Det kan inte hjälpas. Fallet Dan Park har ett principiellt intresse. Frågan är på vilka villkor man kan vara konstnär och vilken roll konsten skall spela. I Sydsvenskan tuggar Patrik Svensson fradga när han kommenterar Park. Han får för sig att Park slutade att vara konstnär för två år sedan. Emellertid är den inkvisitoriska teologin inte den bästa utgångspunkten för konstteoretiska bedömningar. Svensson uttrycker inget annat än att han inte är förtjust i Parks konst men konstnären förblir naturligtvis konstnär och Svensson avvisande fungerar istället som en bekräftelse på detta faktum. Svensson kunde ha sagt att konstvärlden föga aktar Park och att hans konst möts med största skepsis eller avsky av dess tongivande medlemmar. Svensson har egendomligt nog fått för sig att Park skulle röna uppskattning i konstvärlden och skriver att han nu hoppas att detta skall ändras. Som sagt, Svensson är upprörd och när han hastigt skriver att ”ett hatbrott är ett hatbrott även om det kallas konst” kan man kontra med att är en pissoar en pissoar även om man kallar den konst?
Marin Aagård (Aftonbladet) är smartare. Han understryker att Park förmodligen är den första svenska konstnär som har hamnat inom lås och bom på grund av sin konst. Ja, det är inte vanligt och vill man spetsa till det kan man säga att på senare tid har Sverige och Ryssland utmärkt sig genom att frihetsberöva konstnärer som protesterar mot etablissemangets politik. Aagård som någonstans ser att den vilda friheten äger något sympatiskt får dock avvisa Park som medspelare i det högerextrema lägret.
Men det finns lite mer. I konsten har man hamnat i det något besynnerliga läget att konsten hyser ungefär samma politiska korrekthet som etablissemanget, konsten blir alltså en statens tjänare vilket är något man inte är van vid (ännu lustigare att armkroken med staten utgörs av högersidan). Av tradition har konsten alltid befunnit sig i opposition mot de solida konventionerna men nu tycks det som om att granska makten har mist sin sälta. Om man antar att Parks intresse, för att inte säga besatthet, ligger i att utmana det politiskt korrekta, kan det förefalla att vara ett rimligt konstprojekt även om det naturligtvis kolliderar ofantlig med konstens rådande konsensus. Han strör omkring sig otidigheter av värsta sort och gör sig omöjlig i de flesta konstkretsar genom att konstant ge sig på de politiska ideal som föresvävar konstvärlden liksom världen utanför.
Hur mycket Park har trasslat in sig på den högerextrema sidan kan jag inte avgöra. Att han blir påhejad därifrån är ett faktum. En uppenbar svaghet i Parks produktion ligger i att hans konst illustrerar, det är självklart vad han menar även om han kan få fram en del fyndiga vändningar i sina alster. Som en särdeles upprorisk performance kunde hans projekt framstå som något mer än så men det är tveksamt om Park tänker i sådana banor.
Det finns en hel del konstnärer som har haft fel politisk inriktning och som har gett uttryck för sådana ståndpunkter i sin konst. Man kan erinra om Marinetti och Ezra Pound som hyllade Mussolini eller Dali som beundrade Franco. Samtliga har blivit storheter i konsthistorien. Emellertid brukar estetiken rätta sig efter den moral och den politik som generellt gäller i konstvärlden. Men som sagt, den saken har blivit problematisk med konsten, staten och kapitalet i armkrok: O konst, var är din udd?
Om man applicerar den institutionella konstteorin på Dan Parks så kan man väl inte säga att Dan Parks konst är konst och därmed är Dan Parks inte konstnär.
Inte än i varje fall – det är fortfarande pissoar.
Krister,
Jo, det är ingen tvekan om det. Park omtalas även av sina kritiker som gatukonstnären, en etablerad genre och han har även behandlats i akademiska texter. Man skall komma ihåg att kraven för att vara konstnär enligt den inst teorin är minimala. Det räcker med att t ex några föräldrar sätter upp sitt barns teckning på kylskåpet. Men som jag om och om igen får tjata: Det är kvalitet som intressant, inte klassificering.
