Idag besökte jag Tomarps Kungsgård i Kvidinge för att se samlingsutställningen Minnesbilder, en sammanfattning av utställare under 15 år. Det skulle också ha varit en del av slutmanifestationen av galleriverksamheten men staten ändrade sig i sista stund och beslöt att inte sälja gården. Margaretha Anderberg Fjellström och Ulf-Melvin Fjellström får fortsätta tills vidare. Det är hög kvalitet på utställningarna i Tomarp och läser man genom den aktuella konstnärslistan finns det många kända namn. Samtidigt får det sägas att det man representerar är modernistisk konst med dess inriktning på traditionell estetik. Inte på något sätt en absolut gräns men det är klart att utställningarna här inte handlar om den internationella konstscenen med dess sociala kritik, undersökningar, konst som politisk aktion eller uppgörelser med hierarkier och neoliberalismen. Modernistisk orienterad konst är en utomordentligt stor del av konstvärlden och dess anhängare överträffar mångfalt det internationella samtidsfältet. Men indelningen är ofrånkomlig och det råder en ständig friktion som sällan uppmärksammas av kritikerna. Modernisterna vet att det är den internationella samtidskonsten som befinner sig högst i konsthierarkin och eftersträvar ett erkännande som man aldrig får. Från samtidsscenen har man inte så mycket till övers för modernismen. Ägnar man sig åt den får dess produkter och utövare ”problematiseras” eller, enligt den vanliga visan, låta några samtidare gå i ”dialog” med verken. Inriktningen på färg, form och uttryck är den modernistiska formeln och den gäller än idag som en väsentlig del av konstens identitet. Samtidskonsten har efter hand hamnat i svårigheter sedan man övergav estetikens kompassriktning. Där har man levt länge på det expansiva överraskningsmomentet som lett konsten in i innehållsliga dimensioner, en labyrint av politiskt och socialt ansvarstagande som i längden har blivit en svårbemästrad labyrint. På ett eller annat sätt får man nog tänka sig ”estetikens återkomst” i någon form. Nils Forsberg har insett det när han skriver om Istanbulbiennalen (Expressen):
”Ännu bättre blir det när gestaltningen och estetiken får vara det centrala. Då följer allt det andra bara av farten.”
”Allt det andra” är alltså det socio-politiska innehållet. Forsberg nämner här Angelica Mesiti, ett uppåtgående namn som har lyckats klämma fem biennaler på de två senaste åren. Ni kan själv bedöma estetiken i ett utdrag ur Mesitis verk på Istanbulbiennalen Citizens Band. Det besvärligare är hur man skall formulera en sådan neoestetik. För det handlar om vad som skall vara det primära, det ansvarstyngda uppdraget att med konsten ge sig in i politiken eller att främst uppehålla sig vid hur detta uppdrag gestaltas.
En liten del av samlingsutställningen på Tomarps Kungsgård