Att samtidskonsten inte åstadkommer mycket som kan kallas för upphetsande är inte längre någon överraskning. Den välkände konstkritikern Jerry Saltz är missnöjd. När han vandrar runt i New Yorks gallerier är det idel lättviktigt gods han får se. Han begår sin utgjutelse i tidskriften Vulture och sammanfattar sina intryck under rubriken (”lömsk”) neo-maniersim. Men tiden har löpt förbi Saltz. Utbudsmängden är överväldigande men vad är det som räknas? Säkrare vindar blåser som vanligt i e-flux journal där den så inflytelserika trojkan Julieta Aranda, Brian Kuan Wood och allra mest Anton Vidokle brukar berätta vad de menar är saken i konsten. Redaktionen ger sig den här gången på globaliseringen och konstaterar att det inte blev ett svindlande globalt samkväm. Den kapitalistiska kommersialismen tog hand om globaliseringen och allt man kan få ut av detta är osammanhängande spillror. Dock brukar man på e-flux journal vara optimistisk och så även den här gången. I globaliseringsprocessen utsatta läge har vi konsten med sina alternativa berättelser. Och konsten, menar redaktionen, kan i motsats till den eländiga kommersiella produkten inte ägas eftersom den till sitt väsen är flyktig. Och i denna ström av goda nyheter menar man att den globaliserade konsten blir svår för konsthistorien att fånga in i överblickbara nyheter, vilket alltså är något positivt.
Så kan man ju skriva men man lägger märke till att aspekterna ovan hör hemma i konstens givna struktur (strukturell konstidentitet): 1. Konsten är alltid bra 2. Bland annat för att den är ett alternativ till kapitalism och kommersialism. 3. Den vill inte låta sig inringas och förklaras av konsthistorikerna.
Om dessa tre punkter får sägas att om konsten är bra är det för att den, historiskt och tills vidare, definieras som sådan (långtifrån all konst är givetvis inte bra, men här avses det som gäller). Om konsten är ett alternativ till kapitalet är tveksamt eftersom den, och förstås även e-flux journal, måste finansieras med bidrag från den kultur- och konstälskande kapitalismen. Och om den understundom, innan den praktiskt taget omedelbart uppslukas av bidrag från Deutsche Bank eller något statligt stipendium, kan vara det som är åtminstone annorlunda, så är frågan vem som tar emot detta budskap. Jag tror inte heller att det är någon större svårighet för alerta konsthistoriker att skriva berättelsen om den internationella samtidskonsten. Något mera enhetligt får man leta efter.
Visdomsorden från e-flux är berättelsen om konsten som gäller just nu och är betydligt tillförlitligare än Jerry Saltz som drunknar i konstens lokala överproduktion i New York.
Så går väl egentligen konsten ut på precis samma sak som allt annat här och nu, trots att man försöker tillskriva den en särställning, att attrahera och genom positionering kunna klättra upp och ta för sig av det så förhatliga kapitalet.