Det är det jag tidigare har sagt Lars Vilks. Att den nya konsten formas i strid mot PK-ismen.
Det är den enda konsten idag, som är nydanande, och är i ”opposition mot de solida konventionerna.”
”…konsten blir alltså en statens tjänare vilket är något man inte är van vid…” ”Av tradition har konsten alltid befunnit sig i opposition mot de solida konventionerna men nu tycks det som om att granska makten har mist sin sälta.”
”…med konsten, staten och kapitalet i armkrok: O konst, var är din udd?”
Du svarar själv på det. Det som tidigare var ifrågasättande, har nu blivit etablissemanget. Sältan och udden finns just hos det avantgarde som provocerar och ifrågasätter denna PK-makt. Såväl inom politiken, som inom konsten. Det är där som framtiden finns. Som hos dig Lars Vilks.
Det som balanserar på gränsen till det lagliga. Och det är något annat idag, än det var -68. Nu är det dom som behöver ifrågasättas istället. Och i detta nya, är du, och dina rondellhundar en viktig del.
Av ren nyfikenhet; hur ser din syn på kvaliteten i Dan Parks alster ut?
Vad bedömer du?
Kompositionerna?
Ironin?
Provokationerna?
Mycket mycket spännande att få ta del av hur du ser på Dan Parks konst.
Konstvärldens bedömning av Parks verksamhet ger honom idag ett lågt betyg. Det har varit högre men aldrig betydande. Om man ser på bedömningskriterier kan man säga att hans politiska collage ibland är fyndiga men knappast mer än så. Det är en väl känd genre. Intressantare blir det att se honom utifrån konst som politisk aktivism. Man kan jämföra med Pussy Riot som inte har särskilt mycket att komma med ifråga om form. Ändå har de fått ett stort gensvar från konstvärlden och hamnat på listor över de tio bästa konstnärerna. Det är alltså själva tilltaget, handlingen som bedöms. I Parks fall blir det inte många poäng han samlar eftersom hans politiska aktivism går tvärs emot konstvärldens politiska agenda.
Med andra ord bara konst som politiserar mot högern har förutsättningar att bli stor konst?
Sant CeDe.
Likriktningen idag är näst intill total. Därför heller ingen glöd i konsten mer.
Konsten är idag idag inte till för att oroa längre. För det är FÖRBJUDET. Den är endast till för att roa idag. Och då enbart likriktarna och det politiska PK-etablissemanget.
Allt går idag ut på inbördes ryggkrafsande i mittens rike ala´ sovjetica.
Jeg er helt enig, men hva er kvalitet når det kommer til kunst? Godt håndverk kan være viktig, likeså en personlig tilnærming. Men har kunst noe med vår forståelse av verden og virkeligheten å gjøre utover det materielle? For meg virker det som det eksisterer en estetikk, også i kunsten, som ikke lar seg forklare via en naturalistisk tilnærming til virkeligheten. For hvorfor skulle estetikk eksistere dersom det ikke var en grunn til det?
Du är nog något på spåret CeDe.
Inge,
”For hvorfor skulle estetikk eksistere dersom det ikke var en grunn til det?!”
Bra… fråga. Tack Inge!
Det är varken du eller jag som i praktiken bestämmer vad vi tycker är kvalitet i konsten. Jag har, som du säkert har förstått, intresserat mig för de kriterier som gäller i konstvärlden. Och det är relativt lätt att se vilka dessa är. Estetiken är inte längre något avgörande kriterium och det finns problem med den. Frågan om vad som är ”konstestetik” och inte bara estetik i allmänhet är ytterst komplicerad. Och i samtidskonsten är det inte fråga om någon naturalistiskt tillnärmande, fortfarande gäller regeln om otydlighet och poetisk frihet som skapar utrymme för att beröra sådant som du kallar för ”förståelse av världen”.
Inte för mycket och inte för lite, det ska beröra men helst inte förstås. Då är det konst.
Om allvar är den enfaldiges sköld så kan väl då sägas att konst är/var den fattiges vapen, och lite rasistiskt.
