Under en tid har jag funderat på Nils Forsbergs artikel (Expressen) om vad som är en ”klassiker”. Forsberg argumenterar för att Anna Odell har åstadkommit en sådan med sitt uppmärksammade projekt Okänd kvinna 2009-349701. Klassiker enligt Forsberg är ”relativt avancerade verk som når utanför specialisternas kretsar. Som gör något på ett eller annat sätt nytt, flyttar någon gräns, men ändå har ett tilltal och är så lättbegripliga att de kan omfamnas av en lite större publik.”
Definitionen är tämligen vag, tillägget att ett sådant verk ”samlade och sammanfattade tankar och tendenser som varit i omlopp och låg i tiden” ändrar inte mycket på det utan är ett sätt att understryka behovet av att en klassiker måste ha ett konstnärligt värde.
Det vore intressant med en sammanställning av svenska konstklassiker. Trots allt finns det rätt många kandidater. Från den något äldre konstscenen kom jag att tänka på Gustaf Cederströms Karl XII:s likfärd. Även den flyttar på någon gräns. Det målades många historiska tablåer men det är ytterst få som har överlevt. Givetvis myllrar det av klassiker från det förra sekelskiftesmåleriet och det går att finna ett och annat från det moderna skedet. Staffan Hallströms Ingens hundar kan man t ex inte komma förbi. Till de mera konfliktfyllda klassikerna kan man räkna in Carl Johan De Geers vapenvägraraffischer från 1967 liksom Sture Johannessons revolutionsaffisch från 1969. Senare tillkommer Dan Wolgers försäljning av Liljevalchs bänkar 1993, samma år som Elin Wikströms klassiker Hur skulle det gå om alla gjorde så?. Elisabeth Ohlson Wallins Ecce Homo från 1998 hör naturligtvis också hit. En annan klassiker som i sin struktur företer likheter med Odells projekt är Pål Hollenders Buy Bye Beauty från 2001.
En intressant iakttagelse är att samtliga svenska klassiker är just nationella genom att helt och hållet vara svenska angelägenheter.
Forsbergs text är egentligen en suverän illustration till hur man inom anmälarbranschen kan gardera sig mot alla invändningar: Ord som ”relativt”, ”på ett eller annat sätt”, ”någon gräns”, ”lite större publik”… öppnar upp för allas tolkning. Omslutande konsensus som konstkritik.
Borde inte klassiker, också innefatta en tradition av nåt slag.
Dina Rondellhundar, kommer att bli goda klassiker i framtiden, Lars. 🙂 ”Tänk att aldrig samtiden förstod”, kommer man att säga då. 🙂
Forsberg tycks mig vara lite samtid.
Fast med oavsiktlig pretens – är han nog mycket samtida ändå?
Eller är jag helt ude? Antagligen.
””Okänd kvinna” gjorde den socialkritiska aktionen allmänt känd, men den dödade samtidigt genren för unga konstnärer som inte vill riskera att jämförelsen med Anna Odell”.
En klassiker kan väl också vara den som sätter punkt för något och därmed tvingar fram något nytt.
Men tiden är den som utser klassikerna.
Nimis kan väl räknas till klassikerna?
Jag tycker tjejen gjorde rätt. I dag ät 1/3 av ungdomarna i Nordjylland i Danmark medicinerat med ADHD medicin – hur många Einsteins mördas i den härvan?
Ewa härhemma äter mat som smakar skit som hon kallar LCHC eller va’ fan det nu är! jag får aldrig bra mat länger och jag kastar mig utför bron en dag – om det fanns någon! Tills det får jag väl stanna i Lövestad och biga min tid, ingen politisk konstnär är jag heller och med till sex-orgierna i Danmarks nya konstmetropolvärld kommer jag nog int’ heller per invitation trur eg! Därtill har plebejeren talat för högt, men snart kommer dock en tramsig fotoserie av rondellhundar och storstäder i Tyskland samt andra saker att bli släppt på ”de’ wörld wajd web” – bara för att visa fram, att gatukonst finns ännu, och cola’r har vi själv i kylskåpet!