För en tid sedan skrev Niklas Anderberg om min bok Art. Jag kommenterade hans recension och vi fortsatte senare samtalet hemma i mitt vardagsrum. Anderberg har nu tagit sig an (Kulturen) min och Martin Schiblis klassiker från 2005, Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar. Alldeles enkelt är det inte att ta ställning till den skriften eftersom dess förhållningssätt till gränserna mellan allvar, distans och ironi knappast kan ses som solklart.
Som det alltid är med den institutionella konstteorin är det inte så lätt att få grepp om den. Jag vill inte ge upp mina pedagogiska ambitioner utan kommenterar tålmodigt Anderbergs invändning:
”Här skriver författarna Martin Schibli (tidigare utställningschef på Kalmar konstmuseum) och Lars Vilks (fil.dr. i konstvetenskap och konstnär) att konsten av hävd har en upphöjd status och att stora filosofer som Kant, Nietzsche och Wittgenstein m.fl. alltid kommer på tal när det uppstår diskussioner om vad som är konst. Hur detta rimmar med den av författarna förespråkade institutionella konst[t]eorin, är en öppen fråga. Denna teori säger, kort sammanfattat, att konst är det som konstvärlden uppfattar som konst och att god konst är det konstvärlden anser vara god konst. Tappra försök görs för att undgå cirkulariteten i detta resonemang.”
För femtielfte gången: Konstvärlden har argument för att något skall vara konst (eller egentligen för att vara bra konst). I sådana motiveringar ingår det praktiskt taget alltid att man refererar till lämpliga filosofer. Genom denna manöver undgår man att teorin blir cirkulär.
Som även drabbat andra, blir Anderberg förundrad över en del råd i boken som uppenbarligen har en manipulerande karaktär. Andra uppslag kan verka som rena skämt, Anderberg skriver:
”När man föreslår ämnesval till ett konstprojekt, den enda möjliga strategin at ta sig fram på, är frågan snarast om man skall skratta eller gråta. Här följer några förslag:
Våldsbrott i park.
Flyktingar som gömmer sig i Sverige.
Boxning ur ett genusperspektiv.
Slå sönder saker och laga dem.
Kvinnor som pizzabagare.
Att noggrant studera och registrera innehållet i en skolportfölj, osv., ad libitum.
Om man vidare vill ’kalibrera sin navigering’ kan det vara lämpligt att t.ex. syssla med:
Sex, våld och katastrofer
Djur, gärna skadade
Mat, resor och sport
Kändisar”
Uppradade på det här sättet blir ämnesvalen något löjliga men bättre formulerade och fördjupade är det inte några konstigheter. ”Våldsbrott i park” har exempelvis utförts av en känd konstnär under helt seriösa former. ”Slå sönder saker och laga dem” är inte heller något ovanligt koncept. Visst framstår listan som satirisk men sådan är den, konstvärlden.
Bokens litteraturlista uppmärksammas med rätta av Anderberg. Han undrar naturligt nog varför vissa namn saknas och kommer fram till att den är mer eller mindre godtycklig. Så enkelt är det inte. Namnen är valda utifrån vad samtidskonstvärlden brukar referera till. ”Varför nämns Hegel och Nietzsche men inte Schopenhauer?”, skriver Anderberg. Schopenhauer förekommer sällan i samtidskonstens referenser medan de två andra är ytterst frekvent åberopade. Att Tor Nørretranders togs med hänger samman med att jag ansåg att han på ett lättläst sätt kunde ge en del uppslag till konstnärliga projekt. Så det finns en klar linje i litteraturlistan: Ett försök att sammanställa kärnan i samtidskonstens referensbibliotek.
Anderberg sammanfattar väl bokens centrala innehåll:
”Å ena sidan är större delen av den samtida konsten ’medioker’, å andra sidan sägs den utgöra ett djupt seriöst inslag i det västerländska samhället. Å ena sidan bör man behålla ett ironiskt (men ’finstämt’) avstånd till sin konst, å andra sidan kan man beröra de stora frågorna om liv, död och ’hur det är att vara människa’. Detta tycks stå i bjärt kontrast till det sanktionerade uttalandet att det gäller att skapa bra konst, eller åtminstone medelmåttig.”
Man kommer nog inte ifrån att ironin är konstens ständiga följeslagare. Konstens inbyggda ambitioner bärs vidare av dess utövare. Man vill mycket, förändra världen, vara ett alternativ till den traditionella politiken och forskningen. Förmedla livets djupaste mysterier. Av allt detta blir det inte mycket mer än cirkulationer i konstvärlden. Men det går ändå utmärkt att ta sitt konstnärliga arbete på allvar samtidigt som man inser det förmodligen inte når högre än trädtopparna. Det medelmåttiga är å andra sidan det som nästan totalt dominerar konsten. Skall man skapa bra konst får man räkna med att det är en dagslända. Mer än så är ytterst sällsynt. Att konstvärlden konstant visar och berättar om nyproducerad konst av högsta kvalitet kan verka förvirrande. Det man faktiskt talar om är nästan uteslutande medelmåttigheten. När konstvärlden säger att det är bra är det förstås bra just nu, men hållbarheten är starkt begränsad.
Niklas Anderberg har vernissage på Galleri Ett i Göteborg i morgon, fredag.
