1448: Konstens etik, lätt att krångla till

För några dagar sedan hölls i P1 (Filosofiska rummet) en diskussion om Konstens frihet och vad denna har för etiska dimensioner. Deltagare var de två filosoferna Jeanette Emt och Nils-Eric Sahlin samt konstnären Carl Michael von Hausswolff. Det blev inte särskilt lyckat. Som ofta är fallet har filosofer svårt att uttala sig om konst eftersom de sällan har någon djupare inblick i ämnets empiriska delar. Och Hausswolff är minst av allt någon konstteorietiker. Först blev det ett långt tragglande om Hausswolffs målningar med aska från ett koncentrationsläger. Var det ett bra eller dåligt konstverk? Att filosoferna tyckte, hjälpte föga och inte heller deras idé om att Hausswolff lika gärna kunde ha använt cigarettaska. Hade man velat ha ett svar kunde man ha ställt frågan hur konstvärlden har hanterat verket. Och svaret på det är att det gick tämligen hyggligt för Hausswolff. Inget enhetligt bifall men räddningsplankan var given: Vi bör påminna om Förintelsen och dess offer, något som väl matchar den kränkning som hävdades på vissa håll.

Vad är etiskt försvarbart i konsten? Det kom man in på och även här kunde man ha vänt sig till konstvärlden och dess stränga regelverk. Den som bryter mot detta blir med omedelbar verkan marginaliserad. Framför allt kan man se hur smidigt etiken löper i de större utställningarna där curatorn är garant.

Jeanette Emt nämnde också några konstnärer som hon menade ägnade sig åt tvivelaktig moral. Chris Burdens performance från 1972 Dead Man, i vilken han har placerat sig på en väg under ett skynke med två signalljus framför sig. Är ett sådant risktagande försvarbart? Men det blir inte fullt så dramatiskt om Emt hade gett ytterligare detaljer. Man får ju först intrycket av att han har lagt sig mitt på en större väg. Så är det inte, han placera sig alldeles intill utsidan av en parkerad bil i en parkeringsruta. Passerande bilar brukar inte köra alldeles intill parkerade bilar så risken var inte så stor som man först skulle kunna tro. Och platsen låg alldeles utanför avantgardegalleriet Mizuno Gallery. Konstvärlden var alltså bara ett par steg bort. Emt tog också upp Santiago Sierras tatueringsprojekt från 2000 där han mot ersättning lät tatuera en rak linje över fyra heroinberoende och prostituerade. Även här kunde lite mer information ge en klarare bild. Ersättningen motsvarade en heroindos, deras taxa för sexuella tjänster belöpte sig till ungefär en femtedel av den summan så de fick alltså hygglig betalning. Santiago Sierra är en smula kontroversiell i konstvärlden men inte mer än att han har en ranking på 147. Den etiska dimensionen försvaras med att han visar upp en dyster verklighet för konstvärlden och ger dem möjligheter att göra något åt saken, vilket de naturligtvis inte gör. Men de har fört en etisk diskussion om man bör göra sådant. Och det kan man alltså – som kvalitetskonst.

Men som sagt, skall man diskutera konstens frihet och etik bör man inte vända sig till den enskilde konstnären som sällan kan formulera sig i allmängiltiga termer. Istället kunde man enkelt lägga fram konstvärldens etiska riktlinjer vilket inte bereder några större svårigheter att bestämma.

Chris Burden Dead Man 1972