”Sedan 1980-talet har samhället varit på väg bort från den senmodernistiska, romantiska synen på konstnären som ett snille, höjd till ett plan bortom vardagen”, skriver Jens Liljestrand i en artikel (Expressen) om Kristina Lugn. Jo, vi har hört det åtminstone sedan den postmoderna dekonstruktionen på 1980-talet. Det världsfrånvända, gudomligt inspirerade konstgeniet har inte många anhängare idag. Men frågan är om så mycket har ändrats. Vad som fortfarande är kvar är konsten och den uppfattas av nästan alla i konstvärlden som genialisk i sig. Den upphöjda andliga konstupplevelsen har förlorat sin charm men det hindrar inte att man tänker sig att konsten där lika nödvändig som tidlös. Och alltsedan den på allvar trasslade sig in i politiken är den det rekommendabla alternativet. I kretsarna som ägnar sig åt konst som forskning kan den utvinna kunskap som vanlig vetenskap inte förmår. Kort sagt är den genialisk, så genialisk att även om inte ett enda exempel på konstens politiska potential eller något som helst gångbart forskningsresultat så är den upphöjd över all kritik. Konstens glans sprider sig naturligt nog till utövarna om än man får formulera deras förträfflighet i andra termer.
Till synes är det modernistiska avantgardet (som garanterat tillhandahöll genier) bortsopat till förmån för den postmoderna öppenheten och avdramatiseringen av geniets gudomlighet. Likafullt är det nödvändigt att konsten tillhandahåller sin avancerande spets. Och det är dessutom en förväntan att denna skall kunna producera något radikalt överskridande. Som konsten har sett ut en tid har vi två kategorier av konstnärer som företräder överskridandets dynamik. Dels de etablerade stjärnorna som redan har visat sin styrka men som dessutom förmår att dröja kvar i den högsta divisionen och dels emerging artists som framträder i en aldrig sinande ström. Men det står också klart att det vi har kunnat se under det senaste decenniet är variationer på redan kända trender (t ex relationell estetik, socialkritik, konst som politisk aktivism, konst som forskning) varför det mest påtagliga är kvantifieringen av den internationella samtidskonsten.
Något måste göras (detta gäller hela tiden och konstvärlden är pinsamt medveten om det) och ett färskt exempel är Kungliga Konsthögskolan som nu (under rubriken Normalcy) slår ett slag för konst som forskning rekommenderat från en hittills svikande marknad.
”På vissa platser på planeten, som Stockholm, framstår konstnärlig forskning som en klar alternativ källa till resurser åt konstnärers utveckling och framtida försörjning.”
Som slagkraftigt alternativ avfärdar men den traditionella forskningen som intern och alltför begränsad. Annat alltså med konsten som kan tillhandahålla: ”DDD: differens, debatt och dispyt?” Man utlovar en vild uppgörelse med normen och det politiskt korrekta.
Som i alla reklamerbjudande som verkar lite för bra finns det alltid några finstilta klausuler. I det här fallet behöver det inte ens skrivas ut. Har man bjudit in Dan Park som hamnat bakom galler för att ha utövat DDD på ett politiskt inkorrekt sätt och som garanterat står utanför Normalcy?
Tänkte väl det. Den internationella samtidskonstnormen är sträng och hård och Normalcy håller dem alla i tukt och förmaning.
Ett skepp kommer lastat alltså…
”Har man bjudit in Dan Park som hamnat bakom galler för att ha utövat DDD på ett politiskt inkorrekt sätt och som garanterat står utanför Normalcy?”
Hur var det nu med kvaliteten i konsten?
Om Dan Park uppfyller kriterierna för att kallas konstnär precis som ett barn som hänger upp sin teckning på kylskåpet, enligt den institutionella konstteorin, så kan väl inte Normalcy bjuda in vartenda DDD-barn.
Krister,
Nog inte den bästa retoriken att dra till med barnjämförelsen. Det brukar man ofta komma med när provokationen är ett faktum: ”det där kunde ett barn ha gjort”. Park är inget barn och hans konst har tidigare uppmärksammats seriöst. Nu har han hamnat i en situation som helt medvetet berör konstens gränser. Det är ingen barnlek. Hans konst har, enligt konstvärlden ingen hög kvalitet, men det gäller även för Pussy Riot.
Ja, det var just bristen på kvalitet som hinder för att bli inbjuden i de finare rummen jag ville poängtera.
Säkert tillhandahåller hans ”konst” även allt för mycket DDD för att bli insläppt av den anledningen också – med all rätt.
