”Jag är vägen, sanningen och livet”, drämde han till med, den vite mannen som inte förmådde att fatta framtidens mångfald och relativiseringar. Sveriges nya ärkebiskop Ante Jackelén är modern i tidens vindriktningar och framlägger för sina undersåtar att vad Vite Krist skulle ha sagt istället borde lyda: ”Jag är en av vägarna, en av sanningarna och ett av liven.” Det kan man hålla med om, men lite mer problematiskt är det för den religiöse. Ur en sådan synpunkt brukar det inte vara särskilt bra om man utan vidare kan byta religion. Det vore dessutom intressant att få veta vilka religioner som Jackelén anser kandidera som fullvärdiga. För jag har svårt att tro att det går med vilken New Age-soppa som helst. Även om man anar att Jackelén har en liten agenda är tanken inte ny. För många år sedan deltog jag i en debatt om existentiella frågor där prästen Ingemar Simonsson (1931-2005) deltog. Hans åsikt var att det fanns andra vägar, han hade mött andra övertygelser som han respekterade. Församlingen var inte entusiastisk utan höll ivrigt på Jesus.
Jackelén är inte heller såld för jungfrufödseln. Avgående ärkebiskopen Wejryd har uttalat det något suddiga ”nog tror att Jesus kom till utan att en man var inblandad”, men Jackelén går ett steg längre. Det moderniseras alltså med nya friska tolkningar. Vad som tidigare var en svår synd ”it ain’t necessarily so”, är nu en utvecklingstanke. Jag menar att det i och för sig är riktigt, men det har förstås konsekvenser för den troende. Att tro så där i allmänhet på någon abstrakt princip som styr universum. Kan man ens vara säker på att denna abstrakta princip överhuvudtaget är särskilt intresserad av människokrypen? Eller är det nog med att gå tillbaks till Aristoteles och ”Den Förste Röraren”? Och är det ens nödvändigt med någon som börjar? ”Det är väl bara att sätta igång”, som Ulf Thorén på sin tid sa när han undrade över televisionens programpresentatörer.
Den slutgiltiga frågan är vad det innebär att ta sin religion på allvar. Den tidigare pastorn Carl-Henric Jaktlund är bekymrad (Dagen). Möjligen kan man trösta sig med mitt valspråk no. 2 ”Allvar är den enfaldiges sköld” (efter Montesquieu). Detta valspråk kan numera assisteras med omskrivningen ”Allvar är den mångfaldiges sköld”.
Jesus, den enda vägen – eller det finna många vägar. Jag levde bland hinduer en tid och läste deras bok Bhagavad-Gita, Herrens sång. Herren, Krishna, visade i denna sång de 7 vägarna till Brahma – namnet på Gud. Han visar på vägen att undervisa, stödja och vara en förebild för andra. Den vägen är svår. Andra kan gå vägen att strida, försvara och arbeta för andra. Det är också svår. Huvudsaken är att man gör sitt allra bästa för dem som är beroende av dig. Visdomsordet var. Om du är född till get så ska du göra din plikt som en bra get och inte inbilla dig att du är en häst! Alla människor kan finna sin väg mot Brahma, en som man orkar följa. Jag blev gripen av att den fattiga, outbildade, barfotakvinnan inte behövde veta så mycket mer än att göra sitt bästa för sitt och andras liv. inga för henne ouppnåeliga krav. Det är lite av Änkans skärv. Man ger av det man har och kan. Ibland blir kraven från religionen så tunga och ger skuldkänslor som tynger till jorden. Rätt klädsel, be vissa tider, böja sig för dem som utsetts till mina förmyndare, rabbla verser,ojojoj. Kyrkor kan bli som en tvångströja. Tro på Gud kan man göra utan kyrkor.
”Allvar är den mångfaldiges sköld” – den satt mitt i prick!
Kyrkan är på rätt väg med att avskaffa sig självt. Andliga är vi alla, men religion är att underkasta sig någon annan. Och självklart finns det ingen död. Själen är energi och energi kan inte förstöras enligt de regler som det fysiska universum följer. Men alla religioner tror sig ha patent på detta: 72 jungfrur i himlen för de som dödar i religionens namn. Vedervärdigt. Religion handlar om makt. Därför kan den gå ihop med politik som är en värdslig konst.
Nu verkar det vara läge för den välsignade Emily Dickinson igen: (1800-tals ängeln som alltjämt uppfordrande hemsöker mig med sin digra, vaniljdoftande lunta till diktsamling.)
Att jag alltid älskat –
Jag ger dig Bevis
att tills jag älskade
levde jag inte – Precis
Att jag alltid ska älska –
Jag påstår jag vet
Att kärlek är liv –
Och livet har odödlighet –
Detta – om du tvivlar – Fint –
Då slutar jag tjata –
Och har inget mer att visa
än Golgata –
Gurun Gudrun,
– Beati amandis spiritu –
Påminner mig om när någon frågade vår nye regementspastor om hon trodde på Gud. Hon kände snabbt av stämningen i salen och svarade sedan att det liksom berodde på hur man uppfattade Honom.
Ett litet morrande längst bak i salen gjorde att hon snabbt tillade ”eller Henne!”
Svenska kristna religionstjänstemän är lika principfasta som röstvärvande kommunpolitiker.