Rasistisk eller ej – det är nog inte frågan för ”konsten”. Även om vissa tror det (glad).
Precis som att det används som… vapen, utan urskiljning, utan urskiljning, utan urskiljning, utan urskiljning. (ännu gladare)
Tänker den i kvadrat enfaldige jag.
Snarare tänkte jag odemokratiskt då rätt politisk inriktning tycks vara ett måste för att kunna göra karriär i samtidskonsten.
Är det kanske därför RH inte har mottagits med ovationer från konstvärlden då målet för kritiken är vänsterns favoritkramobjekt islam.
Klart att det handlar om det Cecilia. För det är det som spränger dagens konst, oavsett hur man ser på det.
Därför ger sig PK-etablissemanget också på detta, för att det är provocerande mot deras trygga ramar.
Det är ju bra för PKisterna att kunna kväsa allt nytänkande med detta R-ord. Tycker dom.
Hans Vildegren,
Hans, Hans… och Hans. Och Hans en gång till, för säkerhets skull, om nu någon skulle ha missat att jag inte bara riktar mig till dig?
Eller är det ”nya” de som tjatar om PK? Tiden är kort… Rätt tjatig, eller hur?
Konsten handlar nog om de som lyfter blicken. Från b la det sk PK-diket, som alla debattanter rullar sig i… av en eller annan anledning (blink, blink)
Du själv ser rätt ordentligt lerig ut.
Hans Vildegren,
PS. D-ordet då? Det står sig nog? (blink)
Cecilia,
Tyvärr avslöjar dina kommentarer att du inte ids hålla dig uppdaterad i nutidsproblematiken utan föredrar att svara med vilda gissningar baserade på dina egna fantasier.
Det blir inte så intressant.
Den som sa’t han va’t
Jag inkluderar gärna en viss herr Vildegren i den vilda gissningsleken. (myten om Politiskt Korrekt har jag aldrig gått på)
Bäste herr Vilks ger också sitt tysta samtycke och samma resultat, med sina reflexmässiga repetitioner i inläggen.
Ja, CeDefieringen trendar alltjämt i bredbandsbolagens tysta övertag av den svenska tjälen.
Det är den enda konspirationsteorin med synliga resultat.
Släpp renarna på bete; Nåjdens jojk klingar åter fritt bland dvärgbjörkarna;
Längre söderut: Kulningen trillar över sjön i i den stilla sommarskymningen – folk och fä i skogen, av alla raser, rörs till tårar; med en suck.
(det är så vackert)
Jag gör som du säger, Cecilia, men du ser det inte, som CeDe påpekar. Och jag visar just på denna PK-leras negativa gyttjesug. Och jag väljer en helt annan väg. Frihetens väg. Och om CeDefiering = vår, GG. Härligt, underbart i så fall. För det märks att den oCeDefierade tjälen släpper.
Nej, men man kan ju inte lyckas jämt.
Renarna är dock alltid fria, jojken likaså. Nu önskar vi bara att ordet släpps fritt också.
Sant, CeDe.
http://m.youtube.com/watch?v=lGWv_WkdawU
Pingback: Schubert: Impromptu in G flat Op. 90 No. 3 « Snaphanen
Ja, när ska syndarna vakna…?
Ja, jag säger samma sak, Cecilia från Cecilien. (blink, blink)
Hans Vildegren,
Du är kul du ”Hans”. (glad)
Jag tror mer på CeDehusregler, än Cecilianska hederskodex. (glad) *ler*
Tack Snaphanen – underbart!
Bare for å oppklare en eventuell misforståelse – når jeg nevnte naturalisme mente jeg naturalisme i filosofisk forstand, og ikke naturalisme slik vi kjenner den fra kunsthistorien. Jeg mener å se at det finnes et forhold til estetikk i alle kulturer og dypest sett i de aller fleste mennesker. Dette er en uutdannet estetikk, men den er likevel egnet til å legge hodet mot skulderen i en slags hengivelse, stillt overfor kunst. Estetikk er slik sett innebygget i oss. Det du skriver om at kunst lager et rom med poetisk betydning gir mening for meg.