Jag känner inte till att Dan Parks konst har uppmärksammats seriöst tidigare och det vore intressant att höra vad den bestod av.
Jag kan inte svara dig direkt och exakt men det har gjorts ett universitetsarbete om honom. Texten har publicerats som ett inslag i en bok. Jag läste den för något år sedan (den fanns på Höganäs bibliotek) men kommer inte riktigt ihåg mer än att jag blev förvånad över att Park fått en så genuin behandling som i det hela var positiv. Det har också gjorts en film om honom. Sammanfattningsvis kan man säga att han hade bättre rykte förr.
Ryktet är som anden på vattnet. Vakar över tiden, som sanningen är.
Ærlig talt svensker, hva er det dere holder på med? Sette en kunstner i fengsel fordi han henger opp bilder på el-skap?
Det politisk korrekte er kvalmende nok i Norge, men dere svensker virker bedøvet.
Er det noe i drikkevannet?
Ragnarök pustar och frustar utav liv. Det enda liv, som livet ger. Kort är vår blivelse. Kommer sköljande och går, med vågen oss bort. Allt det gamla, blir lera för vår väg i mangrovieträskets våta klafs. När Gudomlighet försvunnen är, blir träsket vår framtidsgud, förklädd som den är i grånadens forcerande framtidsljus, där diset blir vårt sanna liv, av mörka etersteg.
The Shipper,
Hvis alt er ingenting – hvorfor bryr du deg om å svare?
Ti, og la oss som tror at det finnes sannhet fortsette å undersøke virkeligheten.
Lars Vilks,
Jag är inte helt övertygad om att det inte hade gjorts försök till rättslig prövning av dina rondellhundar (som hets mot folkgrupp) om du hade presenterat dessa för första gången idag, 2014.
Särskilt efter Parks fällande dom.
Vad tror du?
Sannhet finns, men vägen är lång, mycket mycket lång, som evighetens spår i oändlighetens svärta. Tiden däremot är där denna sanning når, om marken spricker när vi går.
Samhällskvaliteter i konsten hänger ju alldeles förbundet samman med samhällsutvecklingen i övrigt. Om jag förstått Lars rätt?
Och det låter väl logiskt?
Konst som dekorativt dito, lever ett liv för sig själv. Numera är ju allt sammanblandat-med-vardaglig-nutidskonst i form av IKEA-vitt, Corbusier och nutids-funkis – ja, det är rent utsagt…en än mer tröttsam mainsteam än annat som nyss var mainsteam…
Och politiskt är det nog inte samma som förr? Något har hänt. Spännande. Tycker jag, (glad)
Vågen är lång så klart. Men inte svart väl? Och säkert oändligt.
Ser lite mörkt ut just nu. Ha hopp.
Från graven,
Vilks Muhammed som rondellhund är INTE hets mot folkgrupp. Det är inte hets mot folkgrupp att varken rita av jesus eller muhammed. Att folk blir kränkta är en helt annan sak. Dom som blir kränkta tycker inte att muhammed ska avbildas, oftast inte alls, men speciellt inte som en rondellhund. Jag tycker inte folk som kränks av Vilks Muhammed är riktigt västerländska. Det är en liberal fråga. Synd att folkpartiet inte tagit upp den mer aktivt, utan lämnar över frågan till SD.
Självklart är det inte hets mot folkgrupp.
Men det hade väl knappast hindrat en åklagare att i en stund av svaghet falla till föga för det enorma trycket från en viss sektor av media; public service inkluderat.
RH har anmälts för hets mot folkgrupp men friades.
Cecilia. Mörk är vår verklighet, om inte marken spricker djupa sår av hopplig outsägbarhet. True liberal true too.
The Shipper,
True säger kanske Bill snart?
Anmäld, ja. Men gick det till rättegång?
The Shipper,
Så vitt jag förstår finns inget objektivt giltigt svar på frågan om livets mening, om en yttersta sanning, och inte heller någon objektivt giltig beskrivning av det område som överskrider medvetandet. Därför är varje formulering av mening, sanning och transcendens en myt som vi skapar för att besvara det som aldrig kan besvaras. /GG
I konsten finns en spänning mellan det i rummet och tiden närvarande objektet och den evighet som skulle göra konstverket och dess strävan överflödig. På samma sätt som myten försöker konstverket formulera det obeskrivbara. /GG
Spot on. Fast… försöker?
Jo men det är INTE hets mot folkgrupp. Du skriver det enorma trycket från en viss sektor av media. Du menar antingen:
1) Folk som blivit kränkta av Vilks Muhammed…
2) Folk som inte har blivit kränkta, men vill företräda folk som blivit kränkta (Jan Guillou, Åsa Linderborg mf.)
