Katarina Rosengren Falk intervjuar Daniel Birnbaum om Moderna Museets satsning på kvinnliga konstnärer (Feministiskt Perspektiv). Satsningen är ingen dålig idé. Den ger Birnbaum och Moderna en fri resa utan några påhopp från besvärliga kritiker. Och eftersom samtidskonsten kan bjuda på hur många kvinnliga konstnärer som helst är det inga problem att finna lämpliga utställare. Med det historiska är det värre. Birnbaums utspel med Hilma af Klint kan man dock beundra. Klint är visserligen endast med största tveksamhet en modern konstnär men Modernas utställning och hennes deltagande i årets Venedigbiennal (där outsiders var ett väsentligt inslag) har gjort att hon har rusat på artfacts. Hon står nu på 2.542 (från ca 5.000) och har gått förbi Rudolf Steiner (3.395). Det skall bli intressant att se om hon lyckas krångla sig in på svensktoppen. Den aktuella svensktoppen ser förresten ut så här:
1.1. Nathalie Djurberg 435 364
2.2. Johanna Billing 559 549
3.3. Klara Lidén 600 599
4.4. Öyvind Fahlström 679 694
5.5. Karl Holmqvist 737 792
6.6. Henrik Håkansson 1038 968
7.8. Nina Canell 1075 1067
8.7. Annika Larsson 1102 1021
9.9. Ann-Sofie Sidén 1265 1231
10.13. Matts Leiderstam 1427 1573
11.10. Annika von Hausswolff 1430 1380
12.11. Carl Michael von Hausswolff 1487 1469
13. Sofia Hultén 1527
14.12. Jonas Dahlberg 1548 1558
15.13. Runo Lagomarsino 1715 1615
16.16. Annika Eriksson 1764 1773
17.22. Goldin + Senneby 1819 1964
18.17. Karin Mamma Andersson 1853 1901
19.19. Miriam Bäckström 1928 1974
20. Jacob Dahlgren 1942
21.21. Andreas Eriksson 2034 1960
22.20. Cecilia Edefalk 2046 1959
23.18. Felix Gmelin 2059 1936
24.16. Fia Backstrom 2062 1892
Av dessa 24 konstnärer är 13 kvinnor. Med tanke på att de dessutom intar de tre första platserna är det ingen tvekan om att den svenska jämställdheten i avseendet kvalitet i samtidskonsten är mer än väl uppfylld.
I intervjun undrar Rosengren Falk angående Hilma af Klint:
”Ur ett feministiskt perspektiv kan det tolkas som en strategi och ett kreativt beslut att dra sig undan för att kunna fokusera på sin konst. Kan det ha varit så, tror du?”
Ingenting tyder på att detta skulle ha varit fallet. Birnbaum svarar strategiskt:
”Hon ville hellre skapa för framtiden.”
Rosengren Falk frågar vidare:
”Hur ser du på att Moderna Museets samling består av en förkrossande majoritet vita, så kallade CIS-män, kommer det att kunna förändras i och med ert arbete?”
Man får nog inse att hur man än lägger aspekter på konstbegreppet kommer man inte fram till något annat än att det har skapats av CIS-män. Och att konsthistorien tämligen långt fram i tiden helt dominerades av män. När man vaskar fram kvinnliga konstnärer av äldre modell möter man intressanta livsöden men inte någon konst som precis är banbrytande. Det är ändå rätt spännande att leta fram dessa öden ur historiens dunkla vrår. Jag är själv i högsta grad intresserad av detta och har på mina föreläsningar presenterat åtskilliga. För så är det nu: Samtidens konst har inte så mycket att bjuda på och då är kvinnliga konstnärer en kvalitet i sig. Man gör ju inte samma ansträngning för att söka efter bortglömda manliga konstnärer.
Falk Rosengren vill dock ha mer:
”…inte bara Hilma af Klint-utställningen utan även den om Nikki de Saint Phalle förändrar bilden av en kvinnlig konstnär, och därmed även diskursen. Oavsett så förändras ju konsthistorien även genom belysandet av den vita, maskulina hegemonin inom konsten, såväl som andra områden. Att problematisera makt, normer och kanon är också, bland mycket annat, jämställdhetsarbete.”
Säkert kan det vara bra för jämställdhetsarbetet men det förändrar inte den konstnärliga diskursen. Konstbegreppets grundläggande regler gäller för alla och det finns inte någon rimlig anledning att ändra på detta.
