Då det har uppstått en liten intressant debatt kring gudar och existensen kan det vara värt att göra ett litet tillägg. Göran Rosenberg (Expressen) gör en sammanfattning av Jackeléns ståndpunkter:
”1. Jungfrufödseln är en mytologisk term för att förklara det unika. Den som tolkar jungfrufödelsen som en biologisk fråga har helt missat poängen.
2. Det är självklart att muslimer och kristna ber till samma Gud.
3. Jesus säger att han är sanningen, men han säger inte att jag är den enda sanningen.”
Punkt nummer ett, alltså ett sätt att perforera den kristna religionen med att den i konkreta frågor är en mytologi. Har frälsaren blivit korsfäst? Eller är den som ser detta bokstavligt inne i missförståndet då händelsen är till för att förklara det unika? För att inte nämna det minst lika skakiga påståendet om uppståndelsen. Och har Vite Krist alls existerat eller är hans framträdande en mytologi för att förklara det unika som varje människa kan uppleva av den speciella gudsupplevelsen?
I punkt nummer två blir det mer komplicerat för man anar vad ärkebiskopen har för lutning. Men frågan kvarstår om Gud är en och densamma utifrån GT, NT och Koranen. I GT är Gud en särdeles otrevlig och extremt rasistisk typ som inte drar sig för folkmord. Han bärs runt i ett tält och påminner om en pysande vulkan. I NT är han en mera stillsam patriark som dock avundsjukt bevakar sitt revir och kräver åtlydnad utifrån sina regeringsdeklarationer. Koranens Gud påminner en del om GT:s men han har tillfört idén om himmel och helvete vilka förses med bokstavliga attribut: Jungfrur att fritt förfoga över medan den utvalde för en i övrigt tråkig existens liggande under fruktträd, drickande vatten ur silverskålar. Hamnar man inte där utsätts man för de värsta formera för kroppslig tortyr. Med fog kan undra över om det är en och samma Gud som det kan handla om. Nå, ärkebiskopen skulle kunna dra ett varv till med mytologin men till slut kommer spörsmålet om det överhuvudtaget blir något kvar mer än en Gud sådär i allmänhet som de troende skall förtrösta sig med.
Den tredje punkten är nog en sofistisk variation. ”Jag är sanningen, vägen och livet.” Eftersom Jesus inte explicit relativiserar sitt uttalande till ”Jag är sanningen, vägen och livet, men det är många andra också” har han inte varit entydig med sitt jag. VSB.
Eller som man skulle kunna säga: Efter enfald kommer tydligtvis mångfald.
Man har givetvis frihet att tolka Bibeln som man vill (och vidare ha åsikter om dessa tolkningar utifrån sin egen inställning), det ändrar i sak ingenting; Enligt mig har den kristna tron en kristallklar, gudomlig, logik.
Angående nämnda punkter:
1.Jungrufödelsen, som nämns i två av de fyra evangelierna i NT, kan tolkas som att Maria blev med barn på ett övernaturligt sätt, men poängen är att Jesus kom till, levde, offrade sig och uppstod som BÅDE människa och Gud för att uppfylla profetiorna i GT om möjlig försoning mellan människosläktet och en oändligt kärleksfull Gud.
2.Muslimer och kristna tillber samma Gud men med olika uppfattning och tolkningar, vilket inte är något nytt. Koranen och Bibeln delar i mångt och mycket samma persongalleri; Även punkt 1. om Jesu tillblivelse finns för övrigt med i Koranen (tredje Suran vers 35 till 59)
3.Denne Guds son som i Bibeln enligt Joh 14:6-7 efter avklarad uppståndelse säger i sitt avskedstal på ängslig apostelfråga angående vart han nu går och hur vi skall känna vägen: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern (Gud) utom genom mig. Om ni har lärt känna mig, skall ni också lära känna min Fader. Härefter känner ni honom och har sett honom.”
Det är ganska klara besked och en ypperlig chans för alla hågade att på nära håll lära känna Gud; Vem vill inte det?
Tror man i sin enfald inte ens på Guds existens, kan det dock bli svårt.
