Utställningsprojektet med Galleri Rönnquist & Rönnquist går alltså nu sin tredje rond. I den första, för snart ett år sedan, ville galleriägaren inte visa originalteckningarna. I december, med utställningen i Stockholm, var han beredd till det men då sade de lokala arrangörerna nej. Nu har det alltså avancerat så långt att det efter sju år går att genomföra. Men man skall komma ihåg att det är bara ett galleri som är villigt. I den negativa vågskålen ligger förstås Fruktan & Skräck men också ett politiskt obehag. Det borde ju vara en struntsak att utmana en politisk auktoritet men just i fallet profeten är det inte så. Saken lär inte förändras på ett bra tag. Profeten blir ändå utsatt för diverse påhopp men då utanför officiella mediekällor. Och, vilket är lämpligt att erinra sig, det brukar inte medföra några konsekvenser. Tydligen finns det många som tror att en förolämpning mot profeten automatiskt kommer att medföra diverse dödshot och leda till livvaktskydd. Så är det inte, de som bevakar sina mörka intressen är klara över att det inte får gå till inflation. Ett antal utvalda fall är den bästa belägenheten för att lägga press på myndigheter och medier.
RH i sig är ingen stor sak, men den lever med ett gigantiskt symbolvärde. Som jag ser det är det bästa motmedlet att insistera på att fortsätta med utställningar och sätta ännu fler RH-varianter i rörelse. RH är redan nu ett av mina varumärken. Fortfarande är det kontroversiellt men efter hand kan det nog landa i rekvisitan. Inför utställningen på lördag förväntar jag mig inga uppror. Med största sannolikhet kommer det att gå lugnt och städat till. Förmodligen är det konstvärlden som har blivit den uttalade målgruppen och den kan ju gärna få vrida sina händer efter förmåga.
Man skall dock inte blunda för att det är en lång väg till normalisering, till att RH blir något som en gång var provocerande. Alltjämt är det en aktuell tidsbild. Vi lever dock i rondellhundens tidevarv.
Projektet kan enkelt översättas till giltig konstdiskurs:
”In addressing the collapse of personal autonomy and identity in an authoritarian space I imply a multiplicity of didactic constructions and formations. By investigating the formal and informal withdrawal of the central and objective role of the ”subject” I address and investigate the role of signifiers and their ontological suggestions. I also reverse and subjugate the traditional symbol of the dog (“roundabout”) into a subject/object reflection of the hierarchical and appropriated role of the artist in a contemporary social construct.”
Galleriets hemsida.
En eloge för ditt personliga mod, med dina symboliskt och politiskt viktiga rondelhundar. Även dem förutan är jag mycket tilltalad av dina konstverk. Blir det någon vernissage i mälardalen, månne?
Den ”giltiga konstdiskursen” begrep jag noll av men jag ser fram emot vernissagen på lördag!
Det är nog så med konsteliten som med IT-nördar och alla andra eliter att man vill krångla till det onödigt mycket för att hålla icke-eliten på avstånd och göra sig lite mer elit än vad man kanske är.
Det er trist hvis kunstarenaen bare er en samling ord og hvis denne samlingen av ord bare er ment å fremmedgjøre vanlige mennesker fra kunsten.
Jeg vet hva som er vakkert, og det samme vet nesten alle andre mennesker. Vi vet alle hva kunst er, innerst inne, men de fleste av oss kan ikke artikulere våre opplevelser på en måte som treffer andre. Men kunstnere kan.
Hvis din kunst bare var ord i en instistusjonell teori ville jeg ikke ha brydd meg om å følge deg eller å kjøpe bildene dine. Men innerst inne vet jeg at det er noe vakkert i bildene dine.