Så skriver t ex Stian Gabrielsen på Kunstkritikk om Gardar Eide Einarssons Festspelsutställning i Bergen. Notera bara: Motståndet som festspel.
Liksom politikerna kan konstvärlden krångla sig ur all kritik genom retoriska figurer där sådant som ”risk” och ”motstånd” blandas med laviner av det nu etablerade konstspråket IAE (International Art English). Toke Lykkeberg (kritiker och curator på galleri IMO i Köpenhamn) har skrivit en läsvärd artikel om fenomenet. Han roar sig också med att jämföra den notoriske komikern Rémi Gaillard med Klara Lidén (se videon som han har lagt upp). Även om likheterna är både roande och slående är skillnaden effektivt institutionell. Gaillard och Lidén vill helt olika saker och Lidéns bekräftelse av konstvärlden är också ett uttryck för det man vill. Och det man vill är att ta risker och utöva motstånd. Men det lyckas man som sagt nästan aldrig med. Men, jag menar, hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge. I konstvärlden är det dessutom ingen tragedi att misslyckas med den upproriska intentionen. Konst är trots allt bäst i konstvärlden
Om motståndet, liksom riskerna blir instutitionaliserade, blir de lag, och inget märkvärdigt med det. För att gå motståndets och riskernas väg, måste man göra precis som du Lars. Känner du inte det det. Allt växlar ju med tiden som förstockat. Idag är det ju vänstern, som är det unkna förstockade liksom islam, inte borgerligheten. Den finns ju knappt. Det är ju vänstern som idag sitter på höga hästar, och behöver plockas ner, inte högern. Det är vänsterns unkna inåtvända motståndsstruktur som blivit det som måste sättas åt, just p g a sin självgodhet och förtryckande ställning inom konsten.
Det verkar som konsten kapitulerat totalt inför marknadskrafterna precis som politiken och allt annat i samhället.
Konsten är Konstvärlden är Konsten, förutsatt mycket tjocka glasögon….
mohammad,
Det var värstans, du har insett vad en cirkeldefinition är! Dock: Hela universum är en cirkeldefintion då universum blivit medeveten genom sig själv genom mänskligheten (från big bang till nu). Av cirkelresonemang finns det likväl mycket kunskap att utröna liksom att falsifiera. Vidskeplighet och religiösa irrläror för att nämna några exempel. Förhoppningsvis når du till den förståelsen en dag.
Ett exempel på cirkelresonemang:
http://www.fib.se/inrikes/item/2949-migrationsminister-billstrom-kung-over-arlighetens-haveri
Så är det nog alltid kanske? Om inte konsten vore en del av samhällsutvecklingen, så hade vi väl ingen konst?
Reportagefestivalen i Sydney censurerade utställning: http://au.artshub.com/au/news-article/features/arts/reportage-festival-censorsreportage-195506
”All konst av betydelse blev motståndskonst och detta motstånd riktas mot den tilltagande kommersialismen, kapitalismen samt alla orättvisor i världen. Dessa åkommor backas inte upp av de traditionella borgarbrackorna utan enbart av segmentet de neoliberala som är svåra att komma åt eftersom de även är konstens finansiärer”
Är ju en schizofren och ohållbar situation. Neoliberaler tjänar pengar på konstens motstånd mot kommersialismen.
Konsten idag måste gå emot motståndets etablerade PK-konst. Om den ska vara nydanande. Det är inte komersialismen och kapitalismen som måste ifrågasättas. Utan ifrågasättandet av ifrågasättandet, som måste göras. Som Krister påpekar är sanningen inte vad den synes, utan något annat än det trodda gängse från förr. Orättvisor kan vara en narrspegel, av en bakvänd värld. Det gäller att se annorlunda. PK-världens totalitära värld, är det man måste visa motstånd mot, och ifrågasätta. Att fortsätta från den etablerade motståndsvägen från förr, håller bara inte idag.
Varför alls ifrågasätta. Konsten är ju fri till skillnad mot politiken. Det nya vore väl spola alla måsten och återta friheten.
Jag säger bara en sak CeDe. Rondellhund. Hur mycket frihet accepteras då, när denna te x ifrågasätts som legitim. Eller Muhammed-filmen. Eller karikatyrerna. Och motståndets konst måste ifrågasättas. Annars blir den allenarådande. Som Kitsch-konsten i Hitlerriket. Dessutom är den förtryckande och raderar ut all annan framväxt i nån större grad. Konsten är inte fri. Den är idag reglerad. Och konsten måste bli fri, och accepterad, vad den än beskriver för samhällsföreteelse, och på vilket sätt, utifrån vilken vinkel som helst. Därför är ifrågasättandet av vänsterns motståndskonst, en nödvändighet, om konsten ska bli riktigt fri.
stefan edlund
Fri från vad? och vad ska denna frihet leda till?
Vilka regler och ramverk ska gälla för att vi ska veta, nu är det fri konst och nu är det inte ?
Frihet från sig själva – vänsterns ok!
Tja, kanske snarare fri från något lite mer.. historiskt (?)
http://www.va.se/kronika/ni-sager-att-ni-vill-ha-hallbarhet-men-valjer-det-inte-487496
Friheten från ideologisk styrning. Om du talar om vart den ska leda, så är den inte fri. När den är tillrättalagd enligt motståndskonstens ideom, är den inte fri. Fri konst leder dit den leder. Fri konst bara är.
stefan edlund
tror du verkligen att något kan vara helt fritt och utan påverkan från övriga samhället med allt vad det innebär, ideologi, rådande ideér, konstuppfattningar, ekonomi e.t.c ? och är det ens önskvärt, vad skulle konsten i sådana fall representera?
”fri konst bra är” låter som hämtat ur en new age självhjälpsbok.
Fri konst är nog inte speciellt fri, utan nog den mest inlämmade som man kan tänka sig? I den tillvaro som betraktar den som fri… (ska jag blinka eller, eller är det kanske dax skita i nu? Svårt val.)
http://ceciliawetzel.com/2013/06/05/hopp/
Frihet, i sin självständighet. Frihet, från styrning. Men inte frihet från påverkan Såklart. Men påverkan genom val. Att man själv tar till sig det påbjudna. Inte att man tvingas att underkasta sig det, genom tvång. Och fri konst bara är, och kan så vara. Det håller jag fast vid.
Det är väldigt prosaisk för mig detta. Men jag kan endast kort konstatera, att Lars Vilks som uställningsobjekt i Tyskland absolut är intressant, men därför att det kan förekomma incidenter med en sådan utställning, är det inte intressant ändå!
Jag är inte akademisk bildat, därför kanske jag inte fattar vad jag själv skriver, men då får ni ursäkta mig!