I tisdags besökte jag Halmstad för att se utställningen om Titanic (utställningen är mycket sevärd). Jag hade nämligen träffat Titanicexperten Claes-Göran Wetterholm när jag föreläste i Gdansk och han berättade då om den utställningen i Halmstad. Ja, ingen undkommer Titanic. I den marina världen är Titanic vad Mona Lisa är i konstvärlden – med tillägget att det helt speciella med dessa två fenomen är att de når långt utanför de särskilt intresserade. Om Titanic kan man formulera att hon kom, sågs, sjönk och segrade. Sedan mer än 100 år (katastrofen inträffade den 15 april 1912) seglar hon i mänsklighetens kollektiva minneshav. Anledningen till den formidabla upphöjelsen beror sannolikt på att hela händelseförloppet är ett tragiskt, men inte nattsvart, drama, där räddningen fanns inom räckhåll. Allt mot bakgrunden av ett närvarande klassamhälle och ett otal små historier och mänskliga öden. Jag kan på rak arm bara komma på ett exempel på Titanics inflytande på bildkonsten. Barbara Blooms utställning 1991 ”The Tip of the Iceberg”, en utställning som jag händelsevis såg i New York. Den bestod av ett antal installationer med foton och reproduktioner av diverse objekt som fanns ombord på Titanic.
Medan Titanics inträde på världsscenen skedde samtidigt med hennes fysiska utträde har Mona Lisa gått den långa vägen. Inledningen ägde rum 1503 då Leonardo da Vinci målade ett porträtt av en florentinsk adelsdam Lisa Gherardini, La Gioconda. Det tog honom tre år men förmodligen fortsatte han kanske ända fram till 1517. Men under århundraden var Mona Lisa bara ett av många mästerverk. Genombrottet brukar ses från 1911 genom att målningen då stals från Louvren och återfanns två år senare. Händelsen blev mycket uppmärksammad i medierna och efter den resan kan man iaktta hur hennes berömmelse växer till dagens fullständiga genomslag.
Titanic har sin undergång, Mona Lisa sitt leende. Mest gåtfullt är dock den nivå av globala ikoner som de representerar. Skulle man få för sig att fundera över svenska motsvarigheter är mina förslag Wasa och Karl XII:s likfärd.
Barbara Bloom: The Tip of the Iceberg, 1991
”Skulle man få för sig att fundera över svenska motsvarigheter är mina förslag Wasa och Karl XII:s likfärd.”
Damen med slöjan, kanske. Eller varför inte Rondellen med hunden!
LH,
Jag tror inte Damen med slöjan har en så allmän utbredning som likfärden. Det är klart att RH kan tävla med likfärden men det kan nog även Anna Odell. Men frågan är om skandalerna står sig.
Jag tror du har fel. Googla så får du se!
Underbar liten text som får fantasin att flöda. Cederströms målning av likfärden har förvisso en intressant historia i sig. Men det har ju också Carl Larssons monumentala ”Gustav Vasas intåg i Stockholm”, och dess ”popularitet” har också skiftat under tid, liksom da Vincis målning. Faller kanske på att den trots allt inte är lika känd som Likfärden.
Kenneth Karlsson,
Jag tror att ”Damen med slöjan”, ”Karl XII:s likfärd”, ”Gustav Vasas intåg i Stockholm” och till och med ”Muhammed som rondellhund” får se sig slagna av Malmströms ”Grindslanten”.
Tänkvärt förslag. Men det beror också på hur klassen ikoner skall definieras. För att vara en allmän ikon skall kvalifikationerna omfatta både specialitet och popularitet. Grindslanten är ingen stor målning i konsthistorien medan Likfärden är det.
Du kan ha rätt, Damen med slöjan kan vara ett uppåtgående objekt. Dags för alla intresserade att förhöra sig med människor de träffar. Likfärden eller slöjan.
Gick Titanic verkligen under.
Gjorde den inte bara en nedåtsväng.
/ Tvivlaren
Likfärden är ju en urvattnad sak; originalet i Göteborg och replikan i Stockholm. Tacka vet jag Strindbergs ”Vågen VIII” som hänger i en mörk korridor på Nationalmuseum; från att först ha legat under en säng till att ha ett par tusen i försäkringsvärde på sextitalet till att nu förmodligen ha ett internationellt värde på tiotals miljoner. Som en bonus får man dessutom ett liknande motiv målat på baksidan på köpet. Da Vinci-jämförelsen av August väntar väl dock ännu på sin tid; genialiska,osvenska skitstövlar passar hursomallt fortfarande dårligt in i salongerna.
(hoppas då på erkännande av hans seriösa dokumenterande av molnformationer 1907-08, ett ämne som ligger mig nära)
Vad gäller Titanic, finns det fortfarande bara ett, det som en stjärnklar och vindstilla natt sjönk 1912 i ishavet tillsammans med min tredjeklass morfarsfar på väg till Kanada med ett löfte om ett nytt liv, nerdragen i djupet för att aldrig återfinnas, tillsammans med många andra skandinaver.
En ödestimme som fick hans fru och fem barn att stanna kvar, med enda tröst i rederiets utbetalade försäkringspengar, för att sedan, efter mycket om, frammana livslinjen för er goda Guru (och i förlängningen alla djupa kommentarer på denna barkbåt till blogg)
Jeg kjenner ikke til kjente svenske malerier. Munchs skrik er der oppe med Mona Lisa og Van Gogh og suppeboksen.
Hvor mange utenfor Sverige kjenner til svenske ikoner? Null komma noe. Men Lars Vilks er kjent utenfor kunstverdenen.
Vid påsklunchen i dag frågade jag min fru, mina två svägerskor, deras män och min svärmor (barnen visade inget som helst intresse för ämnet). De var alla för Damen med slöjan. Min svärfar (81 år) röstade dock för Likfärden och undrade om damen med slöjan var muslim, vilket utlöste en del munterhet. Slöjan sju poäng, alltså. Likfärden un point. Men det är ju bara i vår lilla krets. Jag antar att det blir mer spännande när omröstningen sätter igång på allvar.
Hej Lars,
Jag skulle vilja göra en intervju med Kurt Westergaard för tidskriften Bright.
Om du kan bidra med hans e-mail vore jag ytterst tacksam. Svara i så fall till mitt eget bifogade e-mail.
Mvh
Barbara Blooms temporära tip-skildring är fin – tack!