1820: Kränkthet och rasism som etablerade genrer

Verksamheten inom de ofta sammanfallande kränknings- och rasistfälten är utan tvekan etablerade genrer. De formella inslagen i rasistfältet som indignationen, den moraliska tonen, sarkasmen mot de oförstående och omedvetna, ”forskning visar” osv. är återkommande inslag i en alltmer förutsägbar berättelse. Tyvärr, får jag säga, är stil- och formutveckling inte särskilt påfallande och långt mindre medvetenheten om att befinna sig i en ständigt upprepad berättelse. Kränkningsberättelsen är något mera korthuggen eftersom den utgår från att den kränkte skall bevisa sitt tillstånd genom emotionell reaktion. Fortfarande gäller regeln att den kränkte äger företräde genom att just vara kränkt. Dick Harrison skriver i Neo om vad han har drabbats av när han presenterar fakta. Påtalandet av dåliga kunskaper eller framläggandet av saklig forskning hindrar inte på något sätt känsliga människor att bli kränkta. När han t ex i sina böcker om slaveriet påpekar att afrikanska kungar deltog blev han kallad för Afrikafientlig och rasist. Ingen av de kränkta hade läst hans böcker. Det sistnämnda är nog så intressant. Eftersom kränktheten är helt subjektiv går det utmärkt att förhålla sig helt subjektivt till fakta och alltså även strunta i sådana småsaker. Nå, alla dumheter går inte genom men även de värsta påståenden om kränkthet behandlas med omsorg och respekt.

Hela denna industri är ett system med våldsam inflation främst beroende på att genren inte utvecklar sina former. Det skulle t ex vara tid att införa grepp som ”moderniserad kränkthet/rasism” eller ”neo-kränkthet/rasism”. Upprepning är att göra ledan till följeslagare och har naturligtvis konsekvensen att det som sägs blir en simpel kliché.