Logiken får sannerligen sägas vara gudomlig men med lite hjälp från våra vänner eller betraktaren skapar verket. Om gudarnas enhet Vi får nog se det så att de enda gudar som finns är tolkningar de diktverk som producerats i ämnet. Och när tolkningarna är olika torde väl detta innebära att gud är inte en utan flera.
Månen går ständigt upp och säger sig vara en;
även om full eller halv.
Djupt inne i skogen syns den inte alls.
Vilks, inom de trosuppfattningar vi talar om, påstås Gud vara en.
Den avgörande skillnaden mellan de stora Abrahamitiska religionerna går vid synen på Messias – frälsaren.
Någon sådan finns inte inom islam.
Judendomen väntar sig att Messias skall komma när Guds utvalda folk har gjort sig förtjänta av det.
I kristendomen är Messias i själva verket
Gud själv som i form av en människa nedstigit till jorden. Eller närmare bestämt en del av Gud. Gud har som bekant tre sidor – fadern , sonen och den helige ande – den så kallade treenigheten.
Den förstnämda delen lämnar inte himlen ,men de två sistnämda kan visa sig här vid behov. Islam erkänner inte att denna gud existerar.
Följdaktligen är Allah något helt annat . .
På samma sätt som seendet är mer än det sedda så kan grunden för vår existens och vårt medvetande inte direkt förstås utifrån vad vi vet. Vi är därför tvingade att tala om denna grund (Gud) genom myter, dvs metaforer, analogier och bilder. Det vill säga: ”grunden för vår existens (Gud) kan liknas vid…….” till skillnad från ”Gud är”.
Problemet med de semistiska religionerna är att dess heliga skrifter tolkas bokstavligt och är knutna till vad som anses vara verkliga historiska händelser och personer. Man blandar ihop fakta och bild och istället för att förstå att en vägskylts huvudsakliga uppgift och mening är att peka mot något utmed vägen, så stannar man kvar vid vägvisaren och bygger altare och tempel där man tillber vägskylten. Problem uppstår såväl inom som mellan religionerna när den egna vägskylten upplevs som ”sannare” än de andra vägskyltarna. Bekännelsen till, och tron på, själva vägskylten blir så det yttersta testet på ”rätt tro”, att man tillhör de utvalda och inte de ”otrogna” som samlats kring en annan vägskylt på andra sidan vägen.
I de semistiska religionerna tradition skapade Gud världen och människan, därför kan inte Gud och det skapade vara detsamma. Det gör att den värsta blasfemin inom de semitiska religionerna är att påstå att Jag och Gud är ett (”Jag och Fadern är ett” – Joh. 10:30 ) Bibelns Jesus blev korsfäst på grund av denna blasfemi. Även den islamska Sufin Hallaj blev korsfäst för att ha sagt samma sak.
Således. Vad som diskuteras och ger upphov till konflikter är olika ”BILDER” av Gud. Konflikterna uppstår därför att man tillskriver själva bilden status av fakta (sanning) istället för att förstå att Jehova, Gud och Allah är metaforer som pekar mot en för oss alla gemensam grund för vår existens.
Dante var uppenbarligen Muslim enligt Vilks logik…
anon,
Du vill ju så gärna, Mr Anonym… Min gudslista är på intet sätt komplett. Det vimlar av monoteistiska gudar. Dante var naturligtvis katolik, helvetet med dess fasor var en kreativ uppfinning av denna kyrka vilket ger den vissa förbindelser med den muslimska uppfattningen. Du är säkert bekant med att det dock fanns en rad andra och avgörande skillnader. Katolikernas gud är sålunda ytterligare en i raden av den disparata samling som man, om man har lust, kan inspektera.
