Ett par böcker om Lars Hillersbergs konst har just kommit ut. En tanke bakom detta är att förstärka Hillersbergs position i svensk konsthistoria. Jag skulle dock gissa att det nog kommer att stanna vid en solidarisering. Hillersberg är förmodligen en gång för alla bunden vid den radikala perioden kring 1970.
Martin Aagård ger sin syn på saken (Aftonbladet) och kommer av naturliga skäl in på Hillersberg och hans judekarikatyrer. Hillersberg var i någon mån förtjust i att teckna kroknäsor men han tillbakavisade anklagelserna om antisemitism. Säkert med all rätt och ärlighet. Att det inte fungerade så väl har den enkla förklaringen att det slags bilder är så starkt bundna till den nazistiska judeförföljelsen och Der Stürmer. Aagård skriver: ”Hillersberg ’trasslade in sig’ skriver Åke Holmqvist i sin bok. Jo tack. På samma sätt som Lars Vilks ’trasslat in sig’”.
Det är inte ovanligt att det dras paralleller mellan Der Stürmer och Rondellhunden. Man kan alltid försöka men hur man än önskar att sända nämnda hund utför det rasistiska stupet är det svårt att finna likheter mellan karikatyrerna i Der Stürmer och den folkliga och positiva rondellhunden. Huvudtillskottet kan inte heller föras till de mera avancerade stereotyperna eftersom en till utseendet okänd profet är något besvärlig att realistiskt individualisera (fast i det avseendet har jag gjort en påtaglig ansträngning för att passera denna omöjliga gräns).
Hillersbergs projekt och mitt är dessutom vitt skilda. Hans judebilder handlade inte om det berättigade att överskrida ett tabu utan om kapitalist- och Israelkritik. Ur min synpunkt är stilfrågan något av det mest intressanta liksom det verk som uppstår när jag och rondellhunden skall ”trasslas in”. Trasslet levererar engagemang och energi till konstprojektet.
Att blanda islam med kritik med holocaust är ju en grej som PK menageriet har hållit på med länge! Den håller inte vatten av den simpla orsaken att muslimska ledare under andra världskriget försedde nazisterna med egna divisioner och att deras stormufti från Jerusalem hade egen bostad i Berlin, där han tillsammans med Himmler diskuterade optimeringen av ”die endlösung”! Även tyskarna erkänner detta idag.
Der Stürmer var en jude hatisk tidning i nazityskland, rondellhunden, som den exponeras av Lars Vilks, är ett upprop till konstens världen om att ta deras uppgift som samhällets vaktare på allvar: Det kan så vara, att muslimer menar, att deras koran och deras profet är det viktigaste i världen, men för oss är det yttrandefriheten, som betyder mest!
Att konstvärlden i sin kritik av det bestående samhälle inte har kommet längre än att sänka Jesus ner i ett badkar med hundskit – något som givetvis gör några ont, men som de flesta inte bryr sig om – gör inte konstvärlden ära, snarare berättar det om, att man i konstens avgränsade universum aldrig har hört om Asma bint Marwan och Abu Afak!Jag vägrar att tro, att man inte kan hitta solidaritet, om man hört om dessa, som Muhammed mördade med kalt blod! Det är därför en befrielse att uppleva, att Lars Vilks i alla fall visar sin vördnad för andra konstnärer som råkat illa ut, för att de ”pillat” vid islams heliga skrifter!
Förmodligen har vi västvärldens ömkligaste och fegaste journalistkår. Martin Aågård förkroppsligar därvidlag begreppet stereotyp då denna dussinvara finns överallt inom gammelmedia och förmedlar samma aggresiva ängslighet visavi det som rubbar deras position i kampen om det flimmer som vanligtvis benämns som verkligheten. Fahlström, Hillersberg och i vår tid Vilks ingår i en fördömlig tradition som velat diskutera denna verkligheten, på olika sätt.. Om detta begriper naturligtvis inte Aagård ett jota. Något som han och hans gelikar inte förstår men väl känner, Varför dessa stereotyper bör få påtalat, gång på gång att de sjungger falskt i mono.
Frågan är om journalistkåren är feg, eller medvetet undvikande, av vilja. Jag håller nog på det senare. Sen är det nog lite politisk korrektdumhet också. Man ser det man anser man kan se. Och blundar för det man har valt ska vara tabu. Så har det alltid varit. Åtminstone med PK-kåren. De är de dummas kompani.
Stefan Edlund,
Så har det nog alltid varit. Oavsett kompani. (blink)
Jag säger bara – Särimner!
Så här sa jag Cecilia.
”Så har det alltid varit. ÅTMINSTONE med PK-KÅREN. De är de DUMMAS kompani.”
Sätter man upp en sån spärr, befrämjar man dumhet istället för upplysning. Det har funnits bra sanningssökare, som tyvärr började dö -68. Så det har funnits kloka kompanier också. Så citera mig rätt Cecilia.
Stefan Edlund,
Jag citerade dig inte.
Det verkade så, när du löst tog mina ord. Men som sagt. Ett kompani var bra mycket bättre före -68 än nu. Inte alls samma som de bedrägliga av idag.