Idag hade jag planerat att skriva något om svårigheten att skilja mellan konst och värld, mellan fiktion och verklighet. I förbigående tänkte jag nämna mitt RH-projekt som i långt större utsträckning uppfattas som verklighet än som fiktion. Man får trots allt hålla fast vid att konstens yttersta konsekvens (som konst) handlar om ett estetiskt omdöme. Emellertid inträffade idag ett oväntat ”bombinslag” (snarare det än ”bombnedslag”). Tyvärr kan jag inte lämna några närmare uppgifter om föremålet, dess tillkomst eller visa det på bild men det är välgjort och ser synnerligen suspekt ut. En helt omedveten skulptur vars uppståndna konstnärliga värde inte är försumbart. Den traditionella formen, att betrakta objektet med ointresserat välbehag får dock ersättas med intresserat obehag. Ett tillstånd som uppnår konstens domän när det plötsligt förlorar såväl intresse som obehag och igen, placerat i en konstkontext, blir möjligt att studera utifrån det ointresserade välbehaget. Ofrånkomligen, får man tillägga, iscensattes en omfattande relationell estetik som säkert har verkat irriterande för många av de inblandade och drabbade. När tiden har gått kan man tillägga ”se konsten”, men vi får vänta ett tag innan vi är där.
Vad jag hade tänkt skriva skall jag trots allt också skriva. Det handlar om en händelse som delvis utspelar sig i samma kommun. Jockum Klenell visar en fint fotografi på Liljevalchs vårsalong.
116. Okänd
Denna rutschkana fångad vid Kvickbadet i Höganäs kan, ytligt sett, verka som en helt vanlig rutschkana. Så trodde fotografen. I själva verket har han avbildat en offentlig skulptur Tid från 1998 av Lone Larsen. Under dessa omständigheter borde han ha inhämtat tillstånd av konstnären för att offentliggöra sin bild. Sedan readymaden gjorde sitt inträde i konsten och även i den offentliga får man se upp när man fotograferar. Varje avbildat föremål kan vara ett konstverk. I Klenells fall kan man framhålla att hans foto har ett egenvärde och att det är en omedveten bearbetning av en annan konstnärs verk. Men ingenting är klart inom det här området, de juridiska bildrättigheterna ger ständigt upphov till besvärliga bedömningar om var gränsen skall gå mellan stöld och ett nytt verk.
Borde inte industridesigners kunna hävda att de riktiga rutchbanor de designat är konstverk och därmed ge sig på en enorm mängd amatörfotografer?
Man får fotografera, problemen uppstår vid publicering. Jag antar att designers kan åberopa rättigheter vid återgivning av föremål som inte är publika. Sådant som t ex broar och byggnader ingår i det publika och jag utgår ifrån att designers och arkitekter inte har några upphovsrättigheter vid bildåtergivning.
Allt gott till dig min vän!
Men har de ställt godset/prylen utomhus där alla kan se det får de väl ändå skylla sig själva om det blir en bild i tidningen?
Om man inte närmare känner till omständigheterna skulle man kunna tro det. Men det är lite mera komplicerat än så.
Nåt så här då ungefär, Lars Vilks.
http://m.youtube.com/watch?v=GLDvtpSC_98&desktop_uri=%2Fwatch%3Fv%3DGLDvtpSC_98
Lars Vilks,
I somras byttes det spår på stambanan som jag bor nära. Enastående maskiner och procedurer att göra detta. Jag var framme med kameran i flera dagar och tog många bilder på hur det gick till.
Normalt får man ju inte gå in på industrier och fotografera deras processer men här kunde jag ju stå vid sidan om och följa förloppet. Mitt svar om någon hade protesterat mot min fotografering hade blivit: ”Då får ni hålla på inomhus eller bakom en plankinhägnad.”
Samma sak borde ju gälla denna rutschbana när den står väl synlig på allmän plats där alla kan se den.
Tidigare har man resonerat som du angående offentliga konstverk. Men numera har konstnären rättigheterna. Kom dock ihåg att det inte finns något fotoförbud. Det handlar om hur och var bilderna publiceras.
Är verkligen spårbyte på stambanan att betrakta som offentliga konstverk?
Mallarme’ sade att allting finns till för att skriva en bok; I dag finns allting till för att ta ett foto.
– sade Susan Sontag till Gurun Gudrun.
CeDe,
Ja detta spårbyte överträffade de allra flesta evenemang som jag har sett i mitt liv. Jag fyller 69 i år. Någon slags konst var det nog?
Rune,
Underbart, det är bara att gratulera. Många får betala dyrt för att komma i närheten av en konstupplevelse.
Fast har man förmågan att kunna se så finns de egentligen överallt omkring oss, helt gratis.
God konst i all ära. Men det går dock inte upp mot en god middag med ett gott vin och en god vän.
Lite olika saker/..behov kanske?
Men om du tycker att det finns en jämförelsefaktor – så är jag inte den som är den.
Ha’re!
Cecilia,
Din kommentar var befogad. Men för mig står alltid den mänskliga kontakten över den materiella.
CeDe,
”över”?
Cecilia,
Ska det vara så svårt. Jag är ingen materialist, gillar människor mest. Nog sagt om detta!