Det har blivit populärt och är så välment och kärt – att anordna demonstrationer mot nazism och rasism. Tanken kan knappast vara att sådana arrangemang skulle minska de högst 0,01 % av befolkningen som sympatiserar med nazistiska idéer eller att ”rasismen” (som nära nog betyder allt – även antirasist är ett rasistiskt beteende) skulle bli mindre genom dessa kollektiva utloppsövningar. Kanske är det känslan av gemenskap ett alternativ till fotbollsmatcher (alla är inte sportintresserade), kanske övertygelsen av att göra världen bättre.
Det tycks vara ett tecken i tiden att när tidigare ropen skallade ”islamofob” skallar de nu ”rasist”. Vad månde komma härnäst? För så är det, efter en tid visar det sig att formen vida överträffar innehållet (som i regel är av banal natur). Skall demonstrationerna fortsätta i nuvarande takt är det förmodligen nödvändigt att mera genomgripande omvandla dem till markanta karnevaler, eventuellt med balettinslag.
Ju enklare, ju simplare. Jag skrev för en tid sedan om Daniel Kahnemans bok ”Tänka, snabbt och långsamt” Det senare alternativet har tills vidare gått i idé.
Ja, vilket makabert spektakel. Men alla totalitära rörelser, vill ju manifestera sin absoluta makt. Som de inbillar sig.
Föreningslivet ha ha… Då tänkte jag på studiecirklar. Ack, vad fel jag hade.
Det är ändå en ganska oskyldig fritidssysselsättning. Vissa sjunger i kör, andra går till schackklubben och vissa går ut och manifesterar mot något.
För mig låter det ganska mysigt. Man samlas och målar banderoller, lär in nya slagord och sedan förenas man i en varm gemenskap på gatan och efter marschen går man slutligen hem och dricker kaffe hos någon särskilt framstående antirasist eller varför inte på ett bokkafé med uppbygglig litteratur?
Vissa häcklare påstår att detta är själslig onani men om människor blir lyckliga av det så varför tycka illa därom?
Lätt för de skattebefriade att hålla sig med så generösa omdömen.
Tycker du det samma, om SMR:s och SvP:s manifestationer, Lars.
Exempelvis de vid Kärrtorp,i en hovrätt och utanför tidningsredaktioner med blågula frihetsband.
Fredaxmys, helt enkelt.
Jaja, jag är tydligt en dålig människa med dålig karaktär. Men det fanns något mer i Vilks ironiska skrift som gjorde mig lite beklämd. Man kunde skönja hans egen längtan efter gemenskap och frihet.
Hans Vildegren,
Nja, jag beskrev fredliga demonstrationer där ingen är mer beväpnad än med plakat och slagord.
Sådana är viktiga för vår själsfrid och känslan av att vi står på den rätta sidan.
Det var nog ett tag sedan demonstrationer var familjevänliga, snarare ser det ut så här som i Malmö.
http://www.avpixlat.info/2014/03/17/al-qaida-demonstration-i-malmo/
”Rätta sidan”, Lars. Jag trodde du ironiserade. Du kan väl inte på allvar mena att de är mer fredliga, än SMR:s och SvP:s manifestationer. Och vem har rätt att döma ut andras rätt, som är jävig. Men nån idyll är det inte, som du framställer det. Det är aggression och provokation, vad du än säger.
”Ju enklare, ju simplare. Jag skrev för en tid sedan om Daniel Kahnemans bok ”Tänka, snabbt och långsamt” Det senare alternativet har tills vidare gått i idé.”
Vilket får mig att tänka på en annan bok – Erich Fromms To have or to be? Läste om den härom året, den står sig.