1845: Konsten: ingen dager synes än

Paletten har kommit ut med ett nytt nummer och presentationsfrasen är att ”Fascismen breder ut sig som en löpeld i Europa”. Någon närmare specifikation om vilken fascism och var den har sina löpeldar meddelas dock inte. Jag har sett en ofta förekommande formulering om att nazismen breder ut sig. Den finns, som det heter, i Grekland, Ungern och Kärrtorp. ”Fascism” tycks ha blivit ett alltmer vacklande språkbruk. Kanske menar man Danmark och Norge. I det sistnämna landet firar man idag sin nationaldag på ett sådant överväldigande sätt att det måhända kan räknas in i en generös uppfattning om fascism.

På ICIA har det avhållits ett seminarium med titeln State of the Arts Part II: The Role of the Artist as Activist in the Age of Neoliberalism. Ja, vad skall konstnären åstadkomma som aktivist i den vinsttänkande världen? Det man gör inom den internationella samtidskonsten är inte stort mer än att på ett instrumentellt sätt haka på vänsterrörelsen. Understundom med en tilltalande obegriplighet och med goda garantier att det hela blir en intern affär. Men innan man kommer så långt kunde det nog inte skada att något fundera över konstbegreppet. Anna Brodow skriver på sin blogg om Ingela Linds senaste bok. Hon citerar Linds oro inför konsten som ett omfattande politiskt vapen:
”Konsten är inget enkelt vapen eller instrument. I motsträvigheten ingår det komplexa. Det flerskiktade.
Men det går inte att komma ifrån att också Hitler betraktade sig som konstnär. Hans stil var att förmedla känslor, och snart blev Tredje riket hans ‘konstverk’. Jag kan inte heller glömma att jag har hört flera ryska konststudenter beundra Stalin som ‘den store ryske modernistiske jordkonstnären’.”

Det där med ”hans stil var att förmedla känslor” är ingen höjdare. Jag antar att det är det politiker alltid sysslar med, annars får man inga röster. Ingela Lind kan dock dämpa sin oro om konsten och diktaturen. Konst kan komma till på två sätt. Antingen är det konstnären som medvetet producerar den i en konstkontext eller så blir den utnämnd av någon representant för konstvärlden som menar att något skall betraktas som konst. Särskilt i det sistnämnda fallet är det väsentligt att detta blir bekräftat av andra eftersom det ofta handlar om löst tyckande. I fallet Hitler är denne naturligtvis inte någon konceptuellt medveten konstnär som i Duchamps anda skapar ett enormt relationellt konstdrama. Liksom många andra diktatorer är han däremot intresserad av att estetisera sin politik. Ett vanligt, alltför vanligt, misstag är att blanda samman estetik och konst. Konst hänger samman med estetik och det är kanske, trots allt, ett nödvändigt villkor. Men den estetiken är speciell och komplex vilket jag inte kan gå in på här. Estetik kan finnas i allt och det medför inte att allt som har ett estetiskt innehåll är konst.

Istället bör man fråga sig om konstvärlden betraktar Hitlers och Stalins verk som konst. Onekligen kan man säga att det förekommer. Ingela Lind gör det och eventuellt de ryska konststudenter som hon nämner. Filmregissören Hans-Jürgen Syberberg har också varit inne på tanken. Men det rör sig om metaforiska inslag och/eller att man alltså blandar samman konst och estetik. Och givetvis är det så att om man vänder sig till kvaliteten på dessa möjliga konceptuella projekt finns det ingen som helst uppbackning i konstvärlden. Varken Hitler eller Stalin är t ex noterade på artfacts.