Lars, hur passar du in Hilma af Klint i den institutionella konstteorin som, om jag förstår det rätt, säger att konstvärlden bestämmer vad som är konst och vad som är kvalitet.
Var hennes ”konst” inte konst förrän konstvärlden upptäckte och erkände henne? Fanns inte kvaliteten där inneboende i hennes verk förrän konstvärlden långt senare såg den?
Om det finns träd i skogen som ingen har sett så innebär det ju inte att de inte existerar – som träd.
Det är nog så här, Krister.
De existerar så klart, men inte förrän någon har sätt dem och kunnat identifiera dem, existerar de som träd.
Den inst. Konstteorin känns för mig som en förytligande definition av konstnärlig verksamhet, som hierarkiserar det konstnärliga skapandet efter dess underhållningsvärde i en extremt medialiserad värld. Vilks envisa rankingnoteringar känns minst sagt up to date i varufetischismens era. Även vridningen mot konsten som samhällskritisk ”propaganda” känns som en banalisering av definitionen av det konstnärlia arbetet i en endimensionaliserande riktning av konstnärligt skapande, och därmed av människan som (skapande) varelse. Jag är inte inläst pånkonstteori, utan reagerar intuitivt i denna min skepticism mot denna hierarkiska instituitionalisering.
Jag borde ha korrläst ovanstående inlägg.
En aspekt som jag tror inte har lyfts fram ordentligt vad gäller Hilmas ”visionära” bilder (jag har dock inte läst utställningskatalogen, så reservation här) är ju hur dåtidens Stockholm såg ut, vilka bilder som skapades innan modernismens virvelvind dragit igenom det urbana landskapet, de överlastade borgerliga salongerna osv. Utanför Hilmas ateljé drog hästdragna vagnar fram på gatorna med ölflaskor o kolhögar etc på flaken. Hur tavlorna såg ut på väggarna hos de välbärgade skiljde sig en smula från Hilmas jättestora målningar osv. Att de skapats i en upplevelse av ett ”uppdrag från en makt utanför henne själv” tycker jag inte förminskar hennes verk nämnvärt. Jag tolkar de mera som några av de första tydligt modetnistiska bilduttrycken i nordens bildkonst. Att det är en kvinna som gör detta är mer av sociologiskt intresse, inte konsthistoriskt. Poängteringen av könet förminskar hennes storartade arbete, i en visuell kultur, omgivning, som väl egentligen kan beskrivas som sent 1800-tal. Jag komner att tänka på Edvard Munchs soltavla, tavlor, som med sitt spektrala ljus- och färgflimmer skapades samtidigt.
Per,
Per, din kritik av samtidens konstnärliga skapande som underhållningsvärde är problematisk. Menar du att just du förfogar över en uppfattning som går djupare än den konstvärldens konstnärer och curatorer står för? Se tex på Gionis Venedigbiennal, vad är det för fel på den? Förstår inte Gioni det djup som du menar att du förfogar över?
Vidare får man erkänna att mycket i den socialkritiska konsten inte kan ses som endimensionellt. Ofta rör sig verken på en sådan abstraktionsnivå att endast en kritisk behandling kan filtrera fram ett förenklat ”budskap”.
Hierarkin är helt nödvändig för konsten. Det glada tillropet att alla är lika bra konstnärer kan man bar rycka på axlarna åt. Hade vi inte elitismen hade vi inte heller något arkiv och någon historia som den givna förutsättningen för att göra något av intresse.
Lars Vilks,
Per,
Det är du som tillskriver Klints bilder en samtidsdimension. Problemet är just att det inte finns några som helst tecken på att hon hade en sådan uppfattning. Att något är likt något annat betyder inte att det är samma sak. Nu påminner Klints bilder vid ett ytligt betraktande om modernismens avancerade abstraktioner men de har en helt annan funktion vilken vi dessutom känner till nästan in i minsta detalj.
Jag kritiserar inte samtidskonsten som sådan utan rangordningen av konstnärer i en topplista – bestämd av vem och varför? Är det för att effektivisera konstmarknaden, handeln med konst, göra investeringar mindre riskabla, dvs. vilken häst en investerare ska satsa på? Vad tror du t.ex. Mark Rothko skulle tyckt om denna lista och sin eventuella dagsnotering?