”Religionen är ett system för att försvara oss mot upplevelsen av Gud.” (Jung)
”Det kan vara en sorts fräckhet att tro att det sätt du förstår Gud, är det sätt som Gud är.” (Campbell)
Eftersom allt hänger samman så är vi alla gudar.
Jaså? Hur menar du? Fattar inte alls.
Däremot förstår jag vitsen med GG:s citat. Konstigt.
Lars – nyfiken. Vad är ditt valspråk no. 1?
Antagligen har jag missat något, men det tål säkert att upprepas?
Helt annat?
Förflackningen är nog ändå av godo, då nördarna alltid överlever densamma.
Cecilia,
Det finns ingen början och inget slut, allt är en fortlöpande skapelse. Vi är alla medskyldiga.
CeDe,
Men om det är fortlöpande har det då en riktning, en evolution?
Om det har en riktning kan det då vara utan början och slut?
Tur att Higgs hann leva så länge att hans partikel blev belönad. Vi ”vet” nu att liv i vår mening uppkommer om förutsättningar finns. Men hur uppkom Big bang? Det är det jag inte förstår.
Enligt vetenskapen, ja!
Antagligen genom recykling!
Ateisten,
Vi vet inte alls att liv uppkommer om bara förutsättningarna finns. Det en av de mest spridda myterna i modern tid. Snarare är det så att vi börjar förstå komplexiteten ännu mera och förundras att liv överhuvudtaget finns.
Att säga att vi vet är helt enkelt fel!
Min egen katolske präst (Massimo)var klok, talade 7 språk, var påläst på filosofer, och hade planer som ung att bli konsertpianist. Med honom hade jag filosofisk/vetenskapliga diskussioner och ställde frågor av den typ ni i kommentarsfältet ställer till varandra. Han svarade så att jag begrep. Vi kan aldrig bevisa Guds existens, sa han. Det är när vi ställt den sista frågan utan att ha ett svar, som vi har vår tro som ger svaret.
Molly,
Jag har haft slut på frågor sedan länge. Väntar ivrigt på svaret. (blink)
”Lars longa, vita brevis.”
LH,
LH. Ingen dålig kandidat även om den är mer eller mindre given för den som har valt att bli konstnär. Men no. 1 är sålunda: ”Allting är en fördel”. Passar även utmärkt som gravskrift.
Anders Persson,
Observera att jag skrev ”vet”.
En sak som jag tycker är intressant att göra är följande: I stället för att göra diagrammet över jordens levnad som man vanligen ser med en överdrivet logaritmisk tidsaxel med de första tre miljarder åren hopträngda till en punkt längst till vänster och de senaste tusen från mitten, rita en proportionell axel: Ta ett liggande A4, dra en horisontell linje över hela papperet och dela in den enligt följande: Längst till vänster är det 4 miljarder år sedan. Man bedömer att då uppstod en organisk ”ursoppa”. Världens äldsta funna fossil är 3,4 miljarder år gammalt, cellkärnan uppträdde för två mjd år sedan, flercelliga organismer 1,5 mjd, ryggradsdjur 0,5 mjd och Lucy för 3 miljoner år sedan. Det ger litet perspektiv på livets utveckling!
Här fanns en del både kloka och lärda kommentarer. Men, som sagt var, vad gör man när svaren på frågorna uteblir, eller inte verkar spela någon roll längre?
Som det ofta kan vara när livet bränner till.
Då har man sin tro.
Och det räcker.
Allt gott
Tobias
Något får man tro på, det har du rätt i. Bäst är att tro på sig själv: Du skall inga andra gudar hava jämte dig. Och det är då inte fråga om något egocentriskt beteende utan varken för mycket eller för litet.
Tro så där lite lagom?
Jag tror att tron är blind. Lagom tro är situationsanpassad. Och en sådan tro håller inte när omständigheterna blir svåra. Jag tänker på kvinnan som skrev om sin tro i koncentrationslägren. Hon bad till sin gud om att han(?) skulle låta dem åtminstone slippa lopporna och lössen. Men inte slapp de odjuren och hon började tro att ingen lyssnade på bönerna. Hon överlevde och efter en tid tackade hon för lössen!! De tyska vakterna ville inte gå in i barackerna av rädsla för att smittas av ohyran. Tack vare ohyran slapp vi de värsta odjuren! Tack gode gud för lössen, var hennes lovsång. Sin tro hade hon kvar. En blind tro.
Alltings strävan efter balans.
Även det till synes kaotiska har sin mening.
”Bäst är att tro på sig själv” (Lars) + ”Eftersom allt hänger samman så är vi alla gudar” (CeDe) = Panteism (Spinoza)
En prointuitiv och sympatisk andlighet enligt mitt sätt och se.
Ger också en förklaring till att helheten strävar efter balans och spelar inte tärning (Einstein).
Krister,
Känner mig lite smickrad, Krister, då jag inte läser mycket av de stora filosoferna utan bara delger bloggen mina egna tankegods.
Ja, så enkelt är det; positivt tänkande är ju en nutida kommersiell variant. Intressant att se hur det går, det hela?
CeDe,
Varför känner du dig smickrad?
Hm…varför framhäva dina begränsningar CeDe, vi vet ju alla att korthus inte bygger sig själv.
*puss*
mohammad,
Ack vore jag muslim då finge jag ett himla-liv!