Jag vet nästan ingenting om konstteori. Jag vet en del om vetenskapsteori och finner att man skulle kunna byta ut ordet konst i texten mot vetenskap och resonemanget skulle vara verkligt och logiskt. Vetenskapsvärlden har argument för om något ska vara vetenskap (eller egentligen god vetenskap). Man refererar till lämpliga filosofer för att undgå att teorin blir cirkulär. Förslag på vetenskapliga projekt/undersökningar kan man tänka sig vara; förekomst av våld i parker, flyktingar som gömmer sig i Sverige, osv. Fast här undrar jag om vetenskapssamhället accepterar en fri forskares metoder och teorier. Här ska forskaren helst veta svaren som önskas i förväg, så att teorier och metoder kan anpassas till förväntat resultat. Med en amatörs kunskap om konstteori ser jag ändå likheter till de områden jag behärskar. Egentligen är det för sorgligt.
Molly,
Intellekt har ju många skepnader numera, kanske just att inte definiera det som ett och samma, är vad som är på G?
Likt eskimåernas 30-någonting ord för snö… så skapar nog språket självt de ord som behövs för att definiera skillnaderna. Ligger vi lite efter där just nu?
Kanske vi lever både i det förgångna och i framtiden? Och vet inte riktigt vilket ben vi ska stå på?
Då nuet mest verkar vara en något svårforcerad hopblandad röra. (glad)
Molly,
PS. Som alltid förstås. Röran alltså.
Jag har följt/skrivit här i 6-7 år. Tack Lars för idogheten!
Vems?
CeDe,
Allas?
Så intressant. Undrar om Vilks delar ut medaljer för lång och trogen tjänst.
Samtidskonsten är förvisso fascinerande, men kommer alltid att betraktas som en anomali i Konsthistorien.
Trots det ivriga förnekandet bär Samtidskonsten modernismens estetik i både utförande, betraktande och teoribyggnad.
Konst och filosofi, vad har dessa egentligen med varandra att göra annat än just i Samtidskonstens tillrättalagda och konstruerade kontext?
Lars Vilks själv har ju tydligt kapitulerat och målar numera enbart ”tavlor” för gallerierna.
Hur många konstnärstalanger har gått till spillo i denna ”Konstvetenskaparnas dårskap”…?
Vilks svarade att ”man behöver inte läsa hela boken” –
ha,ha,ha. Hela boken är en utmaning för smilbandet!
Säkert ligger det lite sanning i din dubbelbottnade text, moham, men även konstvärlden består ju inte av mer än människor och också de behöver födas.
En klar merit är att kunna vara flexibel.
Cecilia,
6-7 år av totalt substanslöshet. Kanske kan det räcka så, Cecilia?
hoipolloi,
Var det dumt att jag har läst, menar du?
Eller menar du att du har läst alla min inlägg sedan 6-7 år tillbaks?
Så hoi på dig, du som verkar vara en lite blogghistorielös nykomling… (sen i våras, blink)
Och det verkar som om du snabbt har tagit dig en del, t ex möjligheten av olika signaturer.
Själv har jag alltid använt samma, utom vid ett skämtsamt tillfälle för ett par år sedan.
Ha det gott T.
Nä Cecilia, inte kan det vara riktigt så som den ordinära menar, för då skulle ju det betyda att Vilks blogg under många år har varit totalt substanslös. Och det kan du väl inte mena på fullaste allvar.
CeDe,
Nej, jag skämtade bara. hoi menade nog bara att jag borde sluta skriva.
Men man kan ju alltid hoppa över det man inte vill läsa?
Cecilia,
Sluta skriva?
Tycker jag inte alls, jag läser dina kommentarer med uppriktig glädje, du är en av de mest äkta härinne.
((kram)) på dig Cessan…
Cecilia: Naturligtvis syftade jag på dina kommentarer, det förstod nog till och med du. Skriv något relevant eller låt helt bli att kommentera. Ditt dravel gör ingen klokare. Vem är för övrigt den ”T” du nämner?
hoipolloi,
Mobbaren är tillbaka – leve mobbaren…
mohammad,
Det är väl ingenting mot hur du har mobbat Vilks i åratal, mohammad!
hoipolloi,
Ska fundera.
Men som sagt, man kan ju alltid hoppa över det man tycker är irrelevant. Eller hur?
Gör jag, för det mesta i alla fall. (blink, blink)
CeDe,
”Gör jag, för det mesta i alla fall. (blink, blink)”
Eller var jag otydlig nu igen?
Nog en själsfrände till dig? Trodde jag att till och med du förstod.
Skämt åsido, vad är relevant – kan du berätta det för mig?
Så att jag kan välja om jag vill ha en chans att lära och bli godkänd, eller hellre vill fortsätta mitt liv i den substanslösa tillvaron.
Det är min professor lika mycket som din.
Vill du sitta tyst och plira så får du väl göra det.
I det ifrågasättande gränslandet skördas dock den djupaste kunskapen.
Hundarna ylar men karavanen går vidare – världen ligger öppen…
mohammad,
Jag har ingen professor och jag sitter inte tyst och plirar.
Jag känner av mitt eget inre och beaktar de impulser som jag får.
Var sen hundarna yla och vart karavanen går så följer jag helst mitt eget spår.
Och devisen: människan spår men gudarna rår.