Jag borde egentligen inte lägga mig i dessa diskussioner då jag inte är påläst. Men jag har generellt stor respekt för konstnärers arbete men konstmarknadens utveckling tycker jag verkar i riktning mot en hierarkisering gjord av ”omkringfolket” som tenderar trendifiera det konstnärliga arbetet efter vad som för tillfället efterfrågas av curatorer osv.
Möjligen kan man dra en viss parallell till socialrealismens utbredning i Sovjetunionen, även om det där var en byråkratisk kast som stod för bedömningen av vad som var lämplig samtida konst, för att understödja sin diktatur.
Vad gäller Hilma af Klint så är jag inte heller särskilt påläst. Men det är nog mera en framtidsdimension som jag tillskriver henne än en samtida dito. Hon var ju ett medium (lite skämtsamt sagt). Dessutom var ju teosofin (inte heller där är jag påläst ordentligt) en i högsta grad filosofisk, kvasireligiös, riktning som på den tiden var högsta mode bland avantgardekonstnärer, nästan hela gänget var ju mer eller mindre insyltade i denna typ av filiosofi, kanske en slags sekulär religion i ett brytningsskede. Jawlensky, Kandinsky, Mondrian, Brancusi, Klee?, osv. osv. Hennes gigantiska verk (även formaten i cm är ju anmärkningsvärda) i denna serie skulle ju ha ansetts som en anomali i dåtidens stockholmsmiljö om de hade ställts ut då omkring 1910. Att hon hade en religiöst färgad drivkraft för sitt arbete med dessa kan ju också ses som ha varit en styrka, som gav henne en mental kraft att bryta sig loss från dåtidens förhärskande visulla gestaltningar, måleri. Ta t.ex. Mark Rothko som jag har fattat det var djupt troende, vilket var en drivkraft för honom, i hans visionära bildskapande. Den abstrakta konstens tidiga framväxt har inte enbart varit en lek med form och färg, den har också bland de banbrytande individerna haft ett filosofiskt innehåll. Själv är jag ateist, men mycket intresserad av vad som driver konstnärer i sitt skapande.
Hierarki råder i allt övrigt i samhället så varför skulle just konsten vara undantagen.
Om det ska vara en tävling om vem som för tillfället ligger i topp på rankinglistan så skulle jag sätta min röst på stockholmstösen Hilma för året 1908 … Vad gäller grenen nyskapande insats detta år. Jag har då inte heller gjort poängavdrag för att hon samarbetede med högre makter, vilket jag tycker man får göra. Alla medel är tillåtna för att driva moderniseringen av bildspråket, bildgestaltningen framåt och gärna med hjälp av ”andligt” innehåll som sagt. Inte skulla jag lägga rösten på epigonen Grünewald i varje fall.
Alla medel kan vara tillåtna för att modernisera konstens bildspråk men kanske bör den som sysslar med det vara intresserad av att modernisera konstens bildspråk.
Hilma kämpade väl även med bildspråket, det formmässiga uttrycket , även om det andliga innehållet var det primära för henne, enligt vad hon skrivit om sitt arbete. Vad en konstnär själv säger om sitt arbete behöver ju inte alltid vara helt sammanfallande med vad hon faktiskt gör. Bra konst görs väl ofta i en viss grad omedvetet, eller undermedvetet.
Hilmas cirkulära bilder påminner mig om hard edge konstnärerna Kenneth Noland o Frank Stellas cirkulära motiv. Fast dessa görs ett halvt sekel efter Hilmas bilder.
Andrew Ranking skapade den moderna urinoaren 1866. Han var alltså långt tidigare än Duchamp (1917). Ranking visste inte om att han skapade hyperradikal konst. Förstås förutsatt att man bygger kontteori på yttre likhet.
Det där låter inte som en relevant jämförelse. Duchamp ”hittade” ju bara hans urioar och upphöjde den till konst, bild (av modernitet?) Du kan väl inte förneka att Hilma har ett påfallande modernt bildbygge, konstruktionsmässigt? Det liknar ju ibland ingenjörsritningar, eller vad man skulle kunna se i ett mikroskåp, mikrokosmos. Nya vetenskapliga landvinningar gjordes ju på löpande band då i början på 1900-talet, och kanske hade hon sett något av detta avbildat i tidningar typ.
Per,
Det finns hur många exempel som helst på underliga slutsatser genom yttre likhet. Altamiramålarna hade också ett modernt bildbygge, utan tvekan var de tidigt ute med expressionismen.