Ingen tvekan om att Anna Odells film Återträffen är en imponerande fortsättning efter hennes psykiatriska drama 2009. En sådan inledning på en konstnärlig karriär kunde verka omöjlig att följa upp. Men hon lyckades, åtminstone delvis, med det. Återträffen är visserligen en rumsren och hyllad film men den har också blivit kontroversiell och föranlett en omfattande diskussion på kultursidorna. Med Återträffen har hon lyckats justera sin konstnärliga identitet från den mot lagen brytande konstnären till den seriöse filmaren.
Anna Odell kan sägas passa in i samtidskonsten med sitt socialkritiska arbetssätt. Gör hon det på rätt sätt för att passa in i konstprofilen? Enligt Anders Johansson (Aftonbladet) är det dels för enkelt (Magdalena Ribbing-etik) och dels alltför individualistiskt (konstnären som fetisch). Johansson passar på att formulera konstens credo: ”individualismen och kapitalismen måste bekämpas. Om man inte anser det, varför ägnar man sig då åt konst?” Det kan tyckas stämma om man kastar en blick på samtidskonsten. Generellt sätt har det blivit så att konstnärerna har kommit att representera samtidskonstens samhällsansvar och att de flesta kan ersättas, utan någon större förlust, av någon annan. Vid närmare påseende ser man dock att stjärnkonstnärerna inte saknas. I konsten råder ingen demokrati, några är värda mycket mer än andra och beundrade som sådana. Å andra sidan är det få konstnärer som inte skulle skriva under Johanssons credo, men konsten har alltid lyckats med att ha dubbel bokföring: myten om den romantiske konstnären är i själva verket inte någon myt utan en realitet; ”kampen” mot kapitalismen finansieras av den kulturstödjande kapitalismen.
Dan Jönsson (DN) är också kritisk, filmens ”glidningar mellan det fiktiva och det dokumentära skapar en vaghet som gör att också filmens ärende blir tvetydigt. Är den verkligen ute efter att konfrontera det förflutnas demoner, eller är den mest en postmodern lek med identiteter och realitetsplan?”
Nils Forsberg (Expressen) replikerar” ”Jag trodde ju att det var poängen med konst, att den inte måste gå ihop, att den inte behöver gå ihop, att dess ärende inte behöver vara tydligt definierbart. Att den inte är en esteticerad pamflett för konstnärens åsikter.”
Estetiken är i samtidskonsten (i motsats till modernismen) sekundär medan innehållet är det primära. Det är så man brukar beskriva konstens paradigmskifte under 1990-talet. Men det finns hakar. Samtidskonsten beskrivs och presenteras ur ett socialkritiskt perspektiv. Det är det som gäller och det brukar inte finnas någon större motsättning i de konstskapande teamen (konstnärer, kritiker, curatorer osv.): att verksamt agera i ämnesramarna ”kön, klass, hierarki, etnicitet etc.” Och onekligen finns det ganska många exempel på konstnärer som aktivit verkar ”rakt av”, man vill det och det med sin konst vilken får exemplifiera det viktiga budskapet. Men det rör sig ändå om undantag. Konstens traditioner sitter nämligen djupt, det rör sig om ett områdes identitet: ”Du skall icke illustrera utan tvärtom frammana otydllighet och poetisk obegriplighet – dock utan att förneka dina goda, men mångtydiga, avsikter.”
Om jag förstår Anna Odell rätt är hon en ”rakt av-konstnär”. Inte på så sätt att hon på något sätt skulle nonchalera form och framställning men att det inte är där sakens kärna vilar. Om sin Okänd, kvinna 2009-349701 uttryckte hon att hon ville diskutera psykiatrin. Och jag antar att Återträffen handlar om att diskutera mobbning. Jönssons funderingar om postmodern fiktion/verklighet är säkert inte objektet för filmen. Återträffen är uppenbarligen en bra film men är den också bra konst i konstvärlden? Var hör den hemma? Spelar det någon roll, kanske någon invänder? Jo, det gör det, nämligen hur den skall läsas och bedömas. Det kan ju vara så att Odell har lämnat konstvärlden för att ta klivet in i filmvärlden med en dramadokumentär. Där råder andra regler än i konstvärlden.
Aftonbladets Anders Johansson: ”indvidualismen måste (…) bekämpas”.
Låter lite som Stalin på 30-talet eller rödgardisternas käcka utrop i Kina på 60-talet, när man jagade konstnärer som inte hade ”rätt” inställning eller produktion. Jag själv har den (romantiska?) villfarelsen att det är just extrem individualism som ofta skapar de stora konstverken, och som oå i slutändan kan bli väldigt allmängiltiga, beröra många, få många att identifiera sig med verket. T.ex. van Gogh blev en stor konstnär först när han släppte missionärsrollen och gick in i sig själv, struntade i att vara till lags. Att snegla på en viss opinion när man ska skapa ett verk leder nog mest till att man deltar i en propagandistisk verksamhet istället för konst som jag ser på konstbegreppet.
Per,
Vilks, ett lysande exempel på individualism. Hans Nimis berör och är allmängiltigt och användbart.
Det är totalt hämningslöst, men skadar ingen.
Har inte sett Odellfilmen. Men dess innehåll; öga för öga…, som det skrivs om i recensioner, tilltalar mig inte.
D.Lamas hållning, att beklaga förövaren mer än offret, är mer hållbart.
Festen av Thomas Vinterberg – DOGM 95.
Kan det ha varit en förlaga, typ samma tema och iscensättning?
Oavsett, manus, regi och huvudrollskaraktär i debuten, och höjd till skyarna av filmkritikerna.
Hollywood nästa…
Underhållande. Fröken Odell tar ut offentlig hämnd mot sina klasskamrater och hyllas av kultureliten. Att klasskamraterna var i yngre tonåren och inte kunde ha en vuxenförmåga att hantera personer med avvikande beteenden är det ingen som reflekterar över (nu spekulerar jag, men jag antar att det bottnar i att Anna Odell upplevdes som jobbig av sina klasskamrater). Att hantera och uppskatta personer med avvikande beteende kräver en viss mognad. Att kräva att barn besitter den är orimligt. Filmen är därför samtidigt osmaklig och orimlig. Om Anna vill ha revansch ska hon koncentrera attackerna mot sin vuxna omgivning vid denna tid, i första hand föräldrarna, men också lärarna, skolkuratorer och andra som haft som uppgift att stödja henne. Att ta revansch på f.d. finniga tonåringar är lågt.
Quorn kallar Anna Odell Fröken. Visst är det lite kul i sammanhanget?
En kul initial oartighetstitel, säkert helt omedvetet.
Men Qurn´s sågning visar ändå på filmens oreflekterade mångbottnade story.
Han samlade undertexterna föredömligt…
Omedvetet? Du underskattar mig min vän.. Filmen handlar f.ö. knappast om mobbning (vilket hade gjort den mer förklarlig), utan om att hon uppenbarligen var illa omtyckt.. ..och skälet till detta kan man som sagt bara spekulera över.
Bara att använda orden ”fröken” och ”damen” i sammanhang där de inte behövs är ju mobbande i sig.
Så varför vara en mobbare själv?
CeDe,
Det var en mycket märklig åsikt, dessa ord kan osannolikt men möjligen upplevas som svagt nedlåtande av någon extremt lättkränkt person, men nu missar du kontexten. Du tvingar mig att vara övertydlig. Det rör sig om skolsammanhang, och Fröken kallade åtminstone vi våra lärarinnor under min skoltid.
Än märkligare att ingen har orkat argumentera mot mig i sak.
Har inte sett filmen, så jag vet inget om den specifikt.
Känns som om jag inte behöver se den- diskussioner runt ikring räcker alldeles gott.
Och att mobbingtemat diskuteras, är bara så glädjande! För visst är det precis så som jag lärt mig – det minsta samhället är familjen, och sen sprider sig ringarna och blir större och större. Ungefär? (glad)
Quorn,
Du efterlyste svar på din analys.
Jag tycker att du har rätt.
Men du missar det viktigaste – varför diskuterar man detta idag. Varför är det intressant.
Jag tror att det handlar om att nysta upp ett långvarigt socialt beteende, som pågått i århundraden. Med början för sisådär 1000 år sedan. Dvs då kristendomen började utnyttjas som en maktfaktor.
Återträffen träffar åter:
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/ulrika-knutson-odells-storverk-ar-att-hon-har-gjort-en-publikfilm-av-konsten/
Krister,
Verkar som om jag får gå och se den ändå…
Glada Cecilia,
Klart du skall se den!
Nu när kirskålen ligger i ide så bör du ha både ork och tid…*glad*.
Ladda ner den danska Festen när du ändå är på G.
”Den respekterade affärsmannen och familjeöverhuvudet Helge håller sin 60-årsfest på ett lantligt beläget hotell, dit tillrest släkt och vänner är inbjudna.
Under middagen håller sonen Christian ett tal där han avslöjar sin far som en pedofil som förgripit sig på Christian och hans syster.”
Varje familj har sin hemlighet…
((kram))
Sveriges Steve McQueen! Eller, hur var det nu igen.
*.morr,
Då måste man vara mycket långsam. Riktig, utdragen konstvideo. Det är grejer det.
Tilltaget är väl beprövat. Kunskapsutmaning gällande det existentiella språket. Hela konkokten är en tävling. I Odells fall är det en enkel omskolning av Dansk film. Bra för Svensk film, inte så hett för filmens värld. Långsam vinner!
mohammad,
Ja, faktiskt lite spännande:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Dogma_95
mohammad,
PS. Kul att se dig igen förresten!
Funderar lite – smicker måste nog vara så positivt givande, att det därmed inte faller under de 7 dödsynderna, utan nog mer under det evolutionära kanske? (glad, glad!)
Ha’re.
*.morr,
Kunskapsutmaningen? Jag måste ha missat något… (skojar bara)
Men långsam är nog så som historien är, med människo-80 års-mått mätt; vem som vinner är nog mer oklart. Kanske björndjuren? (skojar igen) (kanske)
PS. Lars har nog alldeles rätt – inte var det för att diskutera fenomenet mobbing, som AO gjorde filmen.
Å andra sidan så avdramatiserades ”det hela” lite ändå.
Så det kan va’… ; life moves in mysterious ways.
Ungefär?
Tja.. ni missar poängen. Handlar filmen om mobbning? Jag upplever (ett skitverb, men i brist på bättre..) att det snarare handlar om att om alla säger att det är så, så är det så. Dock har inte Anna själv sagt att det är så.
Om vi får tro filmen (har ni sett den?)var Anna knappast utsatt för systematisk mobbning, hon var snarare illa omtyckt, folk upplevde henne som jobbig helt enkelt. Det är iofs. djävligt jobbigt för en tonåring, men om man i någon sorts objektiv kontext är djävligt jobbig, är det inte svårt att förstå att 15-åringar har svårt att hantera det. Är det etiskt försvarbart att hänga ut dessa 15-åringar 20 år senare?
Eftersom konstnärers ego vanligtvis hindrar sådana frågor att överhuvudtaget besvära dem, tyckte jag att det var viktigt att lyfta dem. Till min oerhörda förvåning har vissa kritiker haft liknande tankar (dock drunknande i den allmänna hjärndöda hyllningskåren från ”kultureliten”).
Konstnärer klargör sällan sin konst. Men i de flesta betraktares ögon handlar Odells film om mobbning.
Dock har Anna tydligen inte själv i ord uttryckt att så är fallet och då ska det heller inte tros att filmen handlar om det som alla åskådare uppfattar att den handlar om.
Att sign Quorn har svårt att se ett samband mellan att bli mobbad för att man beter sig märkligt och är illa omtyckt, det får väl stå för honom.
CeDe,
Ja, det säger mer om tittarna än om regissören.
Och så diskuteras det här nu också hämnd.
Tabu är ju lite uttjatat, så det verkar som om det har rett ut sig lite numera. (glad)
Quorn,
Angående upplever – det funkar nog lika bra med gamla hederliga ”tror”?
När det gäller huruvida det är rätt att hänga ut, så är jag tillbaks till det gamla om att minsta samhället är familjen och sedan sprids ringarna.
Och följer man ringarna till dess yttersta kant, så hamnar man ju till slut i frågan om det är rätt att ”hänga ut” t ex krigsförbrytare efter många år. Nu finns det ju preskriptionstid för brott på mer lokal nivå, även för mord har jag för mig?
Men uthängningen är personlig, ”brottet” alltså mycket lokalt. Och borde då flyttas ner längs ringarna, till strax över familjenivå kanske?
Kanske det är det som AO vill peka på, att dessa ”brott” sällan… tas itu med? På vilket sätt det vara månde – personligt inom sig, eller mer socialt; att ställa till svars, att prata – och kanske framfört allt fundera över sitt eget beteende/sociala spelregler som inte ifrågasätts, trots att de egentligen borde vara överspelade sedan länge?
Om nu samhället varit lika långt kommet på alla plan, som det är vetenskapligt… (blink)
Fast kanske jag fel, kanske vetenskapen faktiskt står på ungefär samma nivå. Antagligen. Logisk isf.
Nej, jag har inte svårt att se detta samband. Vem har svårt att se det? Vad jag försöker säga är att det är förföriskt lätt att se sådana samband.
Jag har med avsikt använt ett enkelt språk för att få fram min poäng, men ok, för att än mer förenkla; Att markera avstånd mot sina medmänniskor och ändå kräva att bli omfamnad är förmätet, att dessutom ställa f.d. tonåringar till svars för detta är lågt. Återigen måste jag fråga: har du sett filmen? I så fall, hur objektivt? Hur mycket av dina egna känslor har du tolkat in i den?
Jag har en bekant som brukar hävda att kulturmänniskor, tvärtemot vad de själva hävdar, egentligen oftast saknar normal känslighet för mänskliga relationer. Då allt detta är ett stort mysterium för dem ägnar de sig åt kulturfrågor i hopp om att åtminstone försöka få en rudimentär förståelse för vad det handlar om. När jag hamnar i sådana här diskussioner tenderar jag att ge honom rätt.
Mitt förra inlägg var förstås ett svar till CeDe(som ni nog redan förstått).
Quorn,
Nej, jag har inte sett filmen och har heller inget intresse av att se den. Jag är privilegierad som har sluppit mobbning både som barn och vuxen. Men något fick mig ändå att gå in i diskussionen. Med facit i hand inser jag att jag inte borde ha gjort det.
Udda beteende, föranleder inte mobbing. Det är endast ett pöbelistiskt, vidrigt, uselt och helt förkastligt beteende hos de som mobbar. Såvida inte den mobbade betett sig uselt gentemot andra företeelser, ting eller människor i sin omgivning.
D v s förtjänar det. Men annorlundighet i sig förtjänar snarare respekt än hån.
Långsökta Cecilia. Måste vara jättejobbigt att ha så få vänner.
mobbe *.morr,
Jag tycker jag känner igen dig…
*.morr,
Rör inte min kompis!
De sociala demokraterna gängar sig.
Måhända tycks jag långsökt för dig, men det finns många som kan följa med i mina resonemang. (blink)
Cecilia,
Avslöja inte vilka, Cecilia!
CeDe,
Om du vågar tänka utanför din ”kompiskrets” CeDe, så klarar du det säkert också! (glad)
Förlåt Cecilia, men det tar tid. Jag tänker fortfarande!
CeDe,
Så bra!