Det är viktigt att hålla isär vad som är hets mot folkgrupp,, mot någon som blir kränkt utav något som ligger inom lagens ram att uttrycka.
Ja, jag tror vi har förstått varandra rätt.
Min farhåga är att hos allmänna åklagare och på tingsrättsnivå så kommer ribban att sänkas för vad som anses utgöra ”hets mot folkgrupp” och avvägningen visavi yttrandefriheten ofta leda till både åtal och fällande dom.
Jfr Dan Park.
”oftare”, skall det stå.
S
Från graven,
Jag förstår dig. Det vore ytterst obehagligt, men jag tror det är en dystopi. Känner du till punkbandet Bad Religion? Deras bandlogga: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/thumb/d/df/Crossbuster_symbol.svg/627px-Crossbuster_symbol.svg.png
Minns en t shirt dom sålde på 1990 talet. På bröstet stod Bad Religion, på ryggen Jesus Fuck Me. Inom musiken finns otaliga exempel på texter som inte stryker kristendomen medhårs, Metallicas Leper Messiah, Nuclear Assaults Hang The Pope och Deicides Kill The Christian för att bara nämna några exempel.
För att återgå till Vilks RH så kan aldrig en påstådd teckning av en profet som hund vara hets mot folkgrupp. Här han islam en lång väg att vandra innan den når de nivåer populärkulturen har för yttranden mot kristendom, eftersom muslimer blivit kränkta av RH, som i skenet av de exempel jag nämner ovan är väldigt försiktig och subtil.
True liberal,
Förvisso.
Men – i det aktuella fallet med den Hitlerhälsande badmintonspelaren skriver, enligt dagens DN, Hovrätten (som ändrade Tingsrätten dom) i sin fällande dom att ”det inte finns utrymme för ironi med nazistisk innebörd”.
Hitlerhälsning användes förr dels av nynazister och skinheads, dels av småglin som tramsade sig, dels ibland av ”vanligt” (nåja) folk som markerade att någon var en översittare. Kommer bl.a. ihåg en TV-serie där en anställd blev utskälld av chefen och tog utskällningen, men med en Hitlerhälsning som ironisk markeringen mitt i underkastelsen.
Detta skulle enligt svensk hovrätt inte vara möjligt idag och det är därmed troligt att Dan Park är rökt även i Hovrätten.
Vi ser m.a.o. en förskjutning i rättspraxis, iallafall i riktning mot dystopin även om vi inte är där än.
För att fullt informera sig idag måste man även frekventera internets mörka sida. Där ”näthatarna” håller till. Det intressanta med dessa ”näthatare” är att många är skickliga. De gräver fram förundersökningsprotokoll och tingsrättsprotokoll, de jämför bilder från en brottsscen med Google maps, de jämför ledtrådar om fordon från smitningsolyckor med annonser på Blocket, de hittar namn och addresser via Ratsit och Skattemyndigheten. Det fins ingenting de inte exponerar – total och osentimentalt.
Därför vet jag idag att den för ”Hets mot folkgrupp” dömde badmintonspelaren är Afro-Jamaican.
Enligt Afro-Jamaicanens utsaga har publiken applåderat vid varje boll han satt i nätet och han har av detta känt sig hånad och kränkt. Vid slutlig förlust vänder han sig mot publiken och gör Hitlerhälsning.
Nu gäller det att vara försiktig, för slutsatsen av vad som försiggått är helt avhängigt vem han spelade mot, och vilka som satt på läktaren.
Har han utklassats av Judiska församlingens toppspelare i Badminton? Och ”tackat” för förlusten med att Hitlerhälsa mot en läktare full av folk iklädda kippor?
Har han uppfattat applåderna, från vad han uppfattat som en etniskt svensk publik, inte som ett jubel för varje vunnen boll för motståndaren, men som ett hån riktat mot honom?
Jag menar att Hitlerhälsningen måste bedömas utifrån de olika möjliga scenarierna.
Det menar inte Hovrätten då de utesluter möjligheten till ironi vid Hitlerhälsning – per definition.
Därför kan det vara så att en mörkhyad afro-Jamaican idag finner sig dömd för ”hets mot folkgrupp”, inte därför att han hatar judar, men för att han kände sig i underläge mot vad han uppfattade som översittare.
Skulle det senare scenariot vara fallet så har Dan Park inte en snöbolls chans i helvetet i Hovrätten, då just ironin har varit hans främsta plattform.