En återkommande kommentator, ”Mohammad” har levererat följande synpunkter på dagens konst:
”Samtidskonsten är förvisso fascinerande, men kommer alltid att betraktas som en anomali i Konsthistorien.
Trots det ivriga förnekandet bär Samtidskonsten modernismens estetik i både utförande, betraktande och teoribyggnad.
Konst och filosofi, vad har dessa egentligen med varandra att göra annat än just i Samtidskonstens tillrättalagda och konstruerade kontext?
Lars Vilks själv har ju tydligt kapitulerat och målar numera enbart ”tavlor” för gallerierna.
Hur många konstnärstalanger har gått till spillo i denna ”Konstvetenskaparnas dårskap”…?”
Innan jag går in på något av detta bör det framhållas att ”Mohammad” är bloggens konspirationsteoretiker som vid ett flertal tillfällen påstått att jag inte enbart producerar bloggtexterna utan även alla kommentarer. Det svindlande i den tanken är att jag då även har åstadkommit ”Mohammad” jämte framläggandet av konspirationsteorin. Om detta hade varit riktigt vore det ett grandiost verk.
För att ändå återgå till de frågor (som jag alltså eventuellt matar mig själv med) är det inte utan intresse att fastställa modernismens gränser. Roger M. Buergel gjorde med sin Documentautställning 2007 ett försök att hävda att dagens konst var en i raden av modernismens förvandlingar. Dess huvudsakliga förlopp bestod av ”formernas migration” ett ständigt flöde och utbyte av former. Ingen tog det på allvar och det är nog svårt att göra det. Modernismens kännetecken är dess ständiga jakt på överskridande former, en förnyande estetik som vanligtvis bygger på att konstnären förmedlar ett komplicerat men specifikt konstuttryck. I den internationella samtidskonsten är estetiken sekundär medan innehåll/kontext intar den primära rollen. Detta har skapat ett identitetsproblem som har engagerat åtskilliga skribenter. I all hast kan jag t ex nämna konsthistorikern Pamela M Lees Forgetting the Art World (recension Frieze)i vilken hon menar att konsten och ”verkligheten” har störtat samman och profanerats genom dagens globala konst. Man kommer inte ifrån att det ligger något i detta. Konsten tjänar samtiden och det konstmotstånd den kan bjuda är något tvivelaktigt. Jag menar då inte motståndet mot kapitalism, neoliberalism eller att engagerar sig i politisk kamp för en bättre värld, allt detta kan med lätthet inlemmas i andra verksamheter och är alltså en del av det profana. Motståndet är istället att konsten oftast är oklar och egendomlig i sina bidrag. Dessa avvikelser placeras av curatorerna i de rådande kontexterna men utan att kravet ställs på att allt skall kunna förklaras.
I gamla tider var det en dragkamp mellan realismen och ”det ideala”. Det ideala kunde dock uthärda att inmängas i det realistiska men dagens realism är värre att hantera. Det som återstår av det ideala är det ständiga framhållandet av konsten som alternativ, en mystisk egenskap som konstvärlden alltså brukar tror på. Men tvivelaktigt eller ej, hittills har det fungerat eftersom vi fortfarande inte har några större problem med att skilja konst från annan aktivitet. Konstinstitutionerna (med biennalerna och alla till dessa anknutna utställningar) håller konstens identitet i livet: Konstvärlden är en värld som är olik andra, inte i enskildheter men som helhet.
Avslutningsvis bör påminnas om att konsten och filosofin är intimt förbundna. Endast med den filosofiska tyngden (blott konsten kan nå det absoluta som 1800-talsfilosoferna hävdade) kan konsten kallas konst i modern mening.
Angående påståendet om min egen ”kapitulation” får det tilläggas att mitt projekts rörelsefrihet är ytterst begränsat. Jag målar inte för gallerierna utan bara för ett enda. Övriga dörrar är alltjämt stängda.