1697: Curatoriskt och accelerationsestetiken

Det är inte lätt eller snarare alltför lätt att navigera i dagens konstocean. Svårigheten är att komma fram till något som inte är som konstvärlden förväntade sig. En liten påminnelse fick jag när jag läste ett par konstrecensioner. Berit Jonsvik skriver i Om konst om Love Explosion, en utställning i Göteborgs Konsthall. Hon citerar curatorn (och konstnären) Ola Åstrand, som ”formulerar idéerna kring utställningen i sin curatoriska text: Att tänka icke-kommersiellt, systemkritiskt, närodlat och inkluderande är absolut nödvändigt i dessa tider när konsten håller på att marginaliseras och tappa sin uppgift som bärare av ett slags humanistisk anda.”

Man lägger märke till adjektivet ”curatorisk”, en ofta använd synonym är det ännu värre ”curatoriell”. Med det senare kan man konstruera den fyndiga sammanställningen ”curatoriell praktik”. Nå, man bör vara ytterst försiktig när dessa adjektiv avfyras. Med dem följer en harang av konventionella ståndpunkter som givetvis förgiftar varje stackars utställning. Se bara vad Ola Åstrand fick ihop ”icke-kommersiellt, systemkritiskt, närodlat och inkluderande”. Detta betyder naturligtvis just ingenting mer än att vara en ständig omtagning i konstens försök att upprätta en rättvisare värld utan att någon är särskilt intresserad.

Tabun är många i samtidskonsten. I en annan recension i Om konst skriver Martin Hägg om Sheela Gowdas (rankad 2.006) utställning i Lunds konsthall. Två känsliga punkter berörs: exotism och nationalitet. Här är det fråga om indisk exotism och nationalism, vilket Hägg helt korrekt avvisar efter att för säkerhets skulle ha prövat frågan. Givetvis är det fråga om kvalitetskriterier, hade Hägg kunnat fastslå att sådant förelegat i Gowdas verk hade de genast blivit sämre. Av detta kan man bara dra slutsatsen att vi behöver mer exotism och mer nationalism i konsten.

Frans Josef Petersson recenserar Niki de Saint Phalle och passar på att citera Rancière (en numera alltför välkänd repris) och hans uppfattning att ”konsten kan omförhandla gränserna för vad vi kan se, och vad som är möjligt att säga.” Man kan inte nog betona ordet ”kan” eftersom det är lite si och så med resultatet av konstens ansträngningar. Säkert kan konsten bjuda på nya och spännande visuella upplevelser men vad mera? Och detta med vad som är möjligt att säga, blir, om man börjar fördjupa sig, kanske inte riktigt vad Rancière hade tänkt sig – om vi tänke en smula radikalt.

Den standardiserade institutionens konstäventyr kan sålunda inte prestera något som höjer ögonbrynen. Men skam den som ger sig. I det alldeles nyutkomna numret av e-flux journal satsar man på accelerationsestetiken. Skall den innebära vändpunkten? Vad är då accelerationsestetik? Att visa hur långt och djupt vi har sjunkit i det neoliberala kapitalistiska systemet. När vi blir varse detta är det tydligen tänkt att vi skall bli systemkritiska på allvar. Och möjligen skulle det kunna bli så om accelerationsestetiken vändes mot konstvärldens elittrupper.