1815: Energiska sprätthökar

Några av de intressanta ämnen som virvlar runt i Den aktuella debatten är partiskhet och våld som politiks metod. ”Den aktuella debatten” är egentligen inte alls aktuell. Det är samma skiva som vevas om och om igen, scenariot ändras genom att några händelser läggs till. Men budskapet är detsamma: rasismen kommer mer och mer. Just nu är det nynazisterna (dock ständigt uppblandade med allt som kan förknippas med möjlig rasism) som är på tapeten. Lena Sundström (DN) har skrivit en liten berättelse där hon jämför rökning med att ha åsikter. Den intellektuella nivån och slutsatserna var kanske bättre förr. Antagligen eftersom det idag gäller att komma till skott så snabbt och enkelt som möjligt. Hamra på och banka in, till slut skall det gå som ett rinnande vatten.

Kajsa Ekis Ekman (ETC) fyller på med en romantisk berättelse om hur ungdomarna på vänstersidan lyckades stoppa nazismen under 90-talet genom att agera utomparlamentariskt. Statsvetaren Jan Jämte har skrivit en avhandling som bygger på den tesen, men det är en tämligen tvivelaktig teori. Det finns för övrigt inte så mycket att driva bort eftersom nynazismen inte har fått ihop mer än ca 0.01 % av väljarna. Som våldsbenägna extremister kan de ändå vara farliga men det är annan historia. Men Ekmans artikel har ett annat syfte nämligen att ringa in de verkliga rasisterna som nu alltså utgörs av de borgerliga liberalerna. I och för sig är det en inskränkning gentemot den redan många gånger framlagda övertygelsen att Alla är rasister.

Avsaknaden av seriös analys och ointresset för kunskap får man stå ut med. Men rolig läsning är det. Förr var vänstern intellektuell men sådana företrädare tycks antingen ha flytt fältet eller visat sig oanvändbara i twitterns tid.

Alice Kassius Eggers (Aftonbladet) tar upp ett hett ämne: Våldet som politisk metod. Man förstår att hon vill försvara det och den metod hon använder är att missförstå det som har sagt och samtidigt bli sofistisk. Har vi inte krig? Osv. Konklusionen är att om man känner tillräckligt starkt för något (som hon och andra tycker) skadar det inte med lite våld.

Man kan, om man har lust, turnera lite Foucault. Normen är antirasismen. Men för att normen skall framstå som norm är det nödvändigt att luta sig mot de utstötta som sålunda får definiera normens identitet. Sedan kan man fråga sig varför normen alltid tycks bestå av sprätthökar?

Så var det partiskheten. Skall man vara opartisk eller vinklad? Svaret är givet, idag gäller att man skall vara starkt vinklad. Man kan försvara detta med en enkel retorisk formulering som nästan alla kan skriva under: ”Jag är partisk när det gäller sexism och rasism. Jag är partisk när det gäller orättvisor och maktmissbruk” (så uttryckte sig Dror Feiler). Själklart nog blir det besvärligt om man försöker sig på att definiera blomsterspråket. Men det blir inte tid och intresse för sådana futiliteter.