Det finns något förståeligt hos alla troendes religion. Samernas gamla tro att naturen speglar gud, att mark är helig på sina platser det begriper jag när jag är där uppe i Norr. När jag är i Indien förstår jag tanken om varje människas gnista av gud, Atman, När jag lyssnar på Massimo förstår jag hans brinnande tro som fått honom att avstå från hem, hustru, barn för att bara vara tillgänglig för dem som behöver honom, om så mitt i natten. Det enda jag inte begriper är dödandet i guds namn. Även protestanter brände häxor i Sverige på 1700-talet. I dag förekommer mord av människor som inte uppfyller något bud av någon gud, för mig en skitsak. Då begriper jag ingenting av vad detta har med kärlek och tro att göra.
Vem har sagt att alla religioner har med kärlek att göra.
Vad händer tex med de 70 jungfrur i paradiset när de inte längre är jungfrur. Ska de då stenas för att ha haft sex utanför äktenskapet.
I Norge har muslimer fått rösta om ifall de tycker att otrogna kvinnor ska stenas.
Det allra flesta röstade för detta.
Man må betänka att de flesta religioner kom till när den allmänna uppfattningen var att jorden är platt.
Hela det resonemanget hänger en tolkningen av Genesis som går ut på att människan begick ett fel som måste försonas. Men tänker man igenom skapelsen såsom den berättas så tycker jag mig se att Gud föredrog en ”fri medveten varelse”, även om han fick köpa den till priset av ondskans intåg i världen. Så den bibliske Jesus gärning var inte att ta på sig all världens skuld, utan att förmedla sin egen upplevelse av att vara ett med Gud, ”Jag och Fadern är ett”. Ett sådant koncept var naturligtvis svårt att ”sätta ord på” och förmedla i den judiska miljö som han verkade, och det var dessutom en oförlåtlig blasfemi, varför det resulterade i hans egen dödsdom.
Resten är historien om en lära som till icke ringa del är resultatet av teologiska spetsfundigheter, och en kamp om såväl kyrklig som sekulär makt. /GG
Lars Vilks,
Du framstår mer och mer som en fundamentalist. Det sekulära svaret är givetvis att Gud är en uppfinning där monoteismen intar särställning som den mest geniala uppfinningen. GT hade problem men Konstantin och Paulus revolurionerade den monoteistiska filosofin.
I slutändan är då ändå syftet bara med all denna mänskliga strävan; makten och härligheten i evighet, amen!
Livet är för kort för att sträva efter det himmelska!
Dessa diskussioner tvingar en att ta itu med sig själv. Det är jobbigt att granska sina egna fundament I den meningen har de djupt troende fått en gåva. Tron. Det finns en mening i loppor och löss. Men för en vanlig sökare blir det jobbigt. Ibland önskar jag att jag fått gåvan som min syster gift med en präst, och min mamma som alltid var så trygg. Jag vilar tryggt i hans händer, sa hon. Jo, jag tror på mig själv, men ibland räcker inte det.
Ditt påstående bygger på den förutfattade meningen att det finns en klyfta mellan vad som tillhör ”Gud” och vad som tillhör ”Människan”. Om världen (kosmos) är en och odelad kan det inte finnas någon skillnad mellan religionens fundamentala sanning och vetenskapens fundamentala sanning.
anon,
”Det sekulära svaret” från din sida tycks vara det som vi lärde oss i skolan, vägen till monoteismen, alltså den påstådda bättre lösningen än polyteismen. Idag är det väl dags att ge polyteismen en ny chans. De monoteistiska gudarna klarar sig inte utan ett större antal underhuggare. Änglar, profeter, helgon, heliga platser etc. får fylla ut personallistan.
Molly,
Tvivel är väl en av konstruktivitets mödrar, vare sig man heter Molly, Thomas eller t ex Albert?
”Jag tror på tvivlet.” (Tage Danielsson)
Jag tvivlar på tron.
/christina
Jag tvivlar på tvivlet, alltså tror jag.
Det är dock rentav lättare än så: Vem tror inte på Clas Ohlson?
Jesus är sanningen och livet och enda väg till Gud detta tid med och det måste jas själv tro och följa hans fotspår att få uppleva den heliga andens kraft och glädje och och uppttäcka hur underbart är vägen med kristus ,ej med köttliga vishet men andliga vishet mer och det är sergande i detta svåra tid med mörket ,tack med välsignles,keijo södertälje