1835: Tidstypisk tröghet

Tryggt och lugnt det är sig likt. Tidsbilden knastrar och sprakar alldeles som den brukar. Konsten mår givetvis inte så bra av att stampa i spiltan men lite tips kan det dyka upp ur det förväntade flödet. Den vite kulturmannen får sin släng i DN av Åsa Beckman. Hanna Höglund (Expressen) ger sig på den nordiska musikens egenart och kommer förstås fram till att något sådant är otänkbart. En längre tid har det glada tillropet ”Nu skriver vi om konsthistorien” ekat i konstspalterna. Det brukar betyda två saker, dels att fördriva den västerländska dominansen och dels att kvinnorna skall – med tidstypiskt ordval – lyftas fram och ta plats. Mångkulturen har inte lyckats särskilt väl i konsthistorien och det beror självfallet på att det moderna konstbegreppet inte existerar i andra kulturer än den västerländska. Kvinnorna i konsthistorien är också ett svårt kapitel. Malmökonstnärerna EvaMarie Lindahl och Ditte Ejlerskov har gjort ett verk (Malmö konsthall) om vilka konstnärer de anser vara kvalificerade att finnas med i förlaget Taschens bokutgivning med kända konstnärer. Den fråga som infinner inför detta projekt sig är vilka kvalitetskriterier konstnärerna tänker sig att man skall tillämpa. Så snart man kommer in på det historiska materialet är det svårt att finna särskilt många kvinnor som uppfyller de kriterier som man brukar gå efter (nyskapande, inflytelserika, originalitet). I den lista de har satt upp finns det många kvinnliga konstnärer som trots allt är tämligen konventionella. Man kan inte heller helt blunda för att det finns ett otal manliga konstnärer som har försvunnit av samma orsak. Jag tycker själv att det är intressant med dessa kvinnliga minor artists. Både för att det är ovanligt men också genom att många av dem var mycket framgångsrika under sin livstid. Men att göra detta till ett kvalitetskriterium är knappast att rekommendera. Ta t ex Rosalba Carriera (1675-1757) som jag presenterade på en föreläsning för en tid sedan. Om henne kan man säga att hon är nyskapande, pastellporträttets pionjär med avsevärt inflytande. Men samtidigt är det väldigt enahanda eftersom hon porträtterade tidens tongivande överklass i parti och minut med mer eller mindre genomförd pastellvirtuositet. Men det är ett intressant levnadsöde. Bokförlaget Taschen skulle nog istället värdera att det finns ett ökande intresse för kvinnliga konstnärer och på den grundvalen starta en serie med just kvinnliga konstnärer.

Ett litet stycke subversivt inslag kan man dock finna i fäblessen för kvinnliga konstnärer. Förmodligen något som inte önskas av de ivrigaste företrädarna. Nämligen att man positivt uppmärksammar den följsamma konsten, inte minst 1800-talets salongsmåleri. Blir sådan bättre om det är kvinnor som har utfört den?

Nå, konstens viktigaste egenskap är att vara det som inte önskas. Det kan vara värt att erinra sig detta när dagens socio-politiska rekommendationer går i ständiga repriser.

Marie-Denise Villers 1774-1821 (kanske ett självporträtt)
(Det verkar som om Villers inte kom med på konsthallens lista)