Man kan konstatera att konstkritikern Nils Forsberg har fått en konstupplevelse (Expressen). På den nivån där han är aktiv är det idag närmast en raritet eftersom han bedyrar att det rör sig om en ”ren” konstupplevelse, så oförfalskad att den inte ens har sin upprinnelse i konstkontexten. Det bara händer, konstens mirakel har inträffat vid en tid då konstupplevelser är liktydiga med form strängt bunden till social och politisk kritik.
Forsberg vill slå vakt om sin unika upplevelse och försöker värja sig emot den institutionella konstteorin som han tydligen menar skulle kunna förringa hans åsyn av en mosaikmadonna i Hagia Sofia. Den institutionella konstteorin lämnar dock ingen nåd. Tvärtom, kan man säga, är Forsbergs upplevelse konstens traditionella samlingspunkt, den överväldigande konstestetiska upplevelsen. Något speciellt konstrum är inte nödvändigt, besitter man konsterfarenhet klarar man att upprätta kontexten utan någon större ansträngning. Forsberg lyckas ju redan i sin text visa att hans konsthistoriska kunskaper bildar bakgrunden. Alldenstund han gör denna tillämpning är det en enkel match för den institutionella konstteorin: Forsberg säger att det här är konst (då i sin allra renast form med påståendet att den går utöver konstvärlden och är ”riktig-riktig” konst) och då är det så. Att det är kvalitetskonst kan ses på två sätt. Dels subjektivt, det här gillar Forsberg, och dels att hans upplevelse utan vidare kan bekräftas av konstvärlden (mosaikerna i Hagia Sofia är väl inskrivna i konsthistorien).
Dock, om man ställer in den institutionella konstteorin i enlighet med den internationella samtidskonsten blir resultatet något annorlunda. Har denna upplevelse sin grund i någon försvarbar aktualitet kring kön, klass och etnicitet? Är det möjligen så att Forsberg är ett offer för kvalitetsnormer som den vite västvärldsmannen har upprättat under fullständig ignorans för andra kulturer? Forsberg riskerar att hamna i ett moraliskt dilemma eftersom han inte problematiserar sin upplevelse och visar att den hänger samman med angelägna frågor (dessa skall man ovillkorligen fokusisisera och framlyfta).
Han får dock min välsignelse, även dagens konst borde kunna ge dess brukare en smula frihet från det politiska rättänkandet. Och även Therese Bohman (Expressen) vill se en konst som kan frigöra sig från dess hårt styrda instrumentella gärning.
Konstens konceptuella revolution (i uppror mot den modernistiska diktaturen) ledde sålunda till en ny diktatur, den socialkritiska.
Mycket viktigt ställningstagande av Nils Forsberg. Therese Bohman också bra.