Sålunda besökte huvudstaden och fick möjligheten att berätta om rondellhunden och dess förlängningar för rödvinshögern. En resumé återfinns här (SvD).
Jag har också varit på biograf för att se Anna Odell Återträffen. Filmen hade då vunnit sina guldbaggar och det slog mig att det måtte vara en synnerlig händelse. En debutant, som inte ens tillhör filmvärlden, kammar hem förstapriset. Återträffen konkurrerade främst med Monica Z. Den filmen är en underhållande dramadokumentär men knappast mycket mer. För att det skulle bli lite relationsdramatik fick historien med hennes motsträvige pappa skapas. Och mycket riktigt så grät han till slut, en revansch för dottern som äntligen fick sin bekräftelse. Inte precis någon mördande konkurrens för Odells outsiderfilm som passar väl in i sällskapet. Även den är en revanschfilm, mobbningsoffret som kommer tillbaka och tar över föreställningen. Revanschtemat förekommer ofta i filmvärlden och jag får säga att Återträffen fungerade väl som en sådan berättelse. Att det finns verklighetsunderlag förstärker intrycket, en ”verklig” revansch. Dock inte den första delen som är en berättelse om vad som skulle ha kunnat inträffa om Anna Odell (på riktigt) hade blivit bjuden till klassträffen (Odell säger emellertid i filmen att hon aldrig skulle ha gått så långt om hon verkligen hade blivit bjuden). Den andra delen av filmen består av intervjuer med hennes tidigare klasskamrater, antingen ”autentiska” eller genomförda med skådespelare. Klasskamraterna var ovilliga att ställa sig till förfogande vilket är ganska lätt att förstå. Rollerna var nu ombytta och allting skedde på Odells villkor. Odell understryker att hon inte är ute efter att hämnas, men revansch får man kalla det. Inte nödvändigtvis gentemot klasskamraterna: ”jag tror att det egentligen inte handlar om att jag behöver revansch i förhållande till dem. Men eftersom jag varit mobbad under lång tid så har jag kanske ett lite större behov av att känna att någon eller några tycker det jag gör är bra. Eller att jag är en bra person.” (ETC) I slutscenen sitter Odell på skolans tak, ”on the top” till tonerna av Laurie Andersons klassiker Let X=X/It Tango.
Allt det är gott och väl, mer problematiskt blir det med konstprojektet. Någon fördjupning av mobbningsfenomenet blir det inte. En sådan analys är lämplig i ett konstprojekt men är svår att få plats med i en relativt traditionell spelfilm. Som jag ser det är Odells konstprojekt (även om hon inte tänkt sig det) att hon lyckats skapa en kritikerrosad film som har gett upphov till en omfattande debatt. Framför allt har diskussionen handlat om hur man skall uppfatta balansgången mellan fiktion och dokumentär (t ex Dan Jönsson, DN). Och just där hamnade intresset den här gången, någon diskussion om mobbningen lär det inte bli.
Sanna Rayman är en bra tjej.