Jag tog mig, mellan varven, för att läsa katalogen till Waldemarsuddes utställning om Skagenmålarna (den pågår till den 26 januari). Givetvis kan en sådan utställning inte genomföras utan att samtidskonsten skall gå i ettrig dialog med det konsthistoriska materialet. Vanligtvis, och i det här fallet torde det vara upplagt, skall en sådan dialog genom den sedvanliga dekonstruktionen visa på bristande etnicitet, begränsat genustänkande, omedveten nationalism osv. Ofelbart kommer detta att föra oss till den vite mannen eller som katalogförfattaren Fredrik Liew avståndstagande formulerar sig om Krøyers målning Hipp, hipp, hurra!: ”Gruppen ger ett homogent och stereotypt intryck av en privilegierad, blond, skandinavisk borgerlighet. Möjligen är de rikare på kulturellt kapital än direkt ekonomiskt dito men de är på intet sätt obemedlade.” Liew upprörs naturligtvis över att kvinnorna inte får skåla i upprätt ställning och att Anna Ancher (som man ändå för utnämna till bildens mest framträdande gestalt) ser på sin dotter ”som kränger sig lite obekvämt i hennes knä.” Här får man tillägga att det var otur för konstnärerna att de inte var obemedlade. Om man skall förstå Liews skrivning skulle fattigdom kunna vara ett kompensatoriskt drag i ondskans triangel: Manligt kön, nationalism och etnicitet. Tillkommer, enligt artikelförfattaren, också att just dessa konstnärer var borgerliga vilket alltså skall vara en svår synd.
När genus- och etnicitetsdekonstruktionerna blev en del av en ny konstdiskurs på under 1980-talet hade den sina poänger. Numera blir det mest att rabbla den inlärda läxan och visa sin indignation. Givetvis anses det ur pedagogisk synpunkt att det är högst väsentligt för publiken att inte se på en sådan här bild utan att förstå vilken motbjudande verklighet den visar. Just detta brukar vara poängen med samtidskonstens dialogkonst.
P.S. Krøyer: Hipp, hipp, hurra! 1888
Utöver att målningen inte uppfyller tidens politiska korrekthet kan man notera reflexljuset på Anna Anchers haka.
Mycket bra! Det är förskräckligt tröttande med detta tolkningsraster som läggs på konstkritiken och inte minst tolkningen av den äldre konsten som uppvisar sådan opassande inkorrekthet. Visst har genus- och etnicitetsdekonstruktionen varit berättigad, men nu är det som du skriver en väl inrepeterad läxa som rabblas med ett indignerat tonfall. Man ser Liews blossande kinder.
Att vara född och ha skapat sig ett drägligt liv i det nordiska ljuset måste vara ännu en av dödssynderna.
Att sen ha det dåliga omdömet att avbilda det, ja, då är väl måttet rågat.
Liew kunde gott påpekat det olämpliga i att dricka alkohol i barns närvaro också. Inte undra på att flickebarnet ”kränger sig lite obekvämt” i moderns knä.
LH,
Man kanske borde förse tavlan med en varningstext från lämplig svensk myndighet?
Eller använda som reklam för skagenröra!
Hipp, hipp, hurra! er jo et av de mest kjente nordiske malerier.
Hvis du har din tolkning av dette bildet til salgs vil jeg gjerne få kjøpe det.
CeDe,
Hahahaha… Träffsäkert. Liksom Vilks text.
Kenneth Karlsson,
Allt för att glädja dig, KK.
Liew verkar tillhöra den nya historielösa… generationen?
90-talet urskiljningsprincip på arbetsmarknaden; under 30 år gällde då, det sades var brytpunkten för mänsklig förmåga av att ta till sig/leva med datorisering.
Historia skrotades som kärnämne under samma period och välfärdssamhället skördade sina offer i parti och minut.
Iof nog en utveckling som påbörjats långt tidigare – precis som klimatförändringarnas eventuella existens, nog hänger ihop med kemievolutionen med början på 50-talet.
Tänk om ändå historielösheten kunde komma ikapp sig själv; och lägga på en rem! Det brinner på en hel massa betydligt mer fatala ställen, har jag fått för mig.
Att ha rätt eller att överleva – det är frågan. (glad) (jisses)
En träffande analys av ett tyvärr alltför välbekant fenomen vid den här typen av utställningar. Personligen har jag svårt att komma på något mer outhärdligt än den duktigt pliktskyldige viktigpettern som textförfattare och curator. En tapper djäkne som skickas ut för att fäktas med konsthistoriens orättvisor.
Fredrik Liew har för övrigt haft anledning att ångra även andra texter. Minns hans formulering i samband med Modernautställningen 2012 där han ”lånade